Det enklaste hade varit att skriva att Donald Trump ringde FIFA och fick som han ville. Det hade varit en bekväm krönika. Den hade också varit för enkel.

Problemet med Folarin Balogun, röda kortet och FIFA:s beslut är mer obekvämt än så. Balogun kan mycket väl ha sluppit en avstängning som var hård. USA kan mycket väl ha fått spela med en anfallare som inte borde ha tvingats sitta på läktaren.

Och ändå kan FIFA ha gjort något som skadar VM.

Det är det som gör hela saken större än ett domslut. Ett beslut kan vara sportsligt rimligt och institutionellt farligt samtidigt.

Det här handlar inte om Balogun

Balogun är egentligen den minst intressanta personen i historien.

Han fick rött kort. USA tyckte att det var hårt. Mauricio Pochettino tyckte att det var fel. FIFA tittade på saken och lät avstängningen vila, vilket gör att Balogun kan spela mot Belgien.

Det går att förstå den sportsliga logiken. Fotbollens regelverk har alltid gråzoner. Alla röda kort är inte lika grova. Alla automatiska avstängningar känns inte rättvisa. Ibland blir själva följden större än förseelsen.

Men VM är inte bara en samling enskilda rättsfall. VM är en turnering där alla lag måste tro att regelboken gäller på samma sätt för alla.

Det är där den här historien går sönder.

För enligt den analyserande nyheten om Trump, Balogun och röda kortet kom FIFA:s besked efter att USA:s president personligen hade bett Gianni Infantino se över situationen. Trump säger att han inte sade åt FIFA vad organisationen skulle göra. Det är en viktig nyans.

Men det räcker inte.

I sådana här lägen är det inte bara vad som faktiskt hände som spelar roll. Det är också vad hela processen ser ut som.

Och den här processen ser inte bra ut.

En paragraf räddar inte en process

FIFA kan peka på regelverket. Det finns en paragraf som gör det möjligt att skjuta upp verkställandet av en disciplinär påföljd. Det är inte samma sak som att ta bort det röda kortet. Det är inte samma sak som att frikänna Balogun.

Det är ändå en enorm skillnad i praktiken.

Utan beslutet hade Balogun varit avstängd mot Belgien. Med beslutet kan han spela.

Det är hela kärnan.

FIFA kan kalla det för uppskjuten verkställighet. Belgien ser en motståndare som får tillbaka en viktig spelare. Alla andra ser ett VM där värdnationens president ringer FIFA-chefen och där värdnationens anfallare sedan blir spelklar till en åttondelsfinal.

Det är möjligt att FIFA följde sin egen regelbok.

Det är också möjligt att FIFA borde ha förstått att just den här regelboken inte kunde öppnas på just det här sättet, vid just den här tidpunkten, efter just det telefonsamtalet.

Det är inte alltid nog att hitta en paragraf. Ibland är själva användningen av paragrafen problemet.

Värdnationen får aldrig se ut som specialkunden

USA är inte vilket lag som helst i det här VM:et. USA är en av värdnationerna. Det ger redan en särskild tyngd runt allt som rör laget.

När värdnationen får en nyckelspelare spelklar efter direktkontakt mellan landets president och FIFA:s ordförande blir frågan oundviklig: hade samma sak hänt för alla?

Det är möjligt. Det är också möjligt att FIFA skulle ha gjort samma bedömning om det handlade om Schweiz, Ghana, Japan eller Paraguay.

Men om svaret kräver att man litar på FIFA:s goda vilja har FIFA redan förlorat en del av problemet.

Stora turneringar fungerar inte för att alla beslut blir perfekta. De fungerar för att lagen accepterar ofullkomligheten. Domaren kan döma fel. VAR kan bedöma hårt. Ett lag kan drabbas. Ett annat kan gynnas.

Det är frustrerande, men det är åtminstone en del av spelet.

Det som inte får hända är att besluten börjar se förhandlingsbara ut för den som har rätt telefonnummer.

Då blir regelboken inte längre bara ett regelverk. Då blir den ett rum som vissa kommer in i och andra inte.

UEFA:s reaktion säger det mesta

Det är därför UEFA:s reaktion spelar roll. I sitt uttalande om Balogun-fallet beskriver UEFA beslutet som något som går över en gräns.

Det är hårda ord, men de träffar själva principen.

Om ett rött kort i ett VM-slutspel kan följas av ett politiskt samtal, en ny juridisk bedömning och en uppskjuten avstängning inför nästa match, då öppnas något som fotbollen egentligen inte vill öppna.

För var går gränsen nästa gång?

Om en spelare i en annan värdnation får rött i en kvartsfinal, kan landets regering också be FIFA titta igen? Om ett stort lands förbund trycker på tillräckligt hårt, ska en automatisk avstängning då bli en förhandlingsfråga? Om ett beslut anses hårt, vem har rätt att göra det till ett ärende på högsta nivå?

Det är de frågorna FIFA nu har bjudit in.

Inte för att Balogun är ond. Inte för att USA nödvändigtvis har fuskat. Inte ens för att Trump säkert styrde beslutet.

Utan för att FIFA lät det se ut som att rätt sorts makt kan få regelboken upplåst.

Det kanske blev rätt för spelaren

Det går att känna viss sympati för Balogun i allt det här.

Om kortet var hårt är det rimligt att han vill spela. Om USA tycker att beslutet var fel är det rimligt att de vill få saken prövad. Om FIFA:s regelverk faktiskt tillåter uppskjuten avstängning är det inte orimligt att någon frågar om regeln kan användas.

Det är därför historien är intressant.

Den handlar inte om en enkel skandal där alla delar är uppenbart fel. Den handlar om något mycket mer typiskt för FIFA: en organisation som kan ha hittat en formellt möjlig väg, men som samtidigt missar vad beslutet gör med förtroendet runt turneringen.

FIFA har alltid velat vara större än alla andra. Större än förbunden. Större än ligorna. Större än politiken, åtminstone när det passar FIFA.

Men i Balogun-fallet ser FIFA inte större ut än politiken. FIFA ser mottagligt ut för den.

Och det räcker för att skadan ska vara gjord.

Det här kommer följa USA

Om USA förlorar mot Belgien blir det här kanske en parentes. En stor och högljudd parentes, men ändå en parentes.

Om USA vinner blir det något annat.

Då kommer Balogunbeslutet att följa laget vidare i turneringen. Det kommer nämnas inför nästa match. Det kommer ligga kvar i europeiska rubriker. Det kommer bli en del av berättelsen om USA:s VM, oavsett hur rättvist eller orättvist det är mot spelarna.

Det är också en del av FIFA:s ansvar.

När organisationen tar beslut som ser politiskt laddade ut är det inte bara motståndaren som drabbas. Även laget som gynnas får bära misstanken. USA ville få en spelare spelklar. De fick också en skugga över sin slutspelsmatch.

Det är svårt att kalla det ett lyckat beslut.

FIFA valde fel sorts rättvisa

Fotbollen behöver kunna rätta fel. Det vore orimligt om varje hårt rött kort automatiskt måste behandlas som lika allvarligt. Det finns situationer där disciplinära organ måste kunna väga in omständigheter.

Men VM behöver också förutsägbarhet.

Alla lag måste veta vad ett rött kort betyder. Alla lag måste veta hur en avstängning prövas. Alla lag måste veta vem som får överklaga, när det får ske och vilka kriterier som gäller.

Om den ordningen inte är glasklar blir varje undantag en misstanke.

Det är där FIFA hamnade fel. Organisationen valde kanske rättvisa för en spelare, men på ett sätt som skapade orättvisekänsla runt hela processen.

Det kan låta som en liten skillnad. I ett VM är det en avgörande skillnad.

För turneringen bygger inte bara på att rätt lag vinner. Den bygger på att förlorarna kan acceptera hur de förlorade.

Efter Balogunbeslutet blir det svårare.

Och det är därför FIFA:s beslut kan ha varit sportsligt rimligt, juridiskt möjligt och ändå farligt.

Det fick inte bara Balogun spelklar.

Det fick VM:s regelbok att se förhandlingsbar ut.