Toronto Maple Leafs har varit bäst i NHL på att förvandla svenska draftval till långvariga NHL-karriärer sedan 2000. Washington Capitals, New York Rangers, Anaheim Ducks och Dallas Stars följer när 621 svenskfödda eller svenskutvecklade val vägs mot draftposition. Detroit har valt flest svenskar – men Boston, Montreal och New York Islanders har fått minst tillbaka.

Toronto är bäst – Boston sämst

Det korta svaret är oväntat tydligt. Toronto toppar Hurbra-indexet på 94,9, före Washington på 84,6 och Rangers på 84,1. Maple Leafs har inte bara träffat med tidiga val som Alexander Steen och William Nylander. Klubben har också hittat Anton Strålman som nummer 216, Carl Gunnarsson som nummer 194 och flera andra sena val som blivit etablerade NHL-spelare.

I botten finns Boston. Ingen av Bruins elva mogna svenska draftkullar har gett en spelare som nått 100 NHL-matcher. Montreal har en enda 100-matchersspelare bland tolv mogna val, medan Islanders har valt många svenskar men inte fått någon av de äldre kullarna till 300 matcher.

Det betyder inte att 94,9 procent av Torontos val har lyckats. Hurbra-indexet är ett sammanvägt jämförelsetal. Det belönar både faktisk NHL-livslängd, träffar vid olika karriärgränser och förmågan att hitta spelare sent i draften.

Så är Hurbra-rankingen byggd

Underlaget består av 621 draftval från 2000 till och med 2026. Populationen omfattar spelare som är födda i Sverige samt utlandsfödda spelare som utvecklats i det svenska hockeysystemet, exempelvis Alexander Steen, William Nylander och André Burakovsky. Jesse Puljujärvi ingår eftersom han är svenskfödd, trots att han representerar Finland internationellt. Det är alltså en definierad grupp svenskfödda eller svenskutvecklade draftval – inte en lista över enbart Tre Kronor-spelare.

Draftuppgifter har hämtats från NHL:s officiella draftdatabas, och karriärutfallen bygger på NHL:s spelarstatistik till och med grundserien 2025/26.

Det räcker inte att räkna hur många NHL-matcher varje klubbs svenskar har spelat. En organisation som regelbundet väljer bland de tio första ska förväntas få mer än en klubb vars svenska val nästan alltid kommer i sjätte eller sjunde rundan. Därför jämförs varje spelares utfall med vad samtliga NHL-draftade spelare från motsvarande draftläge normalt har presterat.

Förväntan tar hänsyn till om spelaren är målvakt eller utespelare, draftintervall och femårig draftkull. Jämförelsen av karriärmatcher använder valen 2000–2018, så att de flesta hunnit etablera sig eller falla bort. Trösklarna 100, 300 och 500 matcher får egna åldersgränser av samma skäl: nyare val ska inte räknas som misslyckanden innan de fått en rimlig chans.

Indexet består av fem delar:

• 25 procent: andelen val 2000–2020 som nått 100 NHL-matcher.
• 20 procent: andelen val 2000–2017 som nått 300 matcher.
• 15 procent: andelen val 2000–2014 som nått 500 matcher.
• 30 procent: faktiskt antal karriärmatcher jämfört med förväntan från draftpositionen.
• 10 procent: andelen sena val, nummer 100 eller senare, som nått 300 matcher.

För en plats i huvudrankingen krävs minst tio mogna val och minst fyra sena val. Det minskar risken att en klubb vinner på en enda fullträff eller ett mycket litet urval. Samtidigt redovisas intressanta små sampel separat.

Draftklubben får tillgodoräkna sig spelarens hela NHL-karriär, även om genombrottet eller de bästa åren kom i en annan organisation. Rankingen mäter därför framför allt förmågan att identifiera långsiktigt NHL-värde i draften. Den kan inte ensam avgöra vilken klubb som var bäst på att träna, behålla eller ge spelaren rätt roll.

Hela rankingen: 23 organisationer med tillräckligt underlag

Över hela materialet nådde 138 av 469 tillräckligt gamla val minst 100 NHL-matcher, en andel på 29,4 procent. Vid 300 matcher är facit 77 av 381, eller 20,2 procent. Vid 500 matcher återstår 54 av 308, motsvarande 17,5 procent. Av 229 mogna val från plats 100 eller senare nådde bara 22 spelare 300 matcher. En sådan sen fullträff är alltså ovanlig: 9,6 procent.

Därför vinner Toronto

Toronto har valt 23 spelare i den definierade svenska gruppen sedan 2000. Av de 20 som är gamla nog för 100-matchersjämförelsen har tolv passerat gränsen. Åtta av 18 äldre val har nått 300 matcher och fyra av 14 har nått 500.

De mest kända träffarna kom relativt tidigt. Alexander Steen valdes som nummer 24 år 2002 och spelade 1 018 matcher med 622 poäng. William Nylander gick som nummer åtta 2014 och stod efter säsongen 2025/26 på 750 matcher och 691 poäng.

Men det är djupet som skiljer Toronto från många andra klubbar. Anton Strålman valdes först som nummer 216 och spelade 938 NHL-matcher. Carl Gunnarsson gick som nummer 194 och nådde 629. Viktor Stålberg, vald 161:a, spelade 488 matcher. Pierre Engvall, nummer 188, nådde 380 och Andreas Johnsson, nummer 202, kom till 259.

Fyra av Torontos tolv mogna val från plats 100 eller senare nådde 300 matcher. Det är precis den typ av produktion som driver en draftorganisation uppåt i en positionsjusterad ranking. Toronto har både fått det rimliga utfallet från sina högre val och skapat oväntat mycket NHL-värde långt efter de mest eftertraktade namnen försvunnit.

Washington, Rangers, Anaheim och Dallas jagar närmast

Washingtons svenska facit byggs kring Nicklas Bäckström, Marcus Johansson, Filip Forsberg och André Burakovsky. Fem av klubbens tolv tillräckligt gamla val har nått 500 matcher. Det är en anmärkningsvärd toppbredd.

Samtidigt visar Forsberg varför indexet måste läsas rätt. Washington valde honom som nummer elva 2012 men bytte bort honom innan han spelade en NHL-match för Capitals. Nästan hela karriärvärdet skapades i Nashville. Washington får ändå draftkrediten, eftersom klubben faktiskt identifierade spelaren. Rankingen säger däremot inget snällt om den efterföljande bytesaffären.

Rangers har den starkaste sena signaturen. Henrik Lundqvist valdes som nummer 205 och spelade 887 matcher, vann Vezina Trophy och blev organisationens viktigaste spelare under mer än ett decennium. Carl Hagelin, nummer 168, nådde 713 matcher och Jesper Fast, nummer 157, nådde 703. Tre av sju mogna sena Rangers-val passerade 300 matcher.

Anaheim har träffat med Hampus Lindholm, Rickard Rakell, William Karlsson och Marcus Pettersson – samtliga över 600 matcher. Dallas har fått lång livslängd från bland andra Loui Eriksson, Nicklas Grossmann och Patrik Nemeth, och hittade John Klingberg som nummer 131. Klingberg nådde 700 matcher, en enorm utdelning från ett fjärderundsval.

Detroit har draftat flest svenskar

Om frågan i stället är vilken klubb som satsat mest på Sverige är svaret Detroit. Organisationen står för 52 val i populationen, långt före Nashville och Ottawa på 27 samt Buffalo och Chicago på 26. Vancouver följer med 25.

Detroits sjätteplats visar både styrkan och begränsningen i den stora volymen. Klubben har sex spelare över 500 matcher och ett totalt karriärutfall som är 1,48 gånger förväntan från draftpositionerna. Bland träffarna finns Niklas Kronwall, vald som nummer 29, Johan Franzén som nummer 97, Gustav Nyquist som nummer 121 och Jonathan Ericsson som nummer 291.

Nyquist spelade 914 matcher och Ericsson 680. Calle Järnkrok, vald som nummer 51, nådde 774 matcher. Det är ett imponerande kvartssekel av svensk scouting. Men Detroit har också 44 val som är gamla nog för 100-matchersgränsen, och bara 13 nådde dit. När varje miss räknas lika tydligt som varje fullträff räcker inte mängden till förstaplatsen.

Nashville är det motsatta exemplet. Klubben är bara nia i totalindex, men dess spelare från de mogna kullarna producerade 1,56 gånger förväntat antal matcher. Mattias Ekholm, Patric Hörnqvist och Viktor Arvidsson hittades alla efter val 100 och blev långvariga NHL-spelare. Den svagare andelen träffar i övrigt håller ändå Nashville bakom de främsta.

Boston, Montreal och Islanders har fått minst utdelning

Bostons resultat är det mest extrema. Bruins valde Lars Jonsson som nummer sju år 2000 och Martin Samuelsson som nummer 27 samma år. De spelade åtta respektive 14 NHL-matcher. Anton Blidh stannade på 89 och Oskar Steen på 60. Ingen av elva mogna svenska val nådde 100 matcher.

Montreal har bara Jacob de la Rose över 100 matcher bland sina tolv mogna val. Sebastian Collberg valdes som nummer 33 år 2012 men spelade aldrig i NHL. Ingen av Canadiens äldre svenska kullar nådde 300 matcher.

Islanders har gjort fler svenska val än både Boston och Montreal och därmed haft fler chanser. Fyra av 18 mogna val nådde 100 matcher, men ingen av de 16 äldre kullarna nådde 300. Robert Nilsson stannade på 252 och målvakten Anders Nilsson på 161. Sebastian Aho nådde 190. Simon Holmström, draftad 2019, stod på 279 matcher efter 2025/26 och kan förbättra bilden, men är för ung för att räknas som ett misslyckande vid 300-gränsen.

Colorados plats 20 illustrerar en annan typ av obalans. Gabriel Landeskog blev en fullträff med Calder Trophy, Stanley Cup, Masterton Trophy och Mark Messier Leadership Award. Bakom honom är utfallet tunt. En superstjärna kan definiera en era utan att göra hela klubbens svenska draftfacit starkt.

De sena valen som slog sönder oddsen

En spelare vald efter plats 100 har i det här materialet mindre än tio procents chans att nå 300 NHL-matcher. Därför är sena fynd särskilt värdefulla när organisationernas scouting jämförs.

Jesper Bratt förtjänar också en särskild plats. New Jersey valde honom som nummer 162 år 2016. Efter 2025/26 hade han spelat 634 matcher och gjort 518 poäng. Det gör honom till en av periodens tydligaste offensiva överprestationer från de sena rundorna.

New Jersey saknar dock ett enda moget val för att kvalificera sig till huvudrankingen. Klubbens lilla sampel är starkt: åtta av elva val som hunnit bedömas vid 100 matcher har nått gränsen, och fem av nio äldre val har nått 300. Carolina är ett annat positivt litet sampel med ett karriärutfall på 1,38 gånger förväntan. De siffrorna är lovande, men inte lika robusta som underlaget bakom huvudlistan.

Här hamnade de sju svenska förstarundarna 2026

Sverige satte rekord i Buffalo den 26–27 juni 2026. Totalt draftades 25 svenskfödda spelare och sju gick redan i första rundan. I vår genomgång av första rundan i NHL-draften 2026 finns hela förloppet; här är organisationsperspektivet:

• Ivar Stenberg, nummer 2, San Jose Sharks.
• Viggo Björck, nummer 8, Winnipeg Jets.
• Alexander Command, nummer 12, New Jersey Devils.
• Malte Gustafsson, nummer 13, New York Islanders.
• Elton Hermansson, nummer 19, Los Angeles Kings.
• Jonas Lagerberg Hoen, nummer 25, Ottawa Senators.
• Marcus Nordmark, nummer 28, Anaheim Ducks.

Nordmark hamnar hos fyran Anaheim och Lagerberg Hoen hos sjuan Ottawa – två organisationer med starka, tillräckligt stora historiska sampel. Command går till New Jersey, vars mindre underlag ser mycket bra ut. Hermansson landar hos tolvan Los Angeles.

För Gustafsson är historiken betydligt tyngre: Islanders är näst sist i huvudrankingen. Björcks Winnipeg har för få mogna val för att rankas, men ligger ungefär vid förväntat totalutfall och har en klassisk sen svensk träff i Tobias Enström. Stenbergs San Jose har också ett litet underlag; de fem mogna valen har hittills gett ett svagt positionsjusterat utfall.

Det är inte prognoser för spelarna. En klubbs 25-åriga facit avgör inte hur en 18-åring utvecklas, och organisationer byter scouter, ledare, tränare och utvecklingsmodeller. Men historiken visar vilken miljö varje svensk går in i – och vilka klubbar som faktiskt har skapat återkommande värde ur svenska draftval tidigare.

Stjärnor, priser och Stanley Cup visar takhöjden

Karriärmatcher fångar etablering och hållbarhet, men inte hela spelarnas betydelse. Erik Karlsson, draftad av Ottawa, har vunnit Norris Trophy tre gånger. Tampa Bays Victor Hedman har en Norris, en Conn Smythe och två Stanley Cup-titlar. Henrik Lundqvist vann Vezina, medan Elias Pettersson och Gabriel Landeskog vann Calder Trophy. Linus Ullmark, vald av Buffalo som nummer 163, har både Vezina och Jennings på meritlistan.

William Karlsson valdes av Anaheim, vann senare Lady Byng och blev Stanley Cup-mästare med Vegas. Gustav Forsling valdes som nummer 126 av Vancouver och vann två raka cuper med Florida 2024 och 2025. Johnny Oduya tog två titlar med Chicago efter att ha draftats av Washington, och Patric Hörnqvist vann två med Pittsburgh efter att Nashville hittat honom som nummer 230.

De exemplen förstärker samma poäng som Filip Forsbergs karriär: draftögat och den senare förvaltningen är två olika saker. Hurbra-indexet premierar klubben som såg NHL-spelaren när han fortfarande var tillgänglig. Det delar inte äran mellan organisationerna som sedan utvecklade, värvade eller maximerade honom.

Efter 25 år är ändå mönstret stabilt. Detroit har byggt den största svenska drafttraditionen och Rangers samt Nashville har hittat spektakulära fynd sent. Washington, Anaheim och Dallas har kombinerat spets med bredd. Men ingen organisation matchar Torontos blandning av höga träffandelar, bättre utfall än draftpositionerna lovade och återkommande NHL-spelare från de sena rundorna. Därför är Maple Leafs etta i det svenska draftfacit som betyder mer än att bara ha ropat upp flest namn.