Anneli Åberg förlorade synen efter ett långt vårdförlopp där behandlingen försenades och ansvaret delades mellan två regioner. Nu kräver hon 15 miljoner kronor i skadestånd av Region Kronoberg och Region Skåne. Sjukvårdsminister Elisabet Lann reagerar på fallet och pekar på det som ett argument för att staten ska ta över ansvaret för svensk sjukvård.

Anneli Åberg från Linneryd började få problem med inflammation och smärta i ögonen 2022. Synen försämrades efter hand och hennes sjukdom krävde avancerad vård som inte kunde ges i Region Kronoberg.

Hon remitterades därför vidare till universitetssjukvården i Lund.

Men övergången till den högspecialiserade vården drog ut på tiden.

Region Kronoberg har i sin egen utredning konstaterat att det tog nio månader från remissen innan Anneli fick sitt första besök på universitetskliniken. Regionen har också slagit fast att man borde ha säkerställt att det mottagande sjukhuset kunde agera snabbare.

Kort därefter hade Anneli förlorat synen helt.

Nu granskas händelseförloppet från flera håll.

Sjukvårdsministern reagerar på fallet

Den 8 september kommenterade sjukvårdsminister Elisabet Lann, KD, Anneli Åbergs fall.

För Lann blir det ett exempel på ett av problemen med dagens organisation av sjukvården, där 21 regioner ansvarar för vården och patienter ibland behöver flyttas mellan olika regionala system.

Kristdemokraterna vill att staten tar över huvudansvaret för sjukvården och att regionernas nuvarande ansvar försvinner.

Anneli Åbergs fall aktualiserar den frågan på ett mycket konkret sätt.

Hon var patient i Region Kronoberg, men behövde vård som skulle utföras av Region Skåne. När vården försenades uppstod därför också frågan om vem som faktiskt hade ansvaret för att se till att behandlingen blev av.

Det är den typen av gränser mellan regionerna som Lann menar att ett statligt huvudmannaskap skulle kunna undanröja.

Det betyder däremot inte att regeringen har beslutat att förstatliga sjukvården.

Frågan har utretts, men det finns ingen politisk majoritet bakom ett fullständigt statligt övertagande. KD och SD har velat gå längre i den riktningen, medan flera andra partier har bedömt att underlaget inte visar att ett fullständigt förstatligande i sig skulle ge bättre vård.

Nio månaders försening efter remissen

Det mest konkreta konstaterade problemet i Anneli Åbergs vårdförlopp är förseningen efter remissen till universitetssjukvården.

Region Kronoberg gjorde en Lex Maria-anmälan efter händelsen.

I den framgår att övertagandet av vården blev nio månader försenat.

För en patient med en allvarlig och progressiv ögonsjukdom är det en central uppgift. Men det går ännu inte att slå fast att just den förseningen ensam orsakade att Anneli blev blind.

Det är också viktigt att skilja mellan hela sjukdomsförloppet och väntan på en specifik operation.

Anneli hade haft ögonproblem sedan 2022, men den dokumenterade förseningen i överföringen till universitetssjukvården var nio månader.

Enligt Anneli och hennes make Paul Åberg planerades senare en operation i Lund till december 2024. Den blev inte av.

Hon behandlades i stället med kortisondroppar.

Ytterligare en operation planerades till juni 2025. Enligt paret hade Anneli då redan förlorat synen.

Två regioner utreder vad som gick fel

Både Region Kronoberg och Region Skåne är nu indragna i utredningarna.

Region Kronoberg har redan konstaterat brister i sin egen hantering. Regionen har uppgett att man borde ha följt upp ärendet bättre och säkerställt att mottagande sjukhus agerade snabbare.

Region Skåne utreder samtidigt sin del av vården.

Skånes universitetssjukhus har inte velat gå in på exakt varför en planerad operation sköts upp, med hänvisning till patientsekretessen.

Det gör att flera avgörande frågor fortfarande är öppna.

Vem hade det praktiska ansvaret för att följa upp remissen?

Varför tog övertagandet nio månader?

Varför sköts den planerade operationen upp?

Och hade synförlusten kunnat undvikas om vården hade genomförts tidigare?

Lex Maria-utredningarna ska bidra till att klarlägga vad som hänt och vilka brister som behöver åtgärdas.

En Lex Maria-anmälan innebär att en vårdgivare anmäler en händelse som orsakat eller hade kunnat orsaka en allvarlig vårdskada. Den innebär däremot inte i sig att någon part redan har fått ett juridiskt ansvar för skadan.

Kräver regionerna på 15 miljoner kronor

Anneli och Paul Åberg har samtidigt valt att gå vidare rättsligt.

De har lämnat in en stämningsansökan mot både Region Kronoberg och Region Skåne till Växjö tingsrätt och kräver sammanlagt 15 miljoner kronor i skadestånd.

Deras ståndpunkt är att förseningarna och bristerna i vården ledde till att Anneli förlorade synen.

Pengarna ska enligt paret bland annat kunna användas till att söka vård utomlands i hopp om att hennes syn kan återställas.

Kravet är ännu inte avgjort.

Det finns alltså ingen dom som slår fast att regionerna ska betala 15 miljoner kronor eller att deras agerande juridiskt har orsakat blindheten.

Anneli har också anmält skadan till Löf, regionernas patientförsäkring. Där kan patienter få ersättning om en vårdskada bedöms ha varit möjlig att undvika.

Fallet visar problemet med delat ansvar

Det är lätt att beskriva Anneli Åbergs historia som ännu ett fall om långa svenska vårdköer.

Men det är inte riktigt hela bilden.

Problemet tycks lika mycket handla om vad som händer när en patient måste röra sig mellan olika delar av vårdsystemet.

Region Kronoberg kunde inte själv ge den avancerade vård Anneli behövde. Hon behövde därför skickas vidare till en annan region.

Sådana överföringar sker hela tiden i svensk sjukvård och är nödvändiga för att patienter i hela landet ska få tillgång till högspecialiserad vård.

Men då måste det också vara tydligt vem som ansvarar för patienten under övergången.

I Annelis fall har Region Kronoberg själv konstaterat att den uppföljningen inte fungerade tillräckligt bra.

Det är också därför fallet får en politisk betydelse långt utanför Kronoberg och Skåne.

Staten tar redan ett större ansvar

Även utan ett fullständigt förstatligande är svensk sjukvård på väg mot mer statlig styrning.

Det pågår arbete med bland annat nationella principer för vilket vårdutbud som ska finnas i olika delar av landet. Staten har också tagit en större roll inom frågor som kompetensförsörjning, läkemedel och nationell samordning.

Samtidigt har förslag lagts om en skärpt vårdgaranti med kortare tidsgränser inom den specialiserade vården.

Anneli Åbergs fall visar dock att tidsgränser inte är hela lösningen.

En patient kan också drabbas när ansvaret för att vården faktiskt genomförs blir otydligt mellan olika vårdgivare och regioner.

Det är där sjukvårdsministern nu placerar den politiska striden.

För Anneli Åberg är frågan betydligt mer konkret.

Hon väntar fortfarande på svar om vad som gick fel, vem som bar ansvaret och om den syn hon förlorade hade kunnat räddas.