Både Moderaterna och Socialdemokraterna lovar att nya permanenta reformer under nästa mandatperiod ska vara finansierade. Beskeden sätter en tydlig gräns för vallöftena: den som vill sänka en skatt eller höja ett bidrag måste också förklara var pengarna ska tas.

Det handlar inte om ett formellt avtal mellan partierna. Men budskapet är i stort sett detsamma från statsminister Ulf Kristersson och Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg.

Nya återkommande utgifter ska inte betalas genom att staten lånar mer. När ekonomin förbättras ska den stora statliga upplåningen dessutom minska.

Löftet kommer efter ett ovanligt expansivt 2026. Under året har mer än 100 miljarder kronor lagts på nya satsningar, skattesänkningar och tillfälliga stöd. Det är mer än hela det beräknade reformutrymmet för de fyra åren 2027–2030.

Lånestoppet betyder inte att staten slutar låna

Ordet lånestopp låter mer dramatiskt än partiernas faktiska besked. Staten kommer inte att sluta låna efter valet och budgeten behöver inte visa överskott varje enskilt år.

Det finanspolitiska målet från 2027 är ett balansmål över en konjunkturcykel. Det tillåter underskott under svagare år, så länge ekonomin går mot balans när konjunkturen stärks.

Kristerssons löfte gäller framför allt nya permanenta reformer. Damberg ger ett liknande besked och säger att Socialdemokraternas löften ska anpassas efter det ekonomiska utrymmet.

I praktiken betyder det att vanliga vallöften inte ska skickas vidare som en större skuld. Tillfälliga krisstöd kan fortfarande bli aktuella om Sverige drabbas av en lågkonjunktur, en säkerhetskris eller något annat oväntat.

Försvaret är också undantaget. Riksdagen har öppnat för lånefinansierade försvarssatsningar mellan 2026 och 2034, med en möjlig skuldökning på upp till 300 miljarder kronor. Stödet till Ukraina ligger utanför det taket.

95 miljarder – men ingen fri kassa

Konjunkturinstitutets senaste bedömning är att budgetutrymmet för 2027–2030 uppgår till omkring 94 miljarder kronor, avrundat till cirka 95 miljarder.

Det är inte 95 miljarder kronor att använda varje år. Det är ett beräknat sammanlagt utrymme för nya ofinansierade beslut under hela mandatperioden, samtidigt som de offentliga finanserna gradvis ska återgå mot balans.

Bedömningen är dessutom osäker. Lägre tillväxt, högre arbetslöshet eller ökade räntekostnader kan snabbt minska utrymmet. En starkare ekonomi kan i stället ge mer pengar.

Konjunkturinstitutet räknar fortfarande med ett offentligt underskott på 1,9 procent av BNP 2027. Statsskulden väntas motsvara 37 procent av BNP samma år och 38,1 procent 2030. Upplåningen försvinner alltså inte – men utrymmet för nya permanenta vallöften blir begränsat.

Så påverkas olika vallöften

En permanent reform kostar inte bara pengar när den införs. Kostnaden återkommer i nästa budget och ofta även efter mandatperiodens slut.

För väljarna blir den viktiga frågan därför inte bara vad ett löfte kostar första året. Ett parti behöver också visa hur reformen påverkar statsbudgeten när den är fullt utbyggd.

Skattesänkningar kräver besparingar

Moderaterna har hittills presenterat vallöften som partiet uppskattar kostar omkring 68 miljarder kronor. En del av summan ska gå till skattesänkningar, bland annat ett nytt föräldraavdrag som beräknas kosta omkring sex miljarder kronor per år.

Partiet säger att löftena ska finansieras med cirka 71 miljarder kronor i besparingar. Pengarna ska bland annat komma från minskad statlig administration, effektivare upphandlingar, lägre bidragskostnader, bekämpning av felaktiga utbetalningar och en omprioritering av biståndet.

Men sådana finansieringar kommer att granskas hårt. Det är lättare att utlova lägre administrationskostnader än att visa exakt vilka myndigheter, verksamheter eller anställda som berörs.

En permanent inkomstskattesänkning är inte en utgift i teknisk mening, men den minskar statens inkomster varje år. Om lånelöftet ska få verklig betydelse måste även sådana skattesänkningar mötas av trovärdig finansiering.

Bidrag och välfärdslöften får konkurrera om pengarna

Socialdemokraterna har bland annat föreslagit att de generella statsbidragen till kommuner och regioner ska räknas upp med inflationen. Socialdemokraternas modell för inflationsskyddade statsbidrag beräknas kosta knappt sex miljarder kronor det första året och mer än 14 miljarder under mandatperioden.

Partiet har också lovat högre pensioner och vill avskaffa karensavdraget. Den slutliga kostnaden och finansieringen för samtliga löften är ännu inte fastställd.

Med ett samlat reformutrymme på omkring 95 miljarder kronor kan sådana satsningar genomföras. Men de kan inte staplas ovanpå obegränsade skattesänkningar och andra utgiftsökningar.

Varje miljard som används till höjda pensioner, bidrag eller statsbidrag kan inte samtidigt användas till sänkt skatt. Om partierna vill gå längre måste de prioritera bort något annat eller höja statens inkomster.

Regeringsförhandlingarna blir avgörande

Moderaternas och Socialdemokraternas besked binder inte automatiskt deras möjliga regeringspartner. Efter valet kan krav från andra partier förändra både kostnader och finansiering.

Ett stödparti kan kräva större bidragshöjningar, lägre bränsleskatt eller mer pengar till kommunerna. Då måste M eller S antingen hitta nya besparingar, använda mer av reformutrymmet eller omförhandla sina egna löften.

Det är där lånestoppet får sitt verkliga test. Inte i själva formuleringen, utan i om partierna står fast vid den när regeringsmakten förhandlas.

För väljarna blir tre frågor särskilt viktiga: Är reformen permanent? Vad kostar den när den är fullt genomförd? Och vilken skatt eller utgift förändras för att betala den?

Om partiernas löften håller kommer nästa mandatperiod inte att sakna reformer. Men utrymmet för samtidigt sänkta skatter, höjda bidrag och större välfärdssatsningar blir betydligt mindre än valrörelsen kan ge intryck av.