FN:s klimatmöte COP31 inleds i Antalya i Turkiet den 9 november. Under två veckor ska världens länder försöka komma vidare i frågor om utsläppsminskningar, klimatfinansiering och anpassning till ett varmare klimat. Elektrifiering och AI:s växande energibehov får också stort utrymme. Men vad kan länderna faktiskt komma överens om, och vilken roll spelar Sverige?

COP31 2026 – datum, plats och deltagare

COP31 är FN:s 31:a klimatkonferens och hålls den 9–20 november 2026 vid Antalya Expo Center i Turkiet. Stats- och regeringschefernas toppmöte äger rum den 11–12 november.

Konferensen samlar representanter för nästan alla världens länder tillsammans med forskare, företag och organisationer. Förhandlingarna sker inom ramen för FN:s klimatkonvention och Parisavtalet från 2015.

Mötet har ett ovanligt upplägg. Turkiet står som värd och landets miljöminister Murat Kurum leder konferensen. Australiens klimat- och energiminister Chris Bowen har samtidigt en särskild roll som ansvarig för förhandlingarna.

Det betyder att Turkiet sätter mycket av konferensens övergripande inriktning, medan Australien har en central uppgift i arbetet med att hitta kompromisser mellan länderna.

Enligt FN:s information om COP31 ska mötet driva arbetet med att genomföra tidigare klimatbeslut. Det handlar alltså inte bara om nya mål, utan också om vad som faktiskt har hänt sedan de tidigare överenskommelserna.

Elektrifiering blir en huvudfråga på COP31

En av Turkiets tydligaste satsningar inför klimatmötet är ett internationellt initiativ som kallas 35-by-35 Global Electrification Pledge.

Målet är att el ska stå för 35 procent av världens slutliga energianvändning senast 2035. I dag ligger andelen omkring 23 procent.

Det handlar om en större förändring än att bara bygga fler vindkraftverk och solcellsparker.

Elektrifiering innebär att verksamheter som i dag använder fossila bränslen direkt i högre grad övergår till el. Det kan exempelvis vara:

• Bensin- och dieselbilar som ersätts med elfordon.
• Uppvärmning som går från olja eller gas till värmepumpar.
• Industriprocesser som övergår från fossil energi till el.
• Transporter och annan verksamhet där förbränning kan ersättas med elektriska lösningar.

En högre andel el innebär inte automatiskt lägre klimatutsläpp. Resultatet beror också på hur elen produceras.

Dessutom behövs investeringar i elnät, energilagring och system som kan hantera en större och mer varierande elförbrukning.

Initiativet är frivilligt. Länder som ansluter sig förbinder sig alltså inte genom ett gemensamt bindande FN-beslut att nå exakt samma nationella mål.

En viktig fråga under COP31 blir därför vilka länder som ställer sig bakom ambitionen och om de presenterar konkreta planer för hur elektrifieringen ska genomföras.

AI:s energibehov ska diskuteras

Artificiell intelligens är ett annat område som Turkiet vill ge större utrymme under klimatkonferensen.

AI kräver omfattande datorkapacitet. Stora datacenter behöver elektricitet för servrar, kylning och annan infrastruktur. När användningen av AI ökar kan det också skapa ett större tryck på elsystemen.

Turkiet har presenterat initiativet Antalya AI Pledge, som bland annat handlar om större öppenhet kring energianvändning och renare energiförsörjning.

Samtidigt vill arrangörerna lyfta hur AI kan användas för att minska utsläpp.

Det kan exempelvis handla om att förbättra prognoser för elproduktion, effektivisera elnät och hjälpa industrier att använda mindre energi.

Här finns två olika frågor som lätt blandas ihop.

Den första gäller hur AI-branschen ska hantera sin egen klimat- och energipåverkan. Den andra handlar om vilka klimatvinster tekniken kan bidra till i andra verksamheter.

COP31 väntas inte besluta om något bindande globalt tak för AI:s elförbrukning. Fokus ligger på frivilliga åtaganden, tekniklösningar och samarbeten.

Klimatfinansiering – vem ska betala?

Klimatfinansieringen är en av de svåraste frågorna på COP31.

Många utvecklingsländer behöver stora investeringar för att minska sina utsläpp, bygga ut energisystem och skydda samhällen mot konsekvenserna av klimatförändringarna.

Samtidigt finns långvariga motsättningar om hur mycket pengar som ska tillföras, vilka länder som ska bidra och hur stödet ska utformas.

Vid COP29 enades länderna om ett nytt finansieringsmål på minst 300 miljarder dollar årligen till utvecklingsländer senast 2035.

Därutöver finns en bredare ambition att mobilisera minst 1 300 miljarder dollar per år till 2035 genom offentliga och privata finansieringskällor.

Det är viktigt att skilja på beloppen.

Målet på 300 miljarder dollar gäller en särskild del av klimatfinansieringen, medan 1 300 miljarder avser en betydligt bredare mobilisering av kapital. Beloppen ska därför inte läggas ihop som två separata löften.

Förhandlingarna i Antalya handlar bland annat om hur de tidigare besluten ska förverkligas.

För utvecklingsländerna är frågan inte bara hur stora belopp som utlovas. Det spelar också roll om pengarna kommer som bidrag, lån eller investeringar och hur enkelt de går att använda.

Ett land med hög skuldsättning kan exempelvis få svårt att genomföra klimatsatsningar om finansieringen främst ökar dess lånebörda.

Stort gap i pengar till klimatanpassning

Ett aktuellt underlag visar varför finansieringsfrågan är så viktig.

I FN:s miljöprogram UNEP:s rapport om klimatanpassning, publicerad den 4 november 2026, uppskattas det internationella offentliga stödet till klimatanpassning under 2024 till omkring 28–32 miljarder dollar.

Det beräknade årliga behovet i utvecklingsländerna uppgår samtidigt till omkring 305 miljarder dollar år 2035.

Siffrorna gäller olika år och är därför inte ett direkt mått på ett enskilt års finansieringsunderskott. De visar ändå den stora skillnaden mellan dagens finansieringsnivåer och de framtida behov som FN bedömer finns.

Klimatanpassning handlar bland annat om skydd mot översvämningar, bättre vattenförsörjning vid torka och åtgärder mot extrema temperaturer.

Det finns också en separat fråga om skador och förluster som klimatförändringarna redan orsakar och som inte alltid går att förebygga.

Vid COP31 ska länderna bland annat arbeta vidare med hur framsteg inom klimatanpassning ska mätas och följas upp.

Utsläppen och de fossila bränslena

Trots uppmärksamheten kring elektrifiering och AI är de globala utsläppen fortfarande den övergripande klimatfrågan.

Parisavtalets mål är att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader jämfört med förindustriell tid och fortsätta ansträngningarna för att begränsa den till 1,5 grader.

Världens nuvarande klimatplaner räcker inte för att nå dit.

Enligt UNEP:s Emissions Gap Report 2026 pekar de nationella klimatlöftena, om de genomförs fullt ut, mot omkring 2,6 graders uppvärmning under seklet.

Rapporten visar också att utsläppen behöver minska betydligt snabbare för att temperaturökningen ska kunna begränsas.

För en utsläppsbana som ger möjlighet att återvända till 1,5 grader efter ett tillfälligt överskridande krävs ungefär 45 procents minskning av de globala växthusgasutsläppen till 2035 jämfört med 2025. De nationella klimatlöftena motsvarar bara omkring 11–15 procents minskning under samma period om de genomförs fullt ut.

Kommer länderna överens om olja, kol och gas?

En särskilt känslig fråga gäller den fortsatta användningen av fossila bränslen.

Vid COP30 lyckades länderna inte enas om en formell färdplan för omställningen bort från fossila bränslen.

Frågan följer med till Turkiet, där länderna har olika ekonomiska förutsättningar och intressen.

För olje- och gasproducerande länder kan en snabbare omställning innebära omfattande ekonomiska förändringar. För länder som vill minska beroendet av fossil energi är tydligare internationella åtaganden däremot en viktig del av klimatpolitiken.

Det är ännu oklart hur långt förhandlingarna kan nå.

COP31 markerar också starten för Parisavtalets andra globala översyn, där världens samlade klimatarbete ska granskas fram till 2028. Den processen kommer alltså inte att avslutas redan i Antalya.

Så deltar Sverige i COP31

Sverige deltar i klimatförhandlingarna genom EU, som har en gemensam förhandlingsposition.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari representerar Sverige på politisk nivå. Sveriges klimatambassadör och chefsförhandlare Mattias Frumerie leder den svenska förhandlingsdelegationen.

EU:s linje inför mötet omfattar bland annat genomförandet av Parisavtalet, fortsatt omställning bort från fossila bränslen, elektrifiering och klimatanpassning.

Sverige deltar därmed inte med en helt fristående förhandlingslinje. De svenska positionerna behöver förankras inom EU, som agerar gemensamt i de internationella förhandlingarna.

Svenska experter från SMHI medverkar också vid konferensen. Deras arbete omfattar bland annat klimatforskning och klimatanpassning, där vetenskapligt underlag behövs för att bedöma mål och åtgärder.

Därutöver organiserar Business Sweden en svensk företagsdelegation och paviljong.

Företagen kan presentera teknik och lösningar inom energiomställning och andra klimatområden.

Det innebär att Sveriges medverkan sker på flera nivåer: politiska förhandlingar genom EU, vetenskapligt expertarbete och internationella affärs- och tekniksamarbeten.

För svensk del kan utvecklingen av elektrifieringen och klimatfinansieringen också få betydelse genom framtida EU-regler, investeringsbehov och efterfrågan på klimatrelaterad teknik.

Vad kan länderna faktiskt komma överens om?

En central skillnad på COP31 är den mellan formella FN-beslut och frivilliga initiativ.

Det går att presentera stora internationella satsningar utan att de samtidigt innebär att samtliga länder har antagit bindande nya skyldigheter.

Möjligt resultat	Vad det skulle innebära
Formella förhandlingsbeslut	Gemensamma beslut om exempelvis finansiering, klimatanpassning eller fortsatt genomförande av Parisavtalet.
Frivilliga åtaganden	Länder och organisationer ansluter sig till exempelvis Turkiets elektrifierings- och AI-initiativ.
Nya samarbeten	Företag, banker och regeringar presenterar investeringar, teknikprojekt och finansieringslösningar.
Fortsatta förhandlingar	Svåra frågor lämnas öppna och förs vidare till kommande klimatmöten.

Det betyder att mötet kan ge olika slags resultat.

Ett frivilligt elektrifieringsinitiativ kan samla många deltagare samtidigt som förhandlingarna om fossil energi eller pengar går trögt.

På motsvarande sätt kan ett formellt beslut om bättre uppföljning av klimatanpassning vara betydelsefullt även om det inte får lika stor uppmärksamhet som ett nytt internationellt klimatlöfte.

Tre saker att följa när COP31 avslutas

När klimatmötet närmar sig slutet den 20 november finns framför allt tre frågor som kan visa vad förhandlingarna har åstadkommit.

1. Blir klimatlöftena konkreta? Det räcker inte att länder uttrycker stöd för elektrifiering. Det avgörande är vilka åtaganden de presenterar och om genomförandet går att följa.

2. Görs framsteg om finansieringen? Nya formuleringar behöver bedömas mot de tidigare målen och de stora behoven hos utvecklingsländerna. Det är skillnad på nya pengar, redan beslutade belopp och framtida ambitioner.

3. Kommer länderna vidare om utsläppen och de fossila bränslena? Här blir det viktigt att se om slutdokumentet innehåller konkreta steg eller främst hänvisar till fortsatt arbete.

COP31 kommer inte att avgöra hela världens klimatomställning på två veckor. Men mötet kan visa om länderna lyckas gå från tidigare överenskommelser till mer konkreta åtgärder – och vilka av de svåraste frågorna som fortfarande återstår.