Efter utdragna förhandlingar har världens länder enats om en ny färdplan för att rädda den biologiska mångfalden. FN:s naturtoppmöte COP17 i Jerevan avslutades på lördagsmorgonen med beslut om hur naturmålen ska genomföras och hur en framtida permanent finansieringsmekanism ska utformas. Men kompromissen får kritik för att vara för svag – och pengarna som behövs för att skydda naturen är fortfarande långt ifrån säkrade.

FN:s naturtoppmöte i Armeniens huvudstad Jerevan avslutades klockan 10.20 lokal tid den 31 oktober, efter förhandlingar som fortsatt långt efter den planerade sluttiden.

Länderna lyckades till slut enas om den så kallade Jerevanfärdplanen, Yerevan Pathway, som ska påskynda arbetet med att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till 2030.

Samtidigt har flera av de svåraste frågorna om finansiering skjutits framåt. Besluten skapar inte någon färdig permanent naturfond och innebär inte heller att de utlovade pengarna redan finns tillgängliga.

En ny färdplan för naturmålen

Grunden för förhandlingarna är det globala naturavtalet från 2022, som antogs vid FN:s naturmöte i Montreal.

Där enades världens länder om 23 mål för att bromsa naturförlusten fram till 2030. Ett av de mest uppmärksammade är att minst 30 procent av jordens land- och havsområden ska omfattas av skydd eller andra effektiva bevarandeåtgärder.

Men det har visat sig svårt att omsätta överenskommelsen i praktiken.

COP17 har genomfört den första gemensamma globala utvärderingen av hur länderna ligger till i arbetet. Resultatet visar att utvecklingen är otillräcklig för att nå merparten av målen i tid.

Den nya Jerevanfärdplanen är tänkt att bli ett verktyg för att skynda på arbetet. Länderna behöver bland annat förbättra sina nationella handlingsplaner, stärka uppföljningen och skapa bättre förutsättningar för att genomföra beslutade naturåtgärder.

Det är ett framsteg att länderna har enats om hur arbetet ska fortsätta. Men färdplanen innebär inte att de ursprungliga naturmålen har skärpts eller att nya bindande nationella åtgärder automatiskt träder i kraft.

Naturfond från 2030 – men pengarna är inte klara

Finansieringen har varit en av mötets största konfliktfrågor.

Utvecklingsländer har länge krävt mer förutsägbart stöd från rikare länder för att kunna skydda värdefulla naturområden och återställa förstörda ekosystem.

Vid COP17 enades länderna om kriterier som ska vägleda arbetet med en permanent internationell finansieringsmekanism, med sikte på 2030.

Men det finns en viktig skillnad mellan att besluta hur en fond ska utformas och att faktiskt inrätta och finansiera den.

COP17 har inte beslutat om en färdigfinansierad permanent naturfond. Frågor om den framtida mekanismens utformning och finansiering återstår fortfarande.

Sedan tidigare finns internationella finansieringssystem, däribland Global Biodiversity Framework Fund (GBFF), som fördelar stöd till insatser för biologisk mångfald. Dessa system ska också granskas som en del av det fortsatta arbetet.

Under mötet har nya ekonomiska utfästelser presenterats. Bland annat offentliggjorde Global Environment Facility (GEF) den 26 oktober utfästelser på över 500 miljoner dollar till GEF och GBFF.

Det betyder däremot inte att hela beloppet har betalats ut. Utfästa pengar, avsatta projektmedel och genomförda utbetalningar är olika saker.

Målet är 200 miljarder dollar om året

Redan i naturavtalet från 2022 sattes målet att mobilisera minst 200 miljarder dollar per år till biologisk mångfald senast 2030. Pengarna ska komma från offentliga och privata finansieringskällor.

En del av detta är målet att öka de internationella finansiella flödena till utvecklingsländer till minst 30 miljarder dollar om året senast 2030.

Det är alltså inte nya summor som världens länder har lovat att betala vid COP17. Målen finns sedan tidigare, och en stor del av utmaningen handlar om att få finansieringen på plats.

Ett annat exempel är den så kallade Califonden, som ska få företag att bidra ekonomiskt när de använder digital genetisk information från naturen, exempelvis inom läkemedelsindustrin.

Ambitionen för denna finansieringsmodell är stor, men de ekonomiska bidragen har hittills varit mycket begränsade. Vid mötets avslutning uppgick de redovisade utfästelserna till omkring 10 000 dollar.

Därför kritiseras slutresultatet

Kritiken mot COP17 handlar inte främst om att länderna misslyckades med att enas. Tvärtom fattades flera beslut efter svåra förhandlingar.

Problemet är att besluten enligt kritikerna inte är tillräckligt kraftfulla i förhållande till hur snabbt naturen försämras.

En central konflikt gäller subventioner som skadar biologisk mångfald. Det kan handla om ekonomiska stöd som bidrar till överfiske, ohållbara jordbruksmetoder eller andra verksamheter som förstör ekosystem.

Naturavtalet innehåller redan mål om att identifiera och minska sådana subventioner. Men vägen dit är politiskt känslig eftersom förändringarna kan påverka både företag, konsumenter och nationella ekonomier.

Även finansieringsfrågan fortsätter att skapa motsättningar. Fattigare länder efterfrågar tydligare åtaganden, medan det råder oenighet om vilka länder som ska bidra och hur stödet ska organiseras.

Frankrikes miljöminister Monique Barbut har kritiserat slutresultatet för att inte motsvara naturkrisens omfattning. WWF ser samtidigt överenskommelsen som ett steg framåt, men varnar för konsekvenserna av den fortsatta finansieringsbristen.

Vad händer efter COP17?

Förhandlingarna i Jerevan har avslutats, men arbetet med naturavtalet går vidare.

Nästa stora FN-möte om biologisk mångfald, COP18, hålls i Quito i Ecuador 2028. Då återstår bara två år till målåret 2030.

Under tiden måste länderna visa att de nationella insatserna faktiskt leder till bättre skydd för arter och livsmiljöer, samtidigt som finansieringen byggs ut.

Det gäller också Sverige, där arbetet med biologisk mångfald bland annat berör skogsbruk, jordbruk, vattenmiljöer och skyddade naturområden.

FN:s globala utvärdering av naturmålen visar hur stora utmaningarna är. Besluten från Jerevan innebär att länderna har enats om nästa steg, men inte att utvecklingen redan har vänt.

Den avgörande frågan är därför inte bara vilka överenskommelser som kan nås på internationella toppmöten, utan hur snabbt de omsätts i finansiering och konkreta förändringar ute i naturen.