Många unga flyttfåglar når Afrika utan att någon vuxen visar vägen. De har ärvda anlag som påverkar när de ska flytta och åt vilket håll, och använder bland annat jordens magnetfält, solen och stjärnorna för att orientera sig. Andra lär sig resvägen av äldre fåglar. Men hur en oerfaren fågel ibland kan rätta till en stor avvikelse är fortfarande en av flyttningens svårare gåtor.

I september märks höstflytten över Sverige. Fåglar samlas vid rastplatser och passerar längs kusterna, medan många småfåglar ger sig av först när det blivit mörkt. Bland dem finns ungfåglar som aldrig har upplevt en vinter och aldrig sett platserna de är på väg till.

Hur hittar flyttfåglar rätt under en sådan första resa? En del av svaret är att de inte behöver känna till hela vägen på förhand. Ett ärftligt flyttprogram kan föra dem mot ett lämpligt övervintringsområde. Under resan tillkommer erfarenheter som kan användas nästa gång.

Vid Lunds universitet är forskningen om fåglarnas klocka, karta och kompass ett sätt att undersöka hur detta fungerar. De tre orden beskriver olika problem som fågeln måste lösa: när den ska resa, vilken riktning den ska hålla och hur den kan avgöra sitt läge.

Gökungen flyttar utan sina biologiska föräldrar

Göken visar särskilt tydligt varför hela förklaringen inte kan vara att unga fåglar följer äldre.

En gökunge växer upp hos fosterföräldrar av en annan fågelart. De biologiska föräldrarna finns inte där för att visa en resväg till Afrika. Ändå kan ungen nå ett övervintringsområde som används av gökar.

I en satellitstudie följde forskare unga gökar från Finland. En sändare fortsatte att ge information genom hela höstresan och visade att ungfågeln nådde nordvästra Angola, inom artens kända vinterområde.

Det betyder inte att gökungen hade ett medfött minne av Angola. Ärftliga anlag kan i stället påverka flyttningsdriften, den föredragna riktningen och hur länge flyttningsaktiviteten pågår. Ett sådant program kan också innehålla riktningsbyten längs resan.

Med en fungerande kompass kan detta räcka för att föra fågeln långt hemifrån och in i ett lämpligt vinterområde. Att nå ett sådant område första gången är dessutom en annan uppgift än att flera år senare återvända till en bestämd plats som fågeln redan känner.

Hur vet fåglarna när det är dags?

Flyttningen börjar inte med att alla fåglar känner den första kalla septembernatten och lämnar Sverige samtidigt. Olika arter och populationer har olika tidtabeller.

Fåglar har inre årsrytmer som samspelar med signaler från omgivningen, där dagslängden är viktig. Inför flytten förändras beteendet och kroppen lagrar energi som behövs under resan.

Även flyttfåglar i fångenskap kan visa flyttningsoro under den tid då de normalt skulle resa. Beteendet är ett av beläggen för att det finns en inre beredskap för flyttning. Fågeln behöver alltså inte först upptäcka att maten har tagit slut.

Samtidigt är tidtabellen flexibel. Födotillgång, energireserver och väder kan påverka när en enskild fågel faktiskt ger sig av och hur länge den stannar på vägen.

Dagslängden är en säsongssignal även i andra delar av naturen och bidrar exempelvis till processen bakom varför löven ändrar färg på hösten. Men olika organismer reagerar på sina egna sätt; det finns inget gemensamt datum då hösten slår på alla förändringar.

För många svenska insektsätare handlar flytten framför allt om att vinterfödan blir otillgänglig. Alla behöver däremot inte resa lika långt. Många kortdistansflyttare stannar i västra eller södra Europa, medan andra fortsätter till Afrika söder om Sahara.

En kompass är inte samma sak som en karta

Forskarnas tal om klocka, karta och kompass ska inte förstås som tre små föremål inne i fågeln. Det handlar om förmågor som tillsammans kan styra resan.

Förmåga	Vad den hjälper fågeln med
Klocka	Att hålla reda på tid: årets flyttningsperiod, dygnets timmar och flyttningens förlopp.
Kompass	Att välja och hålla en riktning med hjälp av signaler i omgivningen.
Karta	Att få information om det egna läget i förhållande till ett mål.

Skillnaden blir tydlig om en fågel blåser långt österut. Den kan fortfarande veta åt vilket håll sydväst ligger och fortsätta i den riktningen. Men det är inte säkert att den då når samma plats som före avdriften.

För att korrigera förflyttningen behöver fågeln också information om var den befinner sig. Att hålla rätt kompasskurs och att hitta tillbaka till rätt resväg är två olika prestationer.

Solen kräver en klocka – stjärnorna behöver läras in

Solens läge kan hjälpa en fågel att orientera sig. Men eftersom solen förflyttar sig över himlen under dagen behöver fågeln också ta hänsyn till tiden. Samma förhållande till solen ger inte samma färdriktning på morgonen som på eftermiddagen.

Här får dygnsklockan en annan uppgift än årsrytmen. Den hjälper fågeln att tolka solens position. När forskare har förskjutit fåglars dygnsrytm har också deras orientering kunnat förändras, vilket visar kopplingen mellan tid och solkompass.

På natten kan stjärnhimlen ge vägledning. Fåglar kan lära sig hur stjärnorna tycks röra sig runt ett centrum och använda himlens mönster för att orientera sig.

Det är mer avancerat än att bara följa en viss ljusstark stjärna. Kunskapen behöver inte heller finnas färdig från födseln. Studier av stjärnkompassen visar att inlärning spelar roll.

I ett försök kunde svartvita flugsnappare som tidigare saknat tillgång till stjärnhimlen etablera en stjärnkompass på våren. Förmågan är alltså inte nödvändigtvis låst till en enda kort period före den första höstflytten.

En ung fågel kan därför vara oerfaren som resenär och samtidigt ha lärt sig användbara saker om himlen. Arv och inlärning börjar samverka innan den långa färden ens har börjat.

Jordens magnetfält ger en osynlig riktning

Fåglar kan också använda information som människor inte uppfattar direkt: jordens magnetfält.

Detta är väl belagt genom experiment. När forskare ändrar magnetfältets riktning runt fåglar kan deras föredragna flyttriktning förändras. Rödhaken är en av de arter som har spelat en viktig roll i sådana försök.

Den välstuderade magnetkompassen hos fåglar fungerar annorlunda än en vanlig kompassnål. Den utnyttjar bland annat hur magnetfältets linjer lutar i förhållande till jordytan. Geografiska skillnader i magnetfältet kan dessutom bidra med information om läge, men den funktionen måste skiljas från att enbart hålla en kompassriktning.

Det finns däremot ingen färdig förklaring till hela kedjan från magnetfält till navigationsbeslut.

Ett viktigt forskningsspår gäller ljuskänsliga proteiner som kallas kryptokromer. Kemiska reaktioner i sådana proteiner kan påverkas av magnetfält. I en studie från 2021 visade forskare magnetisk känslighet hos isolerat kryptokrom 4 från rödhake.

Det ger stöd åt en möjlig mekanism, men ett försök med ett protein visar inte ensamt hur magnetsinnet fungerar i en levande, flygande fågel. Beskrivningen att fåglar ”ser magnetfältet” ska därför behandlas försiktigt. Vi vet mer om vad fåglarna klarar än om hur upplevelsen och signalbehandlingen fungerar.

Lövsångare från olika delar av Sverige tar olika vägar

Även inom samma art kan höstresan se olika ut.

Lövsångare från sydliga svenska populationer flyttar huvudsakligen åt sydväst mot Västafrika. Nordliga populationer tar i stället en sydostlig väg mot östra och södra Afrika. Att säga att båda flyger ”söderut” döljer alltså en stor skillnad i resväg.

En studie från 2023 kopplade två områden i arvsmassan till skillnader i lövsångarnas flyttriktning. Resultatet visar hur genetiska skillnader kan bidra till att fåglar väljer olika vägar.

Det innebär inte att forskarna har hittat två gener som innehåller en komplett karta över Afrika. Flyttning omfattar flera förmågor och beteenden. Inte heller blir avkommans riktning automatiskt ett genomsnitt när föräldrarna hör till grupper med olika flyttvägar.

Lövsångaren visar varför fåglarnas orientering behöver förstås både på artnivå och populationsnivå. Samma svenska artnamn behöver inte betyda samma destination.

Skräntärnan lär sig vägen av en vuxen

Hos skräntärnan får ungfågeln en annan start än gökungen.

Spårning av skräntärnor visade att vuxna hanar var de huvudsakliga vägvisarna under ungarnas första flyttning. Det kunde vara både biologiska fäder och fosterfäder. Ungarna höll sig nära den vuxna, och under senare självständiga resor återanvände de den tidigare inlärda vägen.

Här kan alltså kunskap om en resrutt föras vidare mellan generationer genom gemensam flyttning. För svenska skräntärnor är Nigerns inlandsdelta i Mali ett viktigt vinterområde.

Skillnaden mot göken hjälper till att förklara varför vissa flyttar självständigt och andra tillsammans. Arterna har olika sociala system och olika beroende av att lära sig vägen. Det finns ingen enda lösning som alla flyttfåglar använder.

Att flyga tillsammans kan också ge andra fördelar än vägledning. Försök med eremitibisar visar hur fåglar i V-formation placerar sig och samordnar vingslagen för att utnyttja uppåtriktad luft bakom andra fåglar. Men den fördelen kan inte utan vidare överföras till varje sorts flock.

Många småfåglar reser medan vi sover

De synliga flockarna är bara en del av höstflytten. Många småfåglar flyttar nattetid, när förhållandena ofta är lugnare och färre dagaktiva rovfåglar jagar. Under dagen kan de söka föda inför nästa etapp.

När en sådan fågel beskrivs som en självständig flyttare betyder det inte att himlen omkring den är tom. Många andra fåglar kan vara på väg samtidigt. Skillnaden är att resan inte kräver en förälder som leder den.

Solen, stjärnorna och magnetfältet ska heller inte ses som tre hjälpmedel som alla arter använder i en bestämd ordning. Hur signalerna vägs samman varierar mellan arter och situationer.

Varför hamnar flyttfåglar ibland fel?

En bra kompass tar inte bort vindens påverkan. En fågel kan hålla en riktning genom luften och ändå förflyttas åt sidan över marken. Stormar och ogynnsamma vindar kan därför skapa stora problem under resan.

Felorientering kan också leda bort från den normala flyttvägen. Men bara för att en fågel hittas långt utanför sitt vanliga område går det inte att säkert avgöra om orsaken var vinden, orienteringen eller flera faktorer tillsammans.

Mänsklig belysning är ytterligare ett störningsmoment. Artificiellt ljus kan dra till sig nattflyttare och påverka var de väljer att rasta.

Samtidigt behöver en fågel som flyger åt till synes fel håll inte vara vilse. Den kan söka mat eller återvända inåt land inför en svår passage. Den kortaste linjen mellan Sverige och vinterområdet är inte alltid en bra färdväg för ett djur som måste äta längs vägen och ta sig förbi stora barriärer.

Vissa ungfåglar klarar mer än en medfödd kurs

Den klassiska förklaringen till första flyttningen är ett ärftligt program som kombinerar riktning och tid. Men ett försök med gökar visar varför den modellen inte räcker till allt.

Forskarna transporterade unga och vuxna gökar omkring 1 800 kilometer österut. Efter förflyttningen rörde sig båda grupperna tillbaka mot den normala flyttvägen.

Ungfåglarna fortsatte alltså inte bara som om ingenting hade hänt. Resultatet tolkades som stöd för att unga gökar kan ha en nedärvd förmåga att använda lägesinformation, en sorts karta som hjälper dem att korrigera färden.

Det är ett betydelsefullt resultat, men det visar inte att alla ungfåglar klarar samma sak. Försöket avslöjar inte heller exakt vilka signaler gökarna använde.

Här ligger en av forskningens mest intressanta gränser. Ärftliga komponenter, inlärning och flera olika kompasser är väl belagda. Hur en oerfaren fågel kombinerar dem till kunskap om sitt eget läge är svårare att komma åt.

Spårningsutrustning visar allt mer av de verkliga resorna, medan kontrollerade försök kan pröva vilka signaler fåglarna använder. AI kan hjälpa forskarna att analysera materialet. För att förklara hela den första resan behöver de fortfarande förstå hur fågeln avgör både att den är på rätt väg och när kursen måste ändras.