Två guld, ett silver, två brons och fem fjärdeplatser. Sverige gjorde sitt bästa friidrotts-EM sedan Göteborg 2006 när Birmingham bjöd på Andreas Almgrens överlägsna seger, Armand Duplantis fjärde raka titel, Samuel Pihlströms dramatiska silver och en svensk bredd som nästan gav ännu större utdelning.
Friidrotts-EM 2026 är avslutat. Efter sju tävlingsdagar på Alexander Stadium stod Italien som vinnare av medaljligan, Amy Hunt som mästerskapets stora internationella drottning och Sverige som en av de tydligaste positiva överraskningarna.
Den svenska truppen lämnade Birmingham med fem medaljer och sammanlagt 70 placeringspoäng. Det var bara en poäng mindre än vid hemma-EM i Göteborg 2006.
Samtidigt var marginalerna till ett ännu större mästerskap nästan provocerande små. Suldan Hassan missade maratonbronset med tre sekunder. Oskar Edlund var en tiondel från medalj på 400 meter häck. Perseus Karlström, Daniel Ståhl och Fanny Roos slutade också fyra.
Det här är den stora genomgången av friidrotts-EM 2026: Sveriges samtliga medaljer och topplaceringar, medaljligan, alla europamästare, de största internationella prestationerna, rekorden och problemen som präglade arrangemanget.
Friidrotts-EM 2026 i korthet
Det 27:e friidrotts-EM avgjordes i Birmingham mellan den 10 och 16 augusti 2026. Det var första gången Storbritannien arrangerade det fristående utomhusmästerskapet.
Totalt deltog 1 645 aktiva från 49 nationer. Det officiella programmet bestod av 50 grenar. Därutöver delades medaljer ut i lagtävlingarna i herrarnas och damernas maraton, vilket gör att vissa sammanställningar innehåller 52 medaljklassificeringar.
| Mästerskapet | Fakta |
|---|---|
| Värdstad | Birmingham |
| Arena | Alexander Stadium |
| Datum | 10–16 augusti 2026 |
| Deltagande nationer | 49 |
| Antal aktiva | 1 645 |
| Officiella programgrenar | 50 |
| Vinnare av medaljligan | Italien |
| Svenska medaljer | Fem |
| Sveriges placering | Åtta |
| Världsrekord | Två |
Sportsligt blev mästerskapet starkt. Två världsrekord sattes på de nya gångdistanserna, flera mästerskapsrekord slogs och en rad finaler höll hög internationell nivå.
Organisationen var mer ojämn. Tomma stolar, dyra biljetter, transportproblem, en säkerhetsincident och ett uppmärksammat funktionärsfel i tiokampen gav Birmingham en stökigare inramning än arrangörerna hade hoppats på.
Sveriges fem medaljer i friidrotts-EM 2026
Sverige tog två guld, ett silver och två brons.
| Medalj | Svensk prestation | Resultat |
|---|---|---|
| Guld | Andreas Almgren, 10 000 meter | 27.23,44 |
| Guld | Armand Duplantis, stavhopp | 6,15 |
| Silver | Samuel Pihlström, 1 500 meter | 3.36,16 |
| Brons | Wictor Petersson, kulstötning | 20,97 |
| Brons | Vanessa Kamga, diskus | 64,61 |
Medaljerna kom från fem olika aktiva och fyra olika grentyper: långdistans, medeldistans, hopp och kast. Det var en viktig del av det svenska resultatet. Birmingham blev inte ett mästerskap där en ensam storstjärna höll uppe hela truppen.
Duplantis levererade som väntat. Almgren bekräftade sin position som Europas främste långdistanslöpare. Bakom dem kom tre medaljer från aktiva som inte tidigare hade varit självklara pallnamn i ett utomhus-EM.
Andreas Almgren krossade motståndet på 10 000 meter
Andreas Almgrens guld på 10 000 meter var en av hela mästerskapets mest övertygande segrar.
I stället för att acceptera ett långsamt och taktiskt lopp gjorde svensken finalen hård. Tempot skruvades upp långt före sista varvet och konkurrenterna försvann en efter en.
Almgren vann på 27.23,44, nytt mästerskapsrekord. Dominic Lobalu tog silver på 27.42,67 och Jimmy Gressier blev trea på 28.07,90.
Segermarginalen till tvåan blev drygt 19 sekunder. Till bronset skilde mer än 44 sekunder.
Det var inte en final som avgjordes genom en bättre spurt på upploppet. Almgren sprang sönder hela fältet.
Guldet blev också en tydlig revansch efter EM i Rom 2024, där han slutade fyra på samma distans. Den här gången lämnade han inget åt slumpen och gjorde loppet på sina egna villkor.
Mästerskapsrekordet hade dessutom stått sig under lång tid. Att Almgren slog det med ett sådant lopp underströk hur hög nivån var.
Han reste till Birmingham som en av Sveriges största guldkandidater. Han lämnade mästerskapet efter att ha visat att favorittrycket inte förändrade hans sätt att tävla.
Armand Duplantis tog sitt fjärde raka EM-guld
Armand Duplantis avslutade det svenska mästerskapet genom att vinna stavhoppsfinalen på 6,15.
Resultatet var nytt mästerskapsrekord.
Emmanouil Karalis tog silver efter att ha klarat 6,00. Baptiste Thiery blev trea på 5,85.
Duplantis tog därmed sitt fjärde raka utomhusguld i EM efter segrarna 2018, 2022 och 2024. Ingen konkurrent lyckades på allvar hota honom om titeln.
Karalis gjorde en stark final och tog sig över sex meter, men Duplantis hade ytterligare en nivå. När guldet var säkrat fortsatte han över 6,15 och förbättrade sitt eget mästerskapsrekord.
Det kan vara lätt att beskriva ännu ett Duplantis-guld som rutin. Fyra raka EM-titlar och ett nytt rekord är allt annat än vardagligt.
Han har gjort extrem höjd till något förväntat. Det förändrar inte prestationens historiska värde.
Samuel Pihlström gick från sist till silver
Samuel Pihlströms silver på 1 500 meter blev det mest dramatiska svenska medaljloppet.
När ett varv återstod låg svensken sist. Han var instängd bakom stora delar av fältet och såg ut att ha gett sig själv en nästan omöjlig uppgift.
Därefter började avancemanget.
Pihlström hittade vägar framåt, passerade löpare efter löpare och gick in på upploppet med medaljchans. Han tog sig hela vägen till andraplatsen och sprang i mål på 3.36,16.
Stefan Nillessen från Nederländerna vann på 3.35,70. Irländaren Andrew Coscoran blev trea på 3.36,24.
Det skilde 46 hundradelar mellan Pihlström och guldet. Marginalen till bronset var bara åtta hundradelar.
Silvret byggdes på kyla och en mycket stark avslutning. Pihlström hade kunnat få panik över sin position, gå ut för tidigt eller försöka forcera sig genom en stängd lucka. I stället väntade han tillräckligt länge och avslutade bättre än nästan hela fältet.
Loppet visade också att Sveriges medeldistans inte längre enbart handlar om att nå semifinaler och finaler. Pihlström lämnade Birmingham som EM-medaljör.
Wictor Petersson inledde den svenska medaljskörden
Wictor Petersson tog Sveriges första medalj genom att bli trea i herrarnas kulfinal.
Hans längsta stöt mätte 20,97.
Leonardo Fabbri vann på 22,31 och Zane Weir tog silver på 21,12. Petersson höll undan på tredjeplatsen och säkrade bronset.
Fabbri var i en egen klass, men bakom italienaren blev kampen jämn. Petersson behövde stå emot genom hela finalen och lyckades försvara sin plats på pallen.
Medaljen blev viktig för den svenska truppen. Den kom innan de största guldfavoriterna Almgren och Duplantis hade avslutat sina tävlingar och gav Sverige ett positivt resultat tidigt i mästerskapet.
Peterssons brons visade också bredden i svensk kastning. Sverige hade aktiva högt placerade i kula, diskus och andra kastgrenar genom hela veckan.
Vanessa Kamga tog ett historiskt diskusbrons
Vanessa Kamga blev trea i damernas diskus med 64,61.
Jorinde van Klinken vann på 67,67 och Shanice Craft tog silver på 65,72.
Kamga hade redan visat sin form i kvalet genom att kasta 64,65. I finalen bekräftade hon att resultatet inte var någon tillfällighet.
Bronset var ett av de största svenska genombrotten i Birmingham. Kamga gick in i EM som en möjlig finalist och medaljutmanare, men hon var inte ett lika självklart pallnamn som Duplantis eller Almgren.
Hon lämnade mästerskapet med Sveriges första internationella seniormedalj på damsidan i diskus på lång tid.
Den svenska insatsen i finalen förstärktes av Caisa-Marie Lindfors, som slutade sjua på 62,39. Två svenskor bland de sju främsta gjorde diskusfinalen till en av truppens starkaste grenar.
Fem svenska fjärdeplatser visar hur nära det var
De fem medaljerna berättar inte hela historien om Sveriges EM.
Sverige fick även fem fjärdeplatser. I flera fall var marginalen till pallen mycket liten.
| Aktiv | Fjärdeplatsen |
|---|---|
| Suldan Hassan | Tre sekunder från brons i maraton |
| Oskar Edlund | En tiondel från brons på 400 meter häck |
| Perseus Karlström | 49 sekunder från brons i maratongång |
| Daniel Ståhl | 1,31 meter från brons i diskus |
| Fanny Roos | 45 centimeter från brons i kula |
Ett enda annorlunda upplopp, ett bättre kast eller några sekunders starkare avslutning hade kunnat förändra Sveriges totala medaljskörd kraftigt.
Birmingham blev därför både ett framgångsrikt och frustrerande mästerskap. Fem medaljer var starkt. Möjligheten till sju, åtta eller ännu fler fanns samtidigt inom räckhåll.
Suldan Hassan var tre sekunder från maratonbronset
Suldan Hassan sprang herrarnas maraton på 2.09.24 och slutade fyra.
När 41 kilometer hade passerats låg svensken på silverplats. Medaljen såg ut att vara på väg att säkras, men under loppets sista del blev han passerad av två konkurrenter.
Amanal Petros vann på mästerskapsrekordet 2.09.11. Bronsmedaljören gick i mål på 2.09.21.
Tre sekunder skilde Hassan från pallen.
Det var Sveriges minsta medaljmiss under hela mästerskapet räknat i sluttid. Hassan hade gjort nästan allt rätt under drygt 42 kilometer, men tappade två placeringar när loppet skulle avgöras.
Resultatet var ett internationellt genombrott och en av truppens starkaste prestationer. Det blev samtidigt svårt att bortse från hur nära medaljen var.
Oskar Edlund slog svenskt rekord och blev fyra
Oskar Edlund gjorde ett av de största svenska genombrotten i Birmingham.
I semifinalen på 400 meter häck sprang han 47,81 och slog svenskt rekord. Därmed tog han sig under 48 sekunder och avancerade till final med ett resultat på absolut internationell toppnivå.
I finalen sprang Edlund 48,36 och slutade fyra.
Det skilde en tiondel till bronset.
Karsten Warholm vann på 46,63, nytt mästerskapsrekord. Bakom norrmannen blev kampen om de övriga medaljerna betydligt jämnare.
Edlund var tydligt besviken efter loppet. Det var förståeligt. Ett svenskt rekord och en EM-fjärdeplats är ett enormt steg framåt, men när medaljen är en tiondel bort känns resultatet först som en förlust.
På längre sikt är bilden en annan. Sverige fick en ny löpare på europeisk toppnivå i en gren där Warholm och flera andra internationella stjärnor har flyttat gränserna kraftigt.
Perseus Karlström satte svenskt rekord
Perseus Karlström blev fyra i den nya maratongången på 3.00.18.
Tiden var svenskt rekord.
Massimo Stano vann på 2.56.49. Miguel Ángel López tog silver på 2.56.57 och Aurélien Quinion blev trea på 2.59.29.
Karlström var 49 sekunder från bronset.
Under loppet tappade han dessutom tid genom ett toalettstopp. Över en distans som tog tre timmar att genomföra kan sådana händelser få stor betydelse, särskilt när medaljkampen avgörs med mindre än en minut.
Fjärdeplatsen var ännu ett bevis på Karlströms jämnhet i stora mästerskap. Samtidigt saknades den medalj som hade gjort loppet till ännu ett tydligt kapitel i hans internationella karriär.
Fanny Roos återigen nära pallen
Fanny Roos stötte 19,05 och slutade fyra i damernas kulfinal.
Jessica Schilder vann på 20,73. Bronsresultatet blev 19,50.
Roos saknade 45 centimeter för att nå pallen.
Hon har under flera år varit stabil på internationell finalnivå och befunnit sig precis bakom de största medaljresultaten. Birmingham följde samma mönster.
Resultatet var bra, men en fullträff över 19,50 hade krävts för att ta medalj.
Axelina Johansson blev tia på 18,18 och gav Sverige ytterligare en placering bland de tio främsta.
Daniel Ståhl föll precis utanför medaljerna
Daniel Ståhl kastade 68,22 i herrarnas diskusfinal och slutade fyra.
Kristjan Čeh vann på mästerskapsrekordet 72,51. Mykolas Alekna tog silver på 69,89 och Henrik Janssen brons på 69,53.
Ståhl saknade 1,31 meter till tredjeplatsen.
68,22 är ett starkt mästerskapsresultat, men finalen krävde mer. Čeh stod för en av veckans främsta kastprestationer och även kampen om de övriga medaljerna låg nära 70 meter.
För Ståhl blev Birmingham ännu en final där han tillhörde den absoluta toppen utan att få med sig en medalj.
Sveriges samtliga topplaceringar
Sverige samlade 70 placeringspoäng. Poängen speglar inte bara medaljerna utan även hur många svenskar som tog sig högt upp i finalerna.
| Placering | Svensk prestation |
|---|---|
| 1 | Andreas Almgren, 10 000 meter |
| 1 | Armand Duplantis, stavhopp |
| 2 | Samuel Pihlström, 1 500 meter |
| 3 | Wictor Petersson, kulstötning |
| 3 | Vanessa Kamga, diskus |
| 4 | Suldan Hassan, maraton |
| 4 | Oskar Edlund, 400 meter häck |
| 4 | Daniel Ståhl, diskus |
| 4 | Perseus Karlström, maratongång |
| 4 | Fanny Roos, kulstötning |
| 6 | Louise Ekman, höjdhopp |
| 6 | Sverige, herrarnas maratonlag |
| 7 | Maja Åskag, längdhopp |
| 7 | Caisa-Marie Lindfors, diskus |
| 9 | Maja Åskag, tresteg |
| 10 | Leo Magnusson, 3 000 meter hinder |
| 10 | Vera Sjöberg, 5 000 meter |
| 10 | Kajsa Roth, stavhopp |
| 10 | Axelina Johansson, kulstötning |
Louise Ekman slutade sexa i höjdfinalen på 1,88 efter att ha klarat 1,91 i kvalet. Att ta sig till en EM-final och sluta bland de sex främsta var ett starkt mästerskap för svenskan.
Maja Åskag nådde final i både längd och tresteg. Hon slutade sjua i längd och nia i tresteg med 14,04. Två finaler i två tekniskt krävande grenar gjorde henne till en viktig del av den svenska placeringsbredden.
Vera Sjöberg blev tia på 5 000 meter med 15.48,80. Kajsa Roth slutade tia i stavhopp på 4,45. Leo Magnusson nådde finalen på 3 000 meter hinder och blev också tia.
Sverige hade därmed topplaceringar i löpning, hopp, kast, gång och maraton.
Flera svenskar tog sig till semifinal
Även utanför finalerna fanns svenska resultat som visade bredd.
Henrik Larsson tog sig vidare på både 100 och 200 meter. På 100 meter slutade han elva totalt efter 10,36 i semifinalen. På 200 meter blev han 13:e på 20,48.
Andreas Kramer sprang 1.44,67 i semifinalen på 800 meter men nådde inte final. Tiden visade återigen att han kan konkurrera på hög internationell nivå, även om mästerskapet tog slut tidigare än han hade hoppats.
Wilma Svensson nådde semifinal på 200 meter och blev 16:e på 23,30. Erik Erlandsson blev 17:e i samma gren och Linus Pihl 20:e.
Moa Granat tog sig till semifinal på 400 meter häck och slutade 17:e med 56,13. Elna Wester nådde semifinal på 400 meter och sprang 52,02.
Resultaten gav inte medaljer eller finalplaceringar, men de betyder att Sverige hade representation långt in i mästerskapet även i sprint och medeldistans.
Skador och brutna lopp påverkade Sverige
Alla svenska mästerskapshistorier var inte positiva.
Simon Sundström och Vidar Johansson bröt sina försökslopp på 3 000 meter hinder. Samuel Tsegay och Samrawit Mengsteab bröt maratonloppen.
Ayla Hallberg Hossain kvalificerade sig till längdfinalen genom att hoppa 6,66, men skadade baksidan i sitt sista kvalhopp och kunde inte starta i finalen.
Skadan blev också en arrangörsfråga. Maja Åskag kritiserade den medicinska hanteringen efter att hjälpen till den skadade svenskan hade dröjt.
För Hallberg Hossain blev mästerskapet särskilt bittert. Hon hade gjort tillräckligt för att nå final men fick aldrig chansen att tävla där.
Sveriges bästa EM sedan Göteborg 2006
Den historiska jämförelsen visar hur starkt det svenska resultatet var.
| Mästerskap | Svenskt resultat |
|---|---|
| Göteborg 2006 | Sex medaljer och 71 placeringspoäng |
| Rom 2024 | Tre medaljer och 53 placeringspoäng |
| Birmingham 2026 | Fem medaljer och 70 placeringspoäng |
Birmingham var Sveriges bästa friidrotts-EM sedan 2006.
Det var inte det bästa svenska EM:et någonsin. Göteborg behåller förstaplatsen med sex medaljer och 71 placeringspoäng.
Skillnaden var dock minimal. Sverige saknade en enda placeringspoäng för att tangera hemmaresultatet från 2006.
Jämfört med Rom 2024 var förbättringen tydlig. Då tog Sverige tre medaljer och 53 placeringspoäng. Två år senare blev det fem medaljer och 70 poäng.
Det stora lyftet kom inte enbart från Duplantis och Almgren. Medaljerna från Pihlström, Petersson och Kamga samt de fem fjärdeplatserna visade en betydligt bredare svensk trupp.
Sverige slutade åtta i medaljligan
Italien vann medaljligan med tio guld och totalt 22 medaljer. Storbritannien tog fler silver och hade 19 medaljer, men slutade tvåa eftersom italienarna vann ett guld mer.
Sverige slutade åtta.
| Plats | Nation | Medaljresultat |
|---|---|---|
| 1 | Italien | 10 guld, 22 medaljer |
| 2 | Storbritannien | 9 guld, 19 medaljer |
| 3 | Tyskland | 6 guld, 21 medaljer |
| 4 | Nederländerna | 5 guld, 14 medaljer |
| 5 | Norge | 4 guld, 6 medaljer |
| 6 | Schweiz | 3 guld, 7 medaljer |
| 7 | Spanien | 2 guld, 8 medaljer |
| 8 | Sverige | 2 guld, 5 medaljer |
| 9 | Irland | 2 guld, 4 medaljer |
| 10 | Finland | 2 guld, 3 medaljer |
Tyskland tog 21 medaljer, näst flest av alla, men endast sex var guld. Eftersom medaljligan i första hand avgörs efter antalet guld räckte det till tredjeplats.
Sveriges två guld placerade landet före flera nationer med fler totala medaljer.
Italien avgjorde medaljligan i sista grenen
Kampen mellan Italien och Storbritannien levde ända fram till herrarnas 4 x 400 meter, mästerskapets sista gren.
Italien vann finalen på 2.59,16. Storbritannien blev tvåa, tre hundradelar efter.
Därmed passerade Italien värdnationen i den guldstyrda medaljligan.
Avgörandet sammanfattade den italienska insatsen. Landet vann inte genom en ensam stjärna eller en enda stark grenfamilj. Gulden kom i löpning, hopp, kast, gång och stafett.
Italien vann bland annat herrarnas kulstötning, höjdhopp, tresteg, maratongång och 4 x 400 meter. På damsidan kom guld på 5 000 meter, 10 000 meter, längdhopp, tresteg och maratongång.
Den bredden gjorde att Storbritanniens starka sprintmästerskap inte räckte hela vägen till förstaplatsen.
Amy Hunt blev mästerskapets stora drottning
Amy Hunt vann fyra guld inför hemmapubliken:
- 100 meter
- 200 meter
- Damernas 4 x 100 meter
- Mixedstafetten 4 x 100 meter
Hon vann 100 meter på 11,00 och 200 meter på 22,19. I mixedstafetten var hon med och satte europarekordet 39,97.
Hunt blev den första aktiva i friidrotts-EM:s 92-åriga historia att vinna fyra guld under ett och samma mästerskap.
Det gjorde Birmingham 2026 till hennes mästerskap.
Fyra guld är anmärkningsvärt även för en löpare i stafettåldern. Hunt behövde prestera i försökslopp, individuella finaler och två olika stafettformat under en intensiv tävlingsvecka.
Hon gjorde det inför en hemmapublik som hade gått in i mästerskapet med höga förväntningar på Storbritanniens sprinters.
Dina Asher-Smith deltog i båda de brittiska guldstafetterna och avslutade EM med totalt elva mästerskapsmedaljer, varav åtta guld. Det gjorde henne till den mest meriterade aktiva i EM-historien.
Nadia Battocletti vann dubbelt igen
Nadia Battocletti vann både 5 000 och 10 000 meter för Italien.
Hon upprepade därmed sin dubbel från EM i Rom 2024.
Att vinna båda distanserna under samma mästerskap kräver mer än ren kapacitet. Löparen måste hantera olika loppbilder, återhämtning och flera dagar av taktiska beslut.
Battoclettis två guld blev avgörande för Italiens seger i medaljligan. De visade också att hon har etablerat sig som Europas mest pålitliga kvinnliga mästerskapslöpare på bana över längre distanser.
Jakob Ingebrigtsen vann efter elva månaders frånvaro
Jakob Ingebrigtsen kom till Birmingham efter en lång period med problem i hälsenan och elva månader utan tävling.
Han vann ändå 5 000 meter på 13.15,29.
Det var norrmannens sjunde EM-guld.
Loppet blev inte hans snabbaste eller mest dominanta seger, men sammanhanget gjorde prestationen stor. Att återvända från en så lång frånvaro och omedelbart vinna ett internationellt mästerskap är ovanligt.
Segern visade att Ingebrigtsen fortfarande kunde hantera taktiken och pressen även utan en normal tävlingssäsong bakom sig.
Karsten Warholm tog fjärde raka titeln
Karsten Warholm vann herrarnas 400 meter häck på 46,63.
Tiden var nytt mästerskapsrekord.
Det var hans fjärde raka EM-guld i grenen.
Warholm gick ut hårt och skapade snabbt ett tydligt avstånd till konkurrenterna. Bakom honom blev medaljkampen jämnare, med Oskar Edlund en tiondel från bronset.
Resultatet var ett av mästerskapets främsta på löparbanan. Det förstärkte också bilden av Warholm som en av de mest dominanta europeiska friidrottarna genom tiderna i sin gren.
Audrey Werro besegrade Keely Hodgkinson
Damernas 800-metersfinal fick en av mästerskapets största överraskningar.
Schweiziskan Audrey Werro vann på 1.54,81, nytt mästerskapsrekord.
Hemmafavoriten Keely Hodgkinson fick se sig besegrad. Femke Broeders-Bol tog brons på nederländskt rekord, 1.55,54.
Hodgkinson gick in i mästerskapet som ett av Storbritanniens största namn och den tydliga favoriten. Werro svarade med ett lopp på en nivå som få europeiska löpare nått.
Segern gjorde henne till en av de stora internationella vinnarna från Birmingham.
Henriette Jæger sprang 49,04
Henriette Jæger vann damernas 400 meter på 49,04.
Tiden var norskt rekord och europabästa.
Resultatet placerade henne på en nivå som mycket få europeiska 400-meterslöpare nått. Det blev ett av mästerskapets starkaste individuella löpresultat.
Norge tog totalt fyra guld trots att landet bara samlade sex medaljer. Jægers seger, Warholms häckguld, Ingebrigtsens 5 000-meterstitel och guldet i mixedstafetten på 4 x 400 meter gav en mycket hög guldandel.
Andy Díaz nådde 18,15 i tresteg
Andy Díaz vann herrarnas tresteg på 18,15.
Resultatet var världsårsbästa och italienskt rekord. Det förde honom upp till fjärde plats genom tiderna i grenen.
18 meter är en av friidrottens tydligaste drömgränser. Díaz passerade den med god marginal och stod för en av hela veckans främsta tekniska prestationer.
Guldet blev ännu en viktig del av Italiens breda mästerskap.
Kristjan Čeh dominerade diskusfinalen
Kristjan Čeh vann herrarnas diskus på 72,51.
Det var nytt mästerskapsrekord.
Mykolas Alekna tog silver på 69,89 och Henrik Janssen brons på 69,53. Daniel Ståhl blev fyra på 68,22.
Čehs kast låg nästan tre meter före silverresultatet och gjorde honom till en av mästerskapets mest överlägsna vinnare.
Finalen visade samtidigt hur hög nivån i herrarnas diskus har blivit. Ett resultat över 68 meter räckte inte till medalj.
Mark English vann sitt första stora utomhusguld
Mark English vann herrarnas 800 meter på 1.45,26.
I semifinalen hade han redan satt mästerskapsrekord med 1.43,49.
Den 33-årige irländaren hade en lång internationell karriär bakom sig men saknade ett stort utomhusguld. I Birmingham kom fullträffen.
Irland fick även guld genom Kate O’Connor i sjukampen, silver genom Rhasidat Adeleke på 400 meter och brons genom Andrew Coscoran på 1 500 meter.
Georgia Hunter Bell fortsatte sitt guldår
Georgia Hunter Bell vann damernas 1 500 meter på 4.07,78.
Hon avslutade med ett sista varv på 58,44 och avgjorde finalen genom en kraftfull långspurt.
Guldet var hennes tredje stora titel under 2026 efter VM-guld inomhus på 1 500 meter och Commonwealthguld på 800 meter.
Hunter Bell visade både bredd och mästerskapssäkerhet. Hon hade under samma år vunnit stora titlar på två olika medeldistanser.
Två centimeter skilde hela längdpallen
Damernas längdfinal blev en av mästerskapets jämnaste.
Larissa Iapichino vann på 7,00. Jazmin Sawyers tog silver på 6,99 och Hilary Kpatcha brons på 6,98.
Två centimeter skilde guld från brons.
Varje hopp och varje centimeter fick betydelse. Iapichino säkrade samtidigt ännu ett italienskt guld i den medaljliga som till slut avgjordes med minsta möjliga marginal.
En tusendel avgjorde 100 meter häck
Nadine Visser och Pia Skrzyszowska noterades båda för 12,67 i finalen på 100 meter häck.
Visser tilldömdes guldet efter målfoto.
Marginalen var en tusendels sekund.
Det var ett av de minsta avgörandena i hela mästerskapet och ett exempel på hur en medaljkamp kan vara helt omöjlig att bedöma med blotta ögat.
Marcell Jacobs skadade sig i 100-metersfinalen
Herrarnas 100 meter vanns av Romell Glave på 10,09 före Jeremiah Azu och Owen Ansah.
Marcell Jacobs skadade sig omkring 40 meter in i finalen och kunde inte vara med och slåss om medaljerna.
Skadan tog bort ett av finalens största namn och förändrade loppets utveckling. Glave utnyttjade chansen och gav Storbritannien ytterligare ett sprintguld.
Två världsrekord på de nya gångdistanserna
De nya gångdistanserna gav två officiella världsrekord.
María Pérez vann damernas halvmaratongång på 1.30.06. Sofia Fiorini vann maratongången på 3.15.11.
Eftersom distanserna var nya fanns möjligheten att sätta de första officiella rekordnoteringarna, men prestationerna krävde fortfarande att de internationella rekordvillkoren uppfylldes.
Massimo Stano vann herrarnas maratongång på 2.56.49. Det var europarekord och världsårsbästa, men inte världsrekord.
Det är en viktig skillnad eftersom Stanos resultat i vissa tidiga sammanställningar beskrevs felaktigt.
Mästerskapets största rekord
| Rekord | Prestation |
|---|---|
| Världsrekord | María Pérez, halvmaratongång, 1.30.06 |
| Världsrekord | Sofia Fiorini, maratongång, 3.15.11 |
| Europarekord | Storbritannien, mixed 4 x 100 meter, 39,97 |
| Europarekord | Massimo Stano, maratongång, 2.56.49 |
| Mästerskapsrekord | Andreas Almgren, 10 000 meter, 27.23,44 |
| Mästerskapsrekord | Armand Duplantis, stavhopp, 6,15 |
| Mästerskapsrekord | Karsten Warholm, 400 meter häck, 46,63 |
| Mästerskapsrekord | Audrey Werro, 800 meter, 1.54,81 |
| Mästerskapsrekord | Mark English, 800 meter, 1.43,49 i semifinal |
| Mästerskapsrekord | Kristjan Čeh, diskus, 72,51 |
| Mästerskapsrekord | Julian Weber, spjut, 90,40 |
| Mästerskapsrekord | Amanal Petros, maraton, 2.09.11 |
| Mästerskapsrekord | Alisa Vainio, maraton, 2.22.26 |
| Mästerskapsrekord | Italien, 4 x 400 meter, 2.58,10 i försöken |
| Mästerskapsrekord | Norge, mixed 4 x 400 meter, 3.09,62 |
Julian Webers 90,40 var mästerskapsrekord, inte europarekord.
Italiens snabbaste tid på herrarnas 4 x 400 meter, 2.58,10, kom i försöken. Lagets segertid i finalen var 2.59,16.
Mark English satte sitt mästerskapsrekord i semifinalen. Guldloppet gick långsammare.
Den som vill följa de officiella resultaten gren för gren hittar även European Athletics mästerskapsbevakning.
Alla europamästare på herrsidan
| Gren | Europamästare och resultat |
|---|---|
| 100 meter | Romell Glave, Storbritannien, 10,09 |
| 200 meter | Owen Ansah, Tyskland, 19,95 |
| 400 meter | Matthew Hudson-Smith, Storbritannien, 44,17 |
| 800 meter | Mark English, Irland, 1.45,26 |
| 1 500 meter | Stefan Nillessen, Nederländerna, 3.35,70 |
| 5 000 meter | Jakob Ingebrigtsen, Norge, 13.15,29 |
| 10 000 meter | Andreas Almgren, Sverige, 27.23,44 |
| Maraton | Amanal Petros, Tyskland, 2.09.11 |
| 110 meter häck | Jason Joseph, Schweiz, 13,10 |
| 400 meter häck | Karsten Warholm, Norge, 46,63 |
| 3 000 meter hinder | Frederik Ruppert, Tyskland, 8.25,33 |
| 4 x 100 meter | Storbritannien, 38,45 |
| 4 x 400 meter | Italien, 2.59,16 |
| Halvmaratongång | Paul McGrath, Spanien, 1.23.23 |
| Maratongång | Massimo Stano, Italien, 2.56.49 |
| Höjdhopp | Gianmarco Tamberi, Italien, 2,32 |
| Stavhopp | Armand Duplantis, Sverige, 6,15 |
| Längdhopp | Miltiadis Tentoglou, Grekland, 8,44 |
| Tresteg | Andy Díaz, Italien, 18,15 |
| Kulstötning | Leonardo Fabbri, Italien, 22,31 |
| Diskus | Kristjan Čeh, Slovenien, 72,51 |
| Slägga | Bence Halász, Ungern, 84,25 |
| Spjut | Julian Weber, Tyskland, 90,40 |
| Tiokamp | Leo Neugebauer, Tyskland, 8 611 poäng |
Israel vann lagtävlingen i herrarnas maraton på den sammanlagda tiden 6.28.37.
Alla europamästare på damsidan
| Gren | Europamästare och resultat |
|---|---|
| 100 meter | Amy Hunt, Storbritannien, 11,00 |
| 200 meter | Amy Hunt, Storbritannien, 22,19 |
| 400 meter | Henriette Jæger, Norge, 49,04 |
| 800 meter | Audrey Werro, Schweiz, 1.54,81 |
| 1 500 meter | Georgia Hunter Bell, Storbritannien, 4.07,78 |
| 5 000 meter | Nadia Battocletti, Italien, 15.37,84 |
| 10 000 meter | Nadia Battocletti, Italien, 31.41,17 |
| Maraton | Alisa Vainio, Finland, 2.22.26 |
| 100 meter häck | Nadine Visser, Nederländerna, 12,67 |
| 400 meter häck | Emma Zapletalová, Slovakien, 52,91 |
| 3 000 meter hinder | Gesa Krause, Tyskland, 9.12,69 |
| 4 x 100 meter | Storbritannien, 42,05 |
| 4 x 400 meter | Nederländerna, 3.21,10 |
| Halvmaratongång | María Pérez, Spanien, 1.30.06 |
| Maratongång | Sofia Fiorini, Italien, 3.15.11 |
| Höjdhopp | Yaroslava Mahuchikh, Ukraina, 1,97 |
| Stavhopp | Angelica Moser, Schweiz, 4,80 |
| Längdhopp | Larissa Iapichino, Italien, 7,00 |
| Tresteg | Dariya Derkach, Italien, 14,62 |
| Kulstötning | Jessica Schilder, Nederländerna, 20,73 |
| Diskus | Jorinde van Klinken, Nederländerna, 67,67 |
| Slägga | Silja Kosonen, Finland, 76,28 |
| Spjut | Sara Kolak, Kroatien, 62,43 |
| Sjukamp | Kate O’Connor, Irland, 6 751 poäng |
Storbritannien vann lagtävlingen i damernas maraton på den sammanlagda tiden 7.26.01.
Storbritannien och Norge vann mixedstafetterna
Två mixedstafetter ingick i programmet.
Storbritannien vann 4 x 100 meter på europarekordet 39,97. Norge vann 4 x 400 meter på mästerskapsrekordet 3.09,62.
Mixedstafetterna blev viktiga för båda nationerna. För Storbritannien var sprintsegern en del av Amy Hunts historiska fyrdubbla guldsvit. För Norge bidrog 4 x 400-segern till att landet slutade femma i medaljligan trots endast sex totala medaljer.
Dyra biljetter och tomma stolar i början
De första tävlingsdagarna på Alexander Stadium präglades av stora tomma sektioner.
Den officiella publiksiffran under måndagen var drygt 13 000 på en arena med omkring 23 000 platser.
Biljetter i den dyraste kategorin kostade 110 pund i början av veckan och steg senare till 150 pund. Även priserna på mat, vatten och transporter kritiserades.
Arrangörerna försvarade biljettpolitiken genom att framhålla att hälften av biljetterna kostade 30 pund eller mindre och att de billigaste vuxenbiljetterna hade sålts för tio pund.
Publikbilden förbättrades tydligt under veckan. De fyra sista tävlingsdagarna blev utsålda och totalt såldes omkring 73 procent av de tillgängliga biljetterna.
BBC:s sändning från fredagens 800-metersfinal nådde omkring fyra miljoner tittare.
Slutbilden blev därför dubbel. Mästerskapet började med tomma stolar och hård kritik mot priserna, men avslutades inför fulla läktare och ett betydligt större publiktryck.
Transportproblem försenade finaler
Bussar med aktiva fastnade i trafiken på väg till arenan.
Det gjorde att en kvällssession behövde försenas. Bland annat damernas längd- och stavfinaler, med Maja Åskag och Kajsa Roth, sköts upp med omkring 30 minuter.
Förseningar kan låta som ett mindre problem, men aktiva bygger sina finalförberedelser på mycket exakta rutiner. Uppvärmning, mat, behandling och mental uppladdning planeras ofta på minuten.
När transporterna inte fungerar påverkas därför mer än starttiden.
Ribban låg på fel höjd i tiokampen
Ett av mästerskapets märkligaste funktionärsfel inträffade under tiokampens stavhopp.
Ribban skulle höjas från 4,70 till 4,80. Den låg i stället kvar på 4,70 samtidigt som flera aktiva trodde att de genomförde sina försök på den högre höjden.
Tävlingsledningen strök den felaktiga extrarundan och återupptog tävlingen på den riktiga höjden 4,80.
Misstaget skapade förvirring i en gren där varje försök och varje poäng kan påverka hela slutresultatet.
Det var ett grundläggande fel som inte ska inträffa i ett internationellt mästerskap.
Säkerhetsincident stoppade transporter
Lördagen den 15 augusti greps en man i 30-årsåldern sedan han upptäckts med felaktig ackreditering i ett avspärrat område.
Han misstänktes för bedrägeri.
Transporterna till arenan stoppades tillfälligt. Publik och aktiva försenades och medaljceremonier behövde skjutas upp.
Polisen uppgav att det inte fanns någon omedelbar fara för allmänheten. Händelsen utvecklades alltså inte till något angrepp.
Incidenten blev ändå allvarlig eftersom den visade brister i ackrediteringskontrollen och påverkade stora delar av tävlingslogistiken.
Gångbanan fick kritik
Fyra gånglopp avgjordes på en slinga som var omkring en kilometer lång.
Deltagarna i maratongången behövde därmed genomföra ungefär 42 varv.
Banan innehöll lutningar, farthinder och snäva svängar. När flera lopp pågick samtidigt blev den dessutom trång.
Två världsrekord och flera starka resultat visar att prestationerna höll hög nivå. Tävlingsformen gav ändå ett rörigt intryck och väckte frågor om huruvida en så lång distans bör avgöras på en så kort bana.
Birmingham lyckades sportsligt bättre än organisatoriskt
Det går inte att bedöma friidrotts-EM 2026 enbart utifrån tomma stolar och funktionärsmissar.
Mästerskapet fick ett starkt sportsligt avslut. Läktarna fylldes, hemmapubliken fick Amy Hunts fyra guld och flera finaler höll världsklass.
Samtidigt var problemen för många för att avfärdas som enskilda missöden.
Biljettpriserna skapade ett svagt första intryck. Transporterna fungerade inte tillräckligt bra. Den medicinska hjälpen till Ayla Hallberg Hossain kritiserades. Tiokampens stavhopp genomfördes en stund med fel ribbhöjd. En person kunde ta sig in i ett avspärrat område med felaktig ackreditering.
Den rimliga domen är att Birmingham lyckades bättre på banan än runt den.
De största ögonblicken i friidrotts-EM 2026
Andreas Almgrens långa sololopp på 10 000 meter tillhör de bilder som kommer att leva kvar längst för svensk publik. Han väntade inte på upploppet utan bröt ner hela fältet.
Armand Duplantis fjärde raka EM-guld var historiskt, även om han återigen fick det svåra att se enkelt ut.
Samuel Pihlströms avancemang från sista plats till silver gav det mest dramatiska svenska upploppet.
Amy Hunts fjärde guld gjorde henne unik i mästerskapets historia.
Italiens seger i den sista stafetten avgjorde hela medaljligan med tre hundradelar mellan de två främsta lagen.
Audrey Werros seger över Keely Hodgkinson, Karsten Warholms mästerskapsrekord, Andy Díaz 18,15 och Kristjan Čehs 72,51 hörde också till veckans största prestationer.
För Sverige kommer även fjärdeplatserna att bli en del av minnet. Tre sekunder för Hassan. En tiondel för Edlund. 49 sekunder för Karlström. Ett kast för Roos eller Ståhl.
Det var ett mästerskap där framgången var tydlig, men där känslan av ännu mer hela tiden fanns bredvid.
Vad resultatet säger om svensk friidrott
Sverige är fortfarande starkast när de största individuella stjärnorna levererar.
Duplantis och Almgren tog de två gulden och stod för truppens tydligaste internationella toppresultat.
Skillnaden mot flera tidigare mästerskap var allt som hände bakom dem.
Pihlström tog silver. Petersson och Kamga vann brons. Edlund slog svenskt rekord. Karlström satte svenskt rekord. Hassan kämpade om maratonmedaljerna till de sista sekunderna.
Roos och Ståhl var återigen med i medaljstriden. Åskag nådde två finaler. Ekman blev sexa. Lindfors sjua. Sjöberg, Roth, Magnusson och Johansson tog topp tio-placeringar.
Det är den typen av bredd som förvandlar en trupp från några enskilda medaljhopp till en stark mästerskapsnation.
Sverige tog 70 placeringspoäng, endast en mindre än vid hemma-EM 2006. Den siffran kan vara mer betydelsefull än medaljantalet när truppens samlade nivå ska bedömas.
Fem medaljer var resultatet. Fem fjärdeplatser visar vad som fortfarande kan växa.
Ett av Sveriges starkaste friidrotts-EM
Friidrotts-EM 2026 slutade med Sveriges bästa mästerskap på 20 år.
Andreas Almgren och Armand Duplantis vann guld genom två helt olika typer av dominans. Almgren sprang sönder sitt fält. Duplantis fortsatte en segersvit som nu omfattar fyra raka EM.
Samuel Pihlström stod för veckans svenska skräll med sitt silver. Wictor Petersson och Vanessa Kamga gav kastgrenarna två medaljer och två nya svenska pallnamn.
Bakom dem radade Sverige upp finalister, svenska rekord och frustrerande små medaljmissar.
Italien vann medaljligan. Amy Hunt vann flest guld. Birmingham fick kritik för priser, transporter och arrangörsfel.
För svensk friidrott kommer mästerskapet främst att kommas ihåg för en annan sak.
Truppen var en enda placeringspoäng från att tangera Göteborg 2006. Och trots fem medaljer var känslan efteråt att Sverige kunde ha tagit ännu fler.