Da Costa-fallet är ett av Sveriges mest omtalade kriminalfall och rättsfall. Catrine da Costa hittades död och styckad sommaren 1984. Ingen har dömts för mordet. Ändå kom två läkare att pekas ut som skyldiga till styckningen, trots att de friades från mord.

Det är därför Da Costa-fallet fortfarande väcker frågor. Vad hände egentligen? Varför hamnade Teet Härm och Thomas Allgén i centrum för utredningen? Hur kunde två personer frias från mord, men ändå leva i nästan 40 år med ett mycket allvarligt utpekande?

Fallet är aktuellt igen efter att regeringen den 16 juni 2026 beslutade att de två läkarna ska få två miljoner kronor vardera i ersättning ex gratia. I sitt pressmeddelande om ersättningen skriver regeringen att männen åtalades men frikändes för mord 1988, samtidigt som tingsrätten i domskälen skrev att de gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid. Den gärningen var de inte åtalade för och den var dessutom preskriberad.

Da Costa-fallet handlar därför inte bara om ett ouppklarat dödsfall. Det handlar också om rättssäkerhet, domstolars formuleringar, mediernas roll och hur en människa kan frias juridiskt men ändå aldrig bli fri i offentligheten.

Da Costa-fallet i korthet

Fråga	Svar
Vem var Catrine da Costa?	En ung kvinna som levde i Stockholm och hittades död sommaren 1984.
Vad hände?	Delar av hennes kropp hittades i plastsäckar på två platser i Solna.
Fastställdes dödsorsaken?	Nej, någon säker dödsorsak kunde inte fastställas.
Blev någon dömd för mordet?	Nej. Ingen har dömts för mordet på Catrine da Costa.
Vilka pekades ut?	Läkarna Teet Härm och Thomas Allgén.
Vad hände i rätten?	De friades från mord, men tingsrätten skrev i domskälen att de hade styckat kroppen.
Varför blev fallet så omstritt?	De kunde inte överklaga utpekandet i domskälen, men formuleringen fick mycket stora följder.
Varför är fallet aktuellt igen?	Regeringen beslutade 2026 att läkarna får ersättning ex gratia.

Varför är Da Costa-fallet aktuellt igen 2026?

Da Costa-fallet har diskuterats i flera decennier, men fick ny aktualitet genom SVT:s dokumentärserie Det svenska styckmordet från 2024. Serien granskade hur rättsväsendet kom fram till att Teet Härm och Thomas Allgén var skyldiga till styckningen, trots att de aldrig dömdes för mordet.

Efter dokumentären växte kraven på upprättelse. Läkarförbundet uppmanade regeringen att tillsätta en oberoende granskning av hur myndigheter och domstolar hade hanterat fallet. Läkarna själva, genom sina ombud, ansökte senare om ersättning ex gratia.

Ex gratia betyder ungefär ”av nåd”. Det är inte ett vanligt skadestånd där en domstol slår fast att staten är skadeståndsskyldig. Det är en särskild ersättning som regeringen kan besluta om i ovanliga fall där någon har hamnat mycket illa i kläm på grund av det allmännas agerande.

Regeringens beslut 2026 betyder inte att mordet på Catrine da Costa är löst. Det betyder inte heller att en ny domstol har slagit fast exakt vad som hände 1984. Däremot markerar beslutet att staten anser att de två männen drabbades orimligt hårt av rättsordningen.

Vem var Catrine da Costa?

Catrine da Costa var en ung kvinna som levde ett utsatt liv i Stockholm. I många äldre berättelser om fallet har hon ofta beskrivits genom sin utsatthet: missbruk, prostitution, bostadslöshet och sociala problem.

Det är delar av sammanhanget, men det får inte bli hela bilden av henne.

En av de etiska svårigheterna med Da Costa-fallet är att Catrine da Costa själv ofta hamnar i bakgrunden. Fallet bär hennes namn, men berättelsen har i många år dominerats av andra: läkarna, domstolarna, medierna, experterna, debattörerna och rättsskandalen.

En bra förklaring av Da Costa-fallet måste därför hålla två saker i huvudet samtidigt. Det ena är att Teet Härm och Thomas Allgén levde i nästan 40 år med ett utpekande som de inte kunde angripa på vanligt sätt. Det andra är att Catrine da Costa fortfarande är personen som hittades död och vars död aldrig klarades upp.

Det är därför fallet inte får reduceras till en gåta, en rättsskandal eller ett true crime-fenomen. Det började med en människa som dog.

Vad hände sommaren 1984?

Catrine da Costa sågs senast i livet i juni 1984. Senare under sommaren hittades delar av hennes kropp i plastsäckar på två platser i Solna.

Den första fyndplatsen var vid Karlbergs strand. Den andra var vid Eugeniavägen, inte långt därifrån. Fynden gjorde att polisen inledde en mordutredning.

Men redan från början fanns en avgörande svårighet. Kroppen var inte komplett. Det gjorde att rättsmedicinen inte kunde fastställa någon säker dödsorsak.

Det betyder inte att fallet inte behandlades som ett misstänkt mord. Det gjorde det. Men det betydde att utredningen saknade en tydlig teknisk kärna: ett fastslaget sätt på vilket Catrine da Costa hade dött.

Den osäkerheten kom att prägla hela fallet. Frågan blev inte bara vem som hade dödat henne. Frågan blev också vad som faktiskt kunde bevisas.

Hur hamnade två läkare i utredningen?

De två män som senare kom att hamna i centrum var Teet Härm och Thomas Allgén. I medierna kallades de ofta ”obducenten” och ”allmänläkaren”.

Teet Härm var rättsläkare. Thomas Allgén var allmänläkare. Deras yrkesroller fick stor betydelse för hur fallet kom att berättas. Eftersom kroppen var styckad blev misstanken mot en person med anatomiska kunskaper extra laddad.

Misstankarna växte fram i flera steg. En anmälan riktades mot Teet Härm efter fynden 1984. Han greps men släpptes efter några dagar i brist på bevis. Senare riktades även misstankar mot Thomas Allgén, bland annat efter uppgifter från hans dåvarande hustru.

En central del i utredningen blev berättelsen om ett barn. Allgéns dotter var mycket liten vid tiden, men modern uppgav att barnet kunde ha bevittnat styckningen. Den berättelsen kom att få stor betydelse, trots att den i efterhand har kritiserats kraftigt.

Det fanns också andra uppgifter: vittnen, igenkännanden, uppgifter från fotohandlare och iakttagelser i anslutning till rättsläkarstationen. Flera av dessa delar har senare ifrågasatts.

Da Costa-fallet vilade alltså inte på ett enkelt bevis. Det byggde på en kedja av indicier, tolkningar och vittnesuppgifter. I ett extremt uppmärksammat fall kan en sådan berättelse snabbt bli starkare än bevisningen.

Den första rättegången 1988

I januari 1988 åtalades Teet Härm och Thomas Allgén för mordet på Catrine da Costa. Thomas Allgén åtalades även för sexualbrott mot barn. Det blev en av Sveriges mest uppmärksammade rättegångar.

Den första rättegången slutade med att Stockholms tingsrätt ansåg att det fanns övertygande bevisning för att läkarna hade gjort sig skyldiga till mord. Tingsrätten förordnade också om rättspsykiatrisk undersökning.

Men avgörandet blev inte slutpunkten.

Rättegången ogiltigförklarades på grund av rättegångsfel. Nämndemän hade låtit sig intervjuas om överläggningarna, trots att sådana överläggningar ska vara hemliga. Dessutom hade rättens ordförande inte varit närvarande vid den sista överläggningen.

Det här är en viktig del av fallet. Redan innan den mest omdiskuterade domen hade processen alltså havererat. Den första rättegången ledde till ett dramatiskt besked, men beskedet kunde inte stå kvar.

Målet behövde tas om.

Den andra rättegången: friade från mord

Efter rättegångsfelen återförvisades målet och en ny rättegång hölls. I den andra rättegången friades Teet Härm och Thomas Allgén från mordåtalet.

Domstolen slog alltså inte fast att de hade dödat Catrine da Costa.

Det hade kunnat vara slutet på brottmålet. Men det blev det inte.

I domskälen skrev tingsrätten samtidigt att det var ställt utom rimligt tvivel att de två läkarna hade styckat kroppen. Det var en annan gärning än mordet. Den hade inte ingått i åtalet på det sättet, och brottet mot griftefrid var vid den tiden preskriberat.

Resultatet blev en juridisk och mänsklig låsning.

Läkarna friades från mord. Men de pekades ändå ut i domstolens motivering som skyldiga till styckningen.

Det är detta som ofta sammanfattas med att de friades i domslutet men fälldes i praktiken.

Vad är skillnaden mellan domslut och domskäl?

För att förstå Da Costa-fallet behöver man förstå skillnaden mellan domslut och domskäl.

Domslutet är själva avgörandet. Det är där domstolen säger om någon döms eller frias, och för vilket brott.

Domskälen är domstolens motivering. Det är där domstolen förklarar hur den har resonerat.

I Da Costa-fallet friades läkarna i domslutet från mord. Men i domskälen skrev tingsrätten att de hade styckat kroppen.

Det skapade ett mycket ovanligt problem. Eftersom de inte dömdes för mord fanns ingen fällande morddom att överklaga. Och eftersom utpekandet om styckningen låg i domskälen, inte i själva domslutet, kunde det inte överklagas på vanligt sätt.

Det är inte en teknikalitet. Det var just den här skillnaden som kom att påverka deras liv i decennier.

Vad betyder brott mot griftefrid?

Brott mot griftefrid handlar förenklat om att någon otillbörligt hanterar en död kropp eller en grav. I Da Costa-fallet handlade det om styckningen av kroppen efter döden.

Det är viktigt att skilja detta från mordfrågan.

Mordfrågan gällde om läkarna hade dödat Catrine da Costa. Där friades de.

Griftefridsfrågan gällde vad som hände med kroppen efter döden. Där skrev tingsrätten i domskälen att de var skyldiga, men utan att de dömdes för brottet i domslutet.

Det var alltså inte så att läkarna dömdes för styckningen. De blev inte fällda för brott mot griftefrid i brottmålet. Men domstolens formulering blev ändå förödande.

Varför kunde läkarna inte överklaga?

Det mest svårbegripliga i Da Costa-fallet är att den mest skadliga formuleringen inte kunde angripas som en vanlig dom.

Om någon döms för ett brott kan domen överklagas. En högre instans kan då pröva skuldfrågan.

Men Teet Härm och Thomas Allgén friades från mord. Det friande domslutet gick inte dem emot på det sätt som normalt krävs för att de skulle kunna överklaga och få frågan prövad igen.

Samtidigt innehöll domskälen ett mycket allvarligt utpekande. Där fanns påståendet som kom att prägla deras liv: att de hade styckat kroppen.

Det innebar att de hamnade i ett rättsligt mellanläge. De var inte dömda för mord. De var inte dömda för styckningen. Men de hade pekats ut av en domstol på ett sätt som allmänheten, medier och myndigheter tog på mycket stort allvar.

Det är kärnan i rättsskandalen.

Läkarlegitimationerna och följderna

Efter brottmålet fortsatte processen i ett annat spår: frågan om läkarlegitimationerna.

Socialstyrelsen begärde att legitimationerna skulle återkallas. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd beslutade också att de skulle dras in. Frågan överklagades och prövades vidare i förvaltningsdomstolar.

Det är viktigt att vara exakt här. Legitimationerna drogs inte bara in som en enkel automatisk följd av tingsrättens domskäl. Förvaltningsprocessen gjorde en egen prövning. Men tingsrättens utpekande blev en avgörande startpunkt och låg tungt över hela processen.

Kammarrätten höll senare muntlig förhandling och prövade frågan. Domstolen kom fram till att inget enskilt bevis band läkarna till styckningen, men att bevisningen sammantaget ändå räckte för slutsatsen att de hade utfört den.

Följden blev att de inte kunde fortsätta som läkare.

Det var en enorm konsekvens. De hade inte dömts för mord. De hade inte dömts för griftefridsbrott i brottmålet. Men de förlorade sina yrkesliv, sina namn och stora delar av sina offentliga liv.

Varför beskrivs Da Costa-fallet som en rättsskandal?

Da Costa-fallet beskrivs ofta som en rättsskandal av flera skäl.

Det första är den uppenbara motsägelsen: två personer friades från mord, men pekades ändå ut i domskälen som skyldiga till en annan gärning.

Det andra är att den formuleringen inte kunde överklagas på vanligt sätt.

Det tredje är att bevisningen i efterhand har blivit mycket hårt kritiserad. Barnets berättelse, vittneskonfrontationer, fotohandlaruppgifter och andra indicier har alla blivit föremål för debatt och granskning.

Det fjärde är mediernas roll. Da Costa-fallet blev enormt uppmärksammat. I ett sådant klimat kan misstankar snabbt bli offentlig sanning. När en person väl har blivit förknippad med ett av landets mest omskrivna brott kan det vara nästan omöjligt att bli fri från bilden.

Det femte är att rättsprocessen pågick i olika former under mycket lång tid. Läkarna försökte få saken prövad på nytt genom resning, skadeståndsprocesser och andra juridiska vägar. Men någon tydlig upprättelse kom inte förrän regeringens ex gratia-beslut 2026.

Samtidigt finns ytterligare en dimension: Catrine da Costas död förblev ouppklarad. Om läkarna inte skulle ha pekats ut återstår fortfarande frågan vem som faktiskt bar ansvar för hennes död, om hon utsattes för ett brott, och vad som hände sommaren 1984.

Varför fick läkarna ingen upprättelse tidigare?

Efter att legitimationerna dragits in försökte Teet Härm och Thomas Allgén få frågan prövad på nytt. De ansökte om resning i legitimationsfrågan. De försökte angripa processen juridiskt. De drev även skadeståndskrav mot staten.

Men vägarna var svåra.

Domskäl har normalt inte samma rättskraft som ett domslut. Samtidigt kan domskäl ändå få enorm praktisk betydelse. Det är just det som gjorde Da Costa-fallet så låst. Det som drabbade läkarna hårdast var inte en vanlig fällande brottmålsdom, utan en formulering i en friande dom.

När förundersökningen om det förmodade mordet lades ned 2009 på grund av preskription försvann också möjligheten att väcka ett nytt mordåtal. Fallet blev juridiskt ännu mer stängt.

Ex gratia-ersättningen 2026 blev därför inte en vanlig fortsättning på rättsprocessen. Den blev snarare ett politiskt och statligt sätt att ge en form av upprättelse när de vanliga rättsliga vägarna inte längre gav något svar.

Vad visade SVT:s Det svenska styckmordet?

SVT:s dokumentärserie Det svenska styckmordet blev en modern vändpunkt i berättelsen om Da Costa-fallet. Serien granskade hur rättsväsendet kom fram till att Teet Härm och Thomas Allgén var skyldiga till styckningen.

Dokumentären lyfte fram brister i utredningen, svagheter i bevisningen och den tidsanda som omgav fallet. Den bidrog också till att många nya tittare upptäckte Da Costa-fallet som något mer än ett gammalt true crime-fall.

För många blev frågan efter dokumentären inte längre bara: vem dödade Catrine da Costa?

Frågan blev också: hur kunde två frikända män i praktiken leva som dömda?

Det är en viktig förskjutning. Da Costa-fallet är fortfarande ett olöst dödsfall, men det är också ett fall om rättssäkerhet. Det är därför det fortsätter att engagera jurister, läkare, journalister, dokumentärmakare och vanliga tittare.

Kritiken mot den nya bilden

Den moderna bilden av Da Costa-fallet är starkt påverkad av granskningar som har betonat rättsskandalen och läkarnas kamp för upprättelse. Men den bilden är inte helt okontroversiell.

En kritik handlar om att Catrine da Costa riskerar att försvinna ur berättelsen. När fallet nästan bara beskrivs som en rättsskandal kan brottsoffret bli en kuliss till historien om de utpekade männen.

Det är en viktig invändning. Oavsett vad man anser om rättsprocessen finns en död kvinna i centrum, och hennes död har aldrig klarats upp.

En annan kritik handlar om SVT-dokumentären och hur den värderar bevisningen. Vissa debattörer har menat att dokumentären ger en för ensidig bild av utredningen och domstolsprocesserna.

Det betyder inte att rättsskandalen försvinner. Men det betyder att en seriös guide måste vara tydlig med nivåerna:

Det finns sådant som är fastslaget.

Det finns sådant som är omstritt.

Och det finns sådant som aldrig har klarats upp.

Vad betyder regeringens ersättning?

Regeringens beslut om ersättning ex gratia 2026 är historiskt viktigt, men det måste förstås rätt.

Det är inte en ny dom.

Det är inte ett frikännande från alla misstankar i juridisk mening.

Det är inte heller ett svar på vem som dödade Catrine da Costa.

Beslutet betyder att regeringen anser att omständigheterna är så särpräglade att staten bör betala ersättning. I regeringens egen beskrivning handlar ex gratia om undantagsfall där någon på ett stötande sätt har hamnat i kläm på grund av det allmännas agerande.

För Teet Härm och Thomas Allgén innebär beslutet en form av statligt erkännande. Pengarna kan inte ersätta fyra decennier av offentlig misstanke, social isolering och förstörda yrkesliv. Men beslutet markerar att staten ser allvaret i vad som hände.

Samtidigt löser det inte Da Costa-fallet.

Catrine da Costas död är fortfarande ouppklarad.

Är Da Costa-fallet löst?

Nej. Da Costa-fallet är inte löst i den mening de flesta menar när de ställer frågan.

Ingen har dömts för mordet på Catrine da Costa. Ingen har i en rättskraftig brottmålsdom hållits ansvarig för hennes död. Förundersökningen om det förmodade mordet lades ned 2009 på grund av preskription.

Det innebär att fallet bär på två olika sorters olösta frågor.

Den första gäller Catrine da Costa. Vad hände henne? Vem bar ansvaret för hennes död? Varför kunde fallet aldrig klaras upp?

Den andra gäller rättsprocessen. Hur kunde två män frias från mord men ändå pekas ut på ett sätt som förstörde deras liv? Hur kunde ett utpekande i domskäl få så stora följder? Och varför tog det nästan 40 år innan staten gav någon form av upprättelse?

Det är därför Da Costa-fallet fortfarande är så laddat.

Da Costa-fallet och true crime-intresset

Da Costa-fallet passar in i det moderna intresset för true crime, men det är egentligen större än så.

Det är lätt att förstå varför fallet lockar tittare, lyssnare och läsare. Det innehåller ett ouppklarat dödsfall, en svårutredd styckning, misstänkta läkare, en uppmärksammad rättegång, en lång rättsprocess och en modern dokumentär som väckte nytt liv i debatten.

Men om man bara behandlar Da Costa-fallet som true crime missar man kärnan.

Det här är inte bara en berättelse om ett brott. Det är en berättelse om hur samhället hanterar osäkerhet. Det handlar om vad som händer när bevisningen inte räcker hela vägen, men behovet av en skyldig ändå är starkt. Det handlar om vad medier kan göra med människors namn. Och det handlar om hur svårt det är att reparera ett fel när det väl har blivit en offentlig sanning.

Det är därför Da Costa-fallet fortfarande fungerar som en varning. Inte bara om brott, utan om rättsstaten.

Därför fortsätter Da Costa-fallet att engagera

Da Costa-fallet engagerar eftersom det saknar ett rent slut.

För Catrine da Costa finns ingen fällande morddom, ingen rättslig upprättelse och inget klart svar på vad som hände.

För Teet Härm och Thomas Allgén finns ett sent statligt erkännande, men inget sätt att få de förlorade åren tillbaka.

För rättsväsendet finns ett fall som fortfarande väcker frågor om domstolars ansvar, bevisvärdering, domskälens makt och människors möjlighet att försvara sig mot offentliga utpekanden.

Och för alla som läser, ser dokumentärer eller lyssnar på poddar finns en större fråga: hur berättar man om verkliga brott utan att göra människor till roller i en färdig historia?

Det är därför Da Costa-fallet fortfarande är ett av Sveriges mest omtalade brottsfall. Inte bara för att det är olöst. Utan för att det visar hur svårt det kan vara att skilja mellan misstanke, dom, offentlig berättelse och rättvisa.

Da Costa-fallet visar varför rättvisa inte alltid får ett slut

När människor söker på Da Costa-fallet vill de ofta ha ett enkelt svar. Vad hände? Vem gjorde det? Varför blev det så stort?

Men det är just enkelheten som saknas.

Det vi vet är att Catrine da Costa hittades död och styckad sommaren 1984. Vi vet att ingen har dömts för mordet. Vi vet att Teet Härm och Thomas Allgén friades från mord, men att tingsrätten samtidigt pekade ut dem i domskälen som skyldiga till styckningen. Vi vet att de senare förlorade sina läkarlegitimationer. Vi vet att de i nästan 40 år levde med följderna av utpekandet. Och vi vet att regeringen 2026 beslutade att ge dem ersättning ex gratia.

Men vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Catrine da Costa.

Det är den olösta kärnan.

Da Costa-fallet är därför både ett kriminalfall och ett rättsfall. Det handlar om en kvinna vars död aldrig klarades upp. Det handlar om två män som friades men ändå aldrig blev fria. Och det handlar om ett samhälle som fortfarande försöker förstå hur ett enda fall kunde lämna så många människor utan ett riktigt slut.

Fler förklarande guider om stora samhällsfrågor finns på Hurbra under Stora frågor.