Det började med en fotbollsmatch 1902. Mer än 120 år senare har Barcelona och Real Madrid byggt upp en rivalitet som rymmer politiska konflikter, omstridda värvningar, historiska förnedringar och några av världsfotbollens största stjärnor. Inför El Clásico den 25 oktober 2026 är dessutom lagen helt jämna i den historiska segerstatistiken: 106–106.

Få rivalmöten inom idrotten bär på lika mycket historia som Barcelona mot Real Madrid. Det handlar om två av världens mest framgångsrika fotbollsklubbar, men också om Kataloniens förhållande till den spanska centralmakten, om identitet och om generationer av supportrar som vuxit upp med samma motståndare på andra sidan.

Under årens lopp har rivaliteten fått nya huvudpersoner. Alfredo Di Stéfano, Johan Cruyff, Luis Figo, Ronaldinho, Lionel Messi och Cristiano Ronaldo har alla skrivit sina egna kapitel.

För att förstå varför El Clásico fortfarande väcker så starka känslor måste man börja långt innan dagens världsstjärnor föddes.

Så började El Clásico – första matchen spelades 1902

FC Barcelona grundades 1899 och Madrid FC, som senare blev Real Madrid, tre år därefter.

Den 13 maj 1902 möttes klubbarna för första gången. Matchen spelades i Madrid under Copa de la Coronación, en turnering som arrangerades i samband med kung Alfonso XIII:s kröning.

Barcelona vann med 3–1.

Det var ännu inte den gigantiska kraftmätning som El Clásico skulle utvecklas till. Den spanska ligan existerade inte ens, och fotbollen befann sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede.

Men när klubbarna började mötas oftare växte motsättningarna.

Ett viktigt ögonblick kom 1916, när lagen drabbade samman i den spanska cupens semifinal. Det krävdes fyra matcher för att avgöra vilket lag som skulle avancera.

Den avgörande matchen slutade med seger för Madrid med 4–2 efter förlängning. Barcelona protesterade kraftigt mot domsluten och lämnade planen före slutsignalen.

De hätska reaktionerna visade att rivaliteten redan hade utvecklats till något långt större än en vanlig fotbollsmatch.

Det är en viktig historisk detalj: motsättningarna mellan Barcelona och Real Madrid uppstod inte under Francisco Francos diktatur. De hade börjat långt tidigare.

När den spanska ligan startade 1929 fick klubbarna en ny och regelbunden arena för sin konkurrens.

Real Madrid vann det första ligamötet med 2–1 på Barcelonas hemmaplan den 17 februari 1929. Barcelona tog revansch med 1–0 i returen och vann dessutom den allra första upplagan av La Liga.

Redan från början fanns alltså två klubbar som ville dominera samma fotbollsland.

Barcelona, Real Madrid och Franco – politiken bakom rivaliteten

Det går inte att berätta El Clásicos historia utan att beröra Spaniens politiska utveckling.

Under 1930-talet slets landet sönder av inbördeskriget. När Francisco Franco segrade 1939 inleddes en diktatur som skulle bestå fram till hans död 1975.

Franco förespråkade en starkt centraliserad spansk stat. Katalansk nationalism och politiska självständighetssträvanden motarbetades, samtidigt som det katalanska språket och regionala kulturella uttryck utsattes för omfattande begränsningar.

För många katalaner fick FC Barcelona därför en särskild betydelse.

Klubben blev en symbol för den egna identiteten. Det välkända uttrycket Més que un club, mer än en klubb, kom att få en innebörd som sträckte sig långt utanför fotbollsplanen.

En av de mörkaste händelserna i Barcelonas historia inträffade redan under inbördeskriget. Klubbpresidenten Josep Sunyol, som också var politiskt engagerad i den katalanska självständighetsrörelsen, avrättades av Francoanhängare 1936.

Real Madrid kom under diktaturens år att förknippas med huvudstaden och den spanska centralmakten.

Klubbens internationella framgångar, inte minst de fem raka segrarna i Europacupen mellan 1956 och 1960, gav dessutom Francoregimen möjlighet att visa upp en framgångsrik bild av Spanien inför omvärlden.

Men historien är mer komplicerad än bilden av Barcelona som motståndsklubben och Real Madrid som diktatorns lag.

Rivaliteten hade äldre rötter, båda klubbarna verkade under samma diktatur och relationen mellan fotboll och politisk makt förändrades över tid.

Det finns också betydande historisk debatt om hur långt regimens konkreta inflytande över olika matcher och klubbaffärer sträckte sig.

Den politiska dimensionen är ändå avgörande för att förstå varför ett möte mellan två fotbollslag kunde väcka känslor som normalt förknippas med betydligt större samhällskonflikter.

Real Madrids 11–1 mot Barcelona 1943 – matchen som fortfarande diskuteras

Den 13 juni 1943 inträffade ett av de mest uppmärksammade resultaten i spansk fotbollshistoria.

Real Madrid besegrade Barcelona med hela 11–1 i semifinalreturen av den spanska cupen.

Barcelona hade vunnit det första mötet med 3–0, men blev fullständigt överkört i Madrid.

Resultatet är fortfarande Real Madrids största seger mot Barcelona.

Matchen har också blivit föremål för en lång rad kontroverser.

Atmosfären var extremt fientlig. Under årtiondena som följde spreds berättelser om hot, politiska påtryckningar och myndigheternas inblandning i händelserna.

Vissa av dessa uppgifter är omdiskuterade, och alla detaljer går inte att fastställa med säkerhet.

Att matchen spelades under en diktatur och att resultatet blev 11–1 är historiska fakta. Påståenden om exakt vilka ingripanden som kan ha påverkat spelarna kräver däremot större försiktighet.

Oavsett tolkning blev mötet en bestående del av rivalitetens historia.

Alfredo Di Stéfano – värvningen som förändrade maktbalansen

Tio år efter 11–1-matchen inträffade en annan händelse som skulle få enorm betydelse.

1953 stod den argentinske anfallaren Alfredo Di Stéfano i centrum för en uppslitande dragkamp mellan Barcelona och Real Madrid.

Barcelona hade förhandlat med argentinska River Plate om spelaren. Real Madrid hade samtidigt träffat en överenskommelse med colombianska Millonarios, där Di Stéfano hade spelat.

Situationen var komplicerad eftersom klubbarna gjorde anspråk på olika rättigheter till spelaren.

Det spanska fotbollsförbundet presenterade till slut en märklig lösning: Di Stéfano skulle representera klubbarna växelvis under fyra säsonger.

Barcelona drog sig ur uppgörelsen.

Di Stéfano hamnade i Real Madrid.

Det beslutet fick närmast ofattbara konsekvenser för den europeiska fotbollshistorien.

Med argentinaren som centralgestalt vann Real Madrid Europacupen fem år i följd, från 1956 till 1960, och etablerade sig som en av världens stora fotbollsmakter.

Affären har länge omgärdats av misstankar om politisk inblandning, men det är viktigt att skilja dessa från vad som faktiskt går att belägga.

Klart är att Barcelona förlorade en spelare som skulle komma att personifiera motståndarens internationella storhetstid.

Det gjorde inte rivaliteten mindre intensiv.

Johan Cruyff och Barcelonas historiska 5–0 på Bernabéu

Under 1960-talet fortsatte klubbarna att utmana varandra, även i Europacupen.

1960 slog Real Madrid ut Barcelona i semifinalen och gick vidare till ännu en titel.

Året därpå kom en symboliskt viktig revansch när Barcelona blev det första laget att eliminera Real Madrid ur Europacupen.

Men det var under 1970-talet som en nederländare skulle förändra Barcelonas självbild.

Johan Cruyff kom till klubben 1973.

Hans spelintelligens, teknik och sätt att förstå fotbollen gjorde honom till en symbol för en annan sorts fotboll än den Real Madrid länge hade dominerat med.

Den 17 februari 1974 reste Barcelona till Santiago Bernabéu.

Resultatet blev 5–0.

Cruyff var en av huvudpersonerna när Barcelona körde över ärkerivalen på dess egen hemmaplan.

Segern blev särskilt betydelsefull eftersom Barcelona samma säsong vann sin första ligatitel på 14 år.

För Barcelonas supportrar kom matchen att symbolisera ett historiskt maktskifte.

Cruyffs betydelse tog heller inte slut när spelarkarriären var över.

Han återvände senare som tränare och lade grunden till det Barcelona som skulle prägla europeisk fotboll under kommande årtionden.

Dream Team och två klassiska 5–0-matcher på ett år

När Johan Cruyff tog över Barcelona som tränare 1988 började nästa stora epok.

Hans lag, som blev känt som Dream Team, vann fyra raka ligatitlar mellan 1991 och 1994. Barcelona tog också sin första titel i Europacupen 1992.

Den 8 januari 1994 kom en av lagets mest berömda triumfer mot Real Madrid.

Barcelona vann med 5–0 på Camp Nou.

Brasilianaren Romário gjorde hattrick och visade varför han räknades till världens allra främsta anfallare.

Men Real Madrid behövde bara vänta ungefär ett år på revanschen.

Den 7 januari 1995 vann Madrid med exakt samma siffror: 5–0.

Den här gången stod Iván Zamorano för tre mål.

De två matcherna fångar något centralt i El Clásicos historia.

En överlägsen seger kan få enorm symbolisk betydelse, men rivaliteten är så långvarig att förödmjukelsen snabbt kan byta sida.

Luis Figo – övergången som skapade ett enormt hat

Alla historiska El Clásico-ögonblick har inte handlat om resultat.

Sommaren 2000 genomfördes en av fotbollshistoriens mest kontroversiella övergångar.

Luis Figo, Barcelonas stora portugisiska stjärna, lämnade klubben för Real Madrid.

Övergången hade en tydlig koppling till Florentino Pérez, som vann Real Madrids presidentval och började bygga det lag som skulle bli känt som Los Galácticos.

För Barcelonas supportrar var flytten särskilt svår att acceptera.

Figo hade inte bara varit en framstående spelare. Han hade varit en av klubbens stora profiler och publikfavoriter.

Nu skulle han representera den värsta rivalen.

När Figo återvände till Camp Nou i november 2002 exploderade stämningen.

Föremål kastades från läktarna när han skulle slå hörnor. Mest berömt blev det grishuvud som hamnade nära planen.

Matchen fick avbrytas tillfälligt och slutade 0–0.

Händelsen blev en av de tydligaste symbolerna för hur starkt klubbidentitet och känslor kan prägla El Clásico.

Ronaldinho fick Bernabéu att applådera

I november 2005 kom ett ögonblick av ett helt annat slag.

Barcelona besegrade Real Madrid med 3–0 på Santiago Bernabéu.

Ronaldinho gjorde två mål efter individuella prestationer av en kvalitet som fick även delar av Real Madrids hemmapublik att resa sig och applådera.

Det var en ovanlig syn i världens kanske mest laddade klubbmöte.

Ronaldinho hade redan vuxit fram som Barcelonas stora kreativa ledare, men kvällen i Madrid gjorde honom till en ännu större ikon.

Samtidigt fanns en ung Lionel Messi i Barcelona.

Han skulle snart förändra El Clásicos historia för alltid.

Messi mot Ronaldo – när El Clásico blev ett globalt fenomen

När Cristiano Ronaldo värvades till Real Madrid 2009 hade Lionel Messi redan etablerat sig som en av Barcelonas viktigaste spelare.

Under nästan ett decennium blev deras individuella rivalitet en central del av mötena mellan klubbarna.

Det handlade om två av fotbollshistoriens främsta målskyttar, två olika spelstilar och två klubbar som ständigt kämpade om de största titlarna.

Men konkurrensen på tränarbänkarna var minst lika betydelsefull.

Pep Guardiola hade byggt ett Barcelona som dominerade med bollinnehav, rörelse och ett exceptionellt passningsspel.

José Mourinho utvecklade i sin tur Real Madrid till en motståndare som kunde utmana med fart, fysisk intensitet och snabba omställningar.

Barcelonas 6–2 och 5–0

I maj 2009 vann Barcelona med hela 6–2 på Santiago Bernabéu.

Segern blev ett av de tydligaste uttrycken för hur överlägset Guardiolas lag kunde vara.

I november 2010 kom en ny uppvisning.

Barcelona besegrade Mourinhos Real Madrid med 5–0 på Camp Nou.

Matchen fick stor betydelse för bilden av de båda tränarnas rivalitet och var ett av de mest uppmärksammade resultaten under den moderna El Clásico-eran.

Våren 2011 nådde motsättningarna en ny nivå när klubbarna möttes fyra gånger på bara 18 dagar.

Det handlade om ligan, finalen i den spanska cupen och två semifinaler i Champions League.

Real Madrid vann cupfinalen efter mål av Cristiano Ronaldo.

Barcelona tog sig däremot vidare i Champions League, med två Messi-mål i semifinalens första möte, och vann senare hela turneringen.

Messis tröjfirande 2017

Den 23 april 2017 bjöd El Clásico på ännu ett ögonblick som omedelbart blev en del av fotbollshistorien.

Real Madrid och Barcelona spelade 2–2 när Messi avgjorde på övertid.

Barcelona vann med 3–2 på Bernabéu.

Efter segermålet tog Messi av sig tröjan och höll upp den mot publiken.

Bilden blev en av de mest berömda från hela hans karriär.

Messi är också El Clásicos främste målskytt genom tiderna med 26 mål.

El Clásicos största matcher genom historien

Rivaliteten har producerat en rad resultat som fortfarande diskuteras generationer senare.

Match	Därför blev den historisk
Barcelona–Madrid 3–1, 1902	Klubbarnas allra första möte
Real Madrid–Barcelona 11–1, 1943	Rivalitetens största segermarginal
Real Madrid–Barcelona 0–5, 1974	Cruyffs stora triumf
Barcelona–Real Madrid 5–0, 1994	Romários hattrick
Real Madrid–Barcelona 5–0, 1995	Madrids stora revansch
Real Madrid–Barcelona 0–3, 2005	Ronaldinhos berömda uppvisning
Real Madrid–Barcelona 2–6, 2009	Guardiolas Barcelona dominerar
Barcelona–Real Madrid 5–0, 2010	Den stora segern över Mourinhos Madrid
Real Madrid–Barcelona 2–3, 2017	Messis avgörande på övertid

Tabellen visar bara ett urval, men den säger mycket om hur rivaliteten har utvecklats.

Samma resultat kan återkomma i olika generationer. Spelarna, tränarna och spelstilarna förändras, men betydelsen av att besegra just den här motståndaren består.

Vem har vunnit flest El Clásico genom tiderna?

Inför mötet den 25 oktober 2026 är Barcelona och Real Madrid helt jämna i den breda historiska sammanställningen av tävlingsmatcher.

Båda klubbarna har vunnit 106 gånger.

Ytterligare 52 matcher har slutat oavgjort, vilket ger totalt 264 möten.

Barcelona nådde lika många segrar som Real Madrid genom att vinna med 2–0 den 10 maj 2026. Marcus Rashford och Ferran Torres gjorde målen i matchen som också säkrade Barcelonas 29:e ligatitel.

Det finns en detalj att känna till när statistiken jämförs.

Den historiska sammanställningen inkluderar mötet från Copa de la Coronación 1902. Eftersom den turneringen inte alltid räknas som en officiell cuptävling kan andra statistikkällor redovisa ett något annorlunda antal möten.

I ligaspelet har Real Madrid fortfarande fler inbördes segrar, 80 mot Barcelonas 77, inför oktober 2026.

Den som vill jämföra siffrorna kan använda La Ligas officiella historiska statistik.

Vem har gjort flest mål i El Clásico?

Lionel Messi har målrekordet med 26 mål.

Argentinaren gjorde sina mål under den långa period då han representerade Barcelona och regelbundet mötte Cristiano Ronaldo och Real Madrid i de största matcherna.

Vem har spelat flest El Clásico?

Sergio Busquets har rekordet med 48 framträdanden.

Den tidigare Barcelonamittfältaren spelade en central roll under flera av klubbens mest framgångsrika säsonger och var under många år en nyckelspelare i mötena med Real Madrid.

Vilken är den största segern i El Clásico?

Real Madrids 11–1 mot Barcelona den 13 juni 1943 är den största segern i rivalitetens historia.

Barcelonas största seger i ligaspelet är 7–2 från 1950. Klubben har dessutom vunnit flera historiskt betydelsefulla möten med fem måls marginal, bland annat på Bernabéu 1974 och hemma 1994 och 2010.

Varför heter matchen El Clásico?

El Clásico betyder ungefär ”klassikern” på spanska.

Namnet har blivit etablerat som beteckning för det stora rivalmötet mellan Real Madrid och Barcelona.

I dag är uttrycket internationellt känt och används av fotbollspublik långt utanför Spanien.

Det är inte bara klubbarnas sportsliga framgångar som gjort namnet berömt.

Rivalitetens långa historia, kopplingen till två av Spaniens viktigaste städer, de politiska motsättningarna och alla spelare som blivit världsstjärnor har tillsammans skapat matchens särställning.

El Clásico är därmed mer än en beteckning på ett möte mellan två framgångsrika lag.

Det är namnet på en fotbollshistorisk berättelse som fortfarande fortsätter att skrivas.

En rivalitet som aldrig står stilla

Fotbollen har förändrats enormt sedan Barcelona och Madrid möttes för första gången 1902.

Från de tidiga cupmatcherna till Francotidens konflikter, från Di Stéfanos Real Madrid till Cruyffs Barcelona och vidare till Messi och Ronaldo har varje generation fått sin egen version av El Clásico.

Det är också därför rivaliteten överlevt spelare som annars tycktes omöjliga att ersätta.

Nya stjärnor har kommit fram, nya tränare har förändrat spelstilarna och maktbalansen har förskjutits fram och tillbaka.

Inför matchen den 25 oktober 2026 är den historiska segerstatistiken helt jämn.

106 vinster för Barcelona. 106 för Real Madrid.

Det är svårt att tänka sig en bättre sammanfattning av en rivalitet där ingen av klubbarna någonsin fått sista ordet.