EU har antagit en ny förordning som ska göra det lättare att skicka tillbaka personer som inte har rätt att stanna i unionen. Reglerna innebär bland annat större krav på den som fått ett återvändandebeslut, längre möjligheter till förvar och möjlighet att använda återvändandecenter utanför EU. För Sverige blir reglerna direkt tillämpliga, men flera delar börjar gälla först efter en övergångsperiod.
Det nya regelverket beskrivs ibland som skärpta regler för asylsökande. Det är inte riktigt samma sak.
Förordningen gäller framför allt tredjelandsmedborgare som inte längre har laglig rätt att vistas i EU. Det kan exempelvis vara en person som fått ett slutligt avslag på sin asylansökan. Den som fortfarande har rätt att vistas i Sverige medan en asylansökan prövas omfattas alltså inte av reglerna enbart på grund av att personen söker asyl.
EU:s ministerråd gav sitt slutliga klartecken till förordningen den 1 oktober 2026. Europaparlamentet hade dessförinnan godkänt överenskommelsen i juni.
Vad innebär EU:s nya återvändanderegler?
Den stora förändringen är att EU får ett mer gemensamt system för hur personer utan rätt att stanna ska lämna medlemsländerna.
De tidigare reglerna byggde till stor del på ett direktiv från 2008. Ett direktiv anger vilka resultat medlemsländerna ska uppnå men genomförs genom nationell lagstiftning.
Nu ersätts det av en EU-förordning. Det innebär att reglerna i betydligt större utsträckning blir direkt tillämpliga och lika i medlemsländerna.
Förordningen kompletterar EU:s migrations- och asylpakt, som började tillämpas den 12 juni 2026. Det är alltså inte en ny version av själva migrationspakten, utan ett separat regelverk för vad som ska hända när någon inte har rätt att stanna.
Vem omfattas av reglerna?
Utgångspunkten är personer från länder utanför EU som vistas olagligt i ett medlemsland.
Det kan exempelvis handla om någon som:
- har fått slutligt avslag på sin asylansökan
- har fått sitt uppehållstillstånd återkallat eller inte längre har rätt att stanna
- befinner sig i EU utan giltigt tillstånd.
EU-medborgare omfattas normalt inte av systemet.
Det viktiga är därför att skilja mellan asylprocessen och återvändandeprocessen. En person kan först söka asyl och ha rätt att stanna medan ansökan behandlas. Om ansökan slutligen avslås och personen saknar annan rätt att vistas i EU kan återvändandereglerna bli aktuella.
Den som ska lämna får större skyldighet att samarbeta
En tydlig del av den nya förordningen är att personen som fått ett återvändandebeslut uttryckligen måste samarbeta med myndigheterna.
Det kan bland annat innebära krav på att:
- lämna information som behövs för att fastställa identitet och nationalitet
- visa eller hjälpa till att skaffa fram identitetshandlingar
- medverka när resehandlingar behöver ordnas
- vara tillgänglig för myndigheterna
- komma till möten när myndigheten kallar
- följa instruktioner som behövs för att ett återvändande ska kunna genomföras.
Om en person inte samarbetar kan det få konsekvenser.
Medlemsländerna får inom regelverkets ramar bland annat använda ekonomiska sanktioner och begränsa vissa stöd eller förmåner. Bristande samarbete kan också påverka möjligheten att få stöd till frivilligt återvändande.
Exakt vilka sanktioner som kan användas i Sverige beror samtidigt på hur de svenska reglerna anpassas till förordningen.
Det går därför inte att säga att alla påföljder som förordningen tillåter automatiskt kommer att användas i varje svenskt ärende.
Myndigheter får fler möjligheter att hindra personer från att avvika
EU-länderna får också använda fler åtgärder när myndigheterna bedömer att det finns risk för att en person håller sig undan.
Det kan exempelvis handla om rapporteringsskyldighet eller krav på att personen ska befinna sig på en viss plats.
Under vissa förutsättningar kan även elektronisk övervakning eller ekonomisk garanti användas.
Åtgärderna ska inte tillämpas automatiskt. Det ska fortfarande göras en individuell bedömning och ingripanden ska vara proportionerliga.
Förvar kan pågå betydligt längre
En av de mest långtgående förändringarna gäller möjligheten att hålla personer i förvar medan ett återvändande förbereds.
Förvar kan bland annat bli aktuellt om myndigheten bedömer att det finns risk för att personen avviker eller om personen inte samarbetar. Även säkerhetsskäl kan spela in.
Den ordinarie maximala tiden för förvar kan enligt det nya systemet nå 24 månader.
I vissa situationer kan ytterligare upp till sex månader bli möjliga om nya omständigheter gör att ett återvändande faktiskt kan genomföras. Det kan exempelvis vara att nya identitetsuppgifter kommer fram, att resehandlingar blir tillgängliga eller att samarbetet med mottagarlandet förbättras.
Särskilda och mer långtgående regler finns för personer som bedöms innebära en säkerhetsrisk.
Förvar ska fortfarande bygga på individuell prövning och rättsliga garantier.
Återvändandecenter utanför EU blir möjliga
En uppmärksammad del av reformen är att EU-länder får möjlighet att ingå avtal med länder utanför unionen om så kallade återvändandecenter.
Tanken är att en person som ska lämna EU under vissa förutsättningar skulle kunna föras till ett tredjeland i stället för direkt till sitt ursprungsland.
Det betyder däremot inte att EU den 1 oktober har fattat beslut om att ett visst center ska byggas i ett visst land.
Förordningen skapar den juridiska möjligheten. För att ett sådant system faktiskt ska användas krävs avtal eller andra arrangemang mellan EU-länder och tredjeländer.
Det finns dessutom skyddsregler. Det mottagande landet måste bland annat respektera grundläggande internationella rättigheter och principen om non-refoulement – förbudet mot att skicka någon till en plats där personen riskerar exempelvis förföljelse eller allvarliga övergrepp.
Ensamkommande minderåriga får inte föras till den typen av återvändandecenter.
EU inför en gemensam återvändandeorder
En annan del är den så kallade European Return Order, en europeisk återvändandeorder.
Den ska innehålla viktiga uppgifter från ett nationellt återvändandebeslut och göra det enklare för medlemsländerna att dela information.
Syftet är bland annat att undvika situationer där ett återvändandeförfarande i praktiken måste börja om från början om personen lämnar ett EU-land och befinner sig i ett annat.
Information ska kunna användas tillsammans med Schengens informationssystem.
Det innebär däremot inte att alla EU-länder omedelbart tvingas verkställa alla andra medlemsländers återvändandebeslut.
Systemet med ömsesidigt erkännande inleds mer begränsat och ska utvärderas. EU-kommissionen kan senare återkomma med förslag om mer bindande regler.
Så påverkas Sverige
För Sverige är det viktigt att den nya EU-lagen är en förordning.
Det innebär att reglerna blir direkt tillämpliga här när respektive bestämmelser börjar gälla. Sverige behöver alltså inte först göra om hela regelverket till en svensk lag på samma sätt som när EU antar ett direktiv.
Samtidigt kommer svenska regler och myndighetsrutiner att behöva anpassas.
Det kan exempelvis krävas följdändringar där den svenska utlänningslagstiftningen eller andra bestämmelser inte passar ihop med de nya EU-reglerna.
I Sverige ansvarar Migrationsverket huvudsakligen för återvändanden när en person lämnar självmant. När någon inte följer ett beslut och ärendet lämnas över för tvångsverkställighet får Polismyndigheten en central roll.
Sverige har dessutom redan gjort egna förändringar på området under 2026. Det gäller bland annat stärkta möjligheter till kontroller och andra åtgärder inom återvändandearbetet.
De svenska förändringarna ska inte blandas ihop med EU:s nya förordning.
Hurbra har tidigare gått igenom de nya svenska utvisningsreglerna som började gälla den 1 september 2026. Det är ett separat regelverk.
När börjar de nya reglerna gälla?
Alla delar börjar inte tillämpas samtidigt.
Förordningen träder i kraft dagen efter att den publicerats i EU:s officiella tidning. När rådets slutliga beslut fattades den 1 oktober återstod fortfarande den formella publiceringen.
Vissa delar börjar därefter gälla direkt.
Det gäller bland annat bestämmelser kopplade till möjligheten att samarbeta med tredjeländer om återvändande.
Andra delar kräver större administrativa och tekniska förberedelser och börjar i huvudsak tillämpas tolv månader efter ikraftträdandet.
Därför är det missvisande att beskriva hela systemet som något som börjar gälla i Sverige redan den 1 eller 2 oktober 2026.
Den exakta kalenderdagen för nästa steg beror på när den färdiga förordningen publiceras.
Det här är beslutat – och det här återstår
Efter beslutet den 1 oktober är själva EU-förordningen politiskt färdigbehandlad.
Bland det som är beslutat finns:
- gemensammare regler för återvändande inom EU
- tydligare skyldighet för personer att samarbeta med myndigheterna
- större möjligheter att använda kontrollåtgärder
- längre möjliga tider i förvar
- en europeisk återvändandeorder
- möjlighet att ingå avtal om återvändandecenter utanför EU
- särskilda regler för personer som anses innebära säkerhetsrisker.
Men flera praktiska frågor är fortfarande öppna.
Det är exempelvis inte genom beslutet fastställt vilka länder utanför EU som kan bli aktuella för återvändandecenter eller var sådana center skulle ligga.
Det är inte heller beslutat att medlemsländer från första dagen måste verkställa alla andra EU-länders återvändandebeslut.
Sverige behöver dessutom avgöra vilka nationella följdändringar som krävs när förordningen börjar tillämpas fullt ut.
Den som vill läsa EU:s egen sammanställning av överenskommelsen hittar den hos Europeiska unionens råd.
Rätten till individuell prövning finns kvar
De skärpta möjligheterna till kontroll och förvar innebär inte att medlemsländerna fritt kan skicka tillbaka människor utan individuell prövning.
EU:s regler om grundläggande rättigheter och internationellt skydd gäller fortfarande.
Det gäller bland annat principen om non-refoulement, som förbjuder att en person skickas till en plats där personen riskerar förföljelse, tortyr eller annan allvarlig behandling.
Det finns också rättsliga möjligheter att överklaga återvändandebeslut.
EU:s nya system innebär därmed tydligare skyldigheter och fler verktyg för myndigheterna, men besluten ska fortfarande fattas inom de rättssäkerhetskrav som gäller i EU.
För svenska läsare är den viktigaste skillnaden därför inte att alla asylsökande får nya regler. Förändringen kommer när en person saknar rätt att stanna och ett återvändande ska genomföras – och det är just den processen EU nu gör betydligt mer gemensam.