Nästan hälften av de allra äldsta som drabbades av en höftfraktur dog inom ett år. Det visar forskning från Umeå universitet. Resultaten pekar också på att depression, tidigare sjukdomar och patientens förutsättningar före skadan har stor betydelse för hur tiden efter en höftfraktur utvecklas.

En höftfraktur kan få allvarliga konsekvenser för äldre människor. I en ny avhandling har forskaren Erika Olofsson vid Umeå universitet undersökt dödlighet och återhämtning efter höftfrakturer, med särskilt fokus på de allra äldsta patienterna.

Resultaten, som uppmärksammas av universitetet måndagen den 26 oktober, visar att 47,8 procent av patienterna som drabbades av höftfraktur i en studie av personer från 85 års ålder avled inom ett år efter skadan.

Forskningen visar samtidigt att patienternas förutsättningar skiljer sig kraftigt åt. Bakomliggande sjukdomar, psykisk hälsa och möjligheten att återfå sin självständighet är viktiga delar av bilden.

Nästan hälften dog inom ett år efter höftfrakturen

Den största delstudien bygger på uppgifter från 1 277 personer i Västerbotten. Deltagarna var 85, 90 eller minst 95 år gamla när de inkluderades i forskningsprojektet.

Under en uppföljning på fem år drabbades 184 personer av en höftfraktur. Av dessa avled 47,8 procent under det första året efter frakturen. Omkring 65 procent av dem som bröt höften var kvinnor.

Det innebär att nästan varannan patient i denna särskilt gamla grupp avled under året efter skadan.

Resultatet ska däremot inte tolkas som att hälften av alla äldre svenskar som bryter höften dör inom ett år. Studien omfattar en avgränsad patientgrupp med hög ålder, och deltagarnas övriga hälsotillstånd påverkar också dödligheten.

Forskarna har inte heller visat att själva höftfrakturen orsakade samtliga dödsfall.

Depression och tidigare stroke kopplas till högre dödlighet

Forskarna undersökte vilka faktorer som hade samband med risken att avlida under året efter höftfrakturen.

Tre faktorer framträdde särskilt tydligt i de statistiska analyserna.

Hazardkvoterna beskriver relativa skillnader i dödlighet över tid mellan patienter med och utan respektive riskfaktor, efter statistisk justering för andra uppmätta faktorer.

En subtrokantär fraktur är ett benbrott i övre delen av lårbenet, strax nedanför höftregionen.

Särskilt tydligt var sambandet för denna frakturtyp, men antalet patienter i olika undergrupper behöver vägas in när resultaten tolkas.

Forskarna såg även att högre BMI före frakturen hade samband med lägre dödlighet. Det innebär inte att övervikt har bevisats skydda mot dödsfall, eftersom sambandet kan påverkas av exempelvis näringsstatus, muskelförlust och bakomliggande sjukdomar.

Resultaten redovisas i en vetenskaplig studie publicerad i European Geriatric Medicine.

Demens och depression påverkar bilden ytterligare

En annan del av avhandlingen undersökte sambandet mellan demens, depression och dödlighet hos 404 höftfrakturpatienter från 70 års ålder.

Här fann forskarna att demens, liksom kombinationen av demens och depression, hade samband med högre dödlighet vid uppföljning efter ett, två och tre år.

Däremot kunde forskarna inte fastställa något statistiskt säkerställt samband mellan depression utan demens och dödlighet i just denna delstudie.

Det skiljer sig från resultaten i studien av de allra äldsta patienterna, där depression utan demens var kopplad till högre dödlighet.

Skillnaden visar varför resultaten måste bedömas utifrån respektive undersöknings patientgrupp och metod. Studierna omfattade olika åldrar och använde olika forskningsunderlag.

Det går därför inte att dra slutsatsen att depression har samma betydelse för dödligheten hos alla äldre med höftfraktur.

Återhämtningen efter en höftfraktur är sällan rak

Avhandlingen undersöker även hur äldre patienter själva upplever livet efter en höftfraktur.

I en intervjustudie följdes 13 patienter från 75 års ålder. De intervjuades vid flera tillfällen under det första året efter skadan.

Patienternas berättelser visar att återhämtningen ofta präglas av både framsteg och bakslag. Förmågan att röra sig kan förbättras, samtidigt som smärta, rädsla för nya fall och behovet av hjälp begränsar vardagen.

Att kunna gå igen, sköta personliga behov och delta i tidigare aktiviteter har stor betydelse för hur patienterna upplever återhämtningen.

Även anhörigas stöd framträder som viktigt. För vissa patienter kan närstående vara avgörande för att vardagen ska fungera efter sjukhusvistelsen.

Intervjustudien är liten och kan inte användas för att beräkna hur vanligt ett visst problem är. Däremot ger den en närmare bild av svårigheter som inte alltid framgår av medicinska mätningar.

Därför räcker det inte att bara operera höften

Höftfrakturer kräver ofta operation, men den kirurgiska behandlingen är bara en del av vården.

Äldre patienter kan redan före skadan ha nedsatt muskelstyrka, svårigheter att gå, flera kroniska sjukdomar eller kognitiva problem. En höftfraktur kan göra det ännu svårare att klara vardagen.

Dessutom innebär sjukhusvistelsen risker. Långvarigt sängläge kan bidra till muskelförlust, medan infektioner, blodproppar och akuta förvirringstillstånd kan försvåra återhämtningen.

För patienter med demens kan det också vara svårare att förstå instruktioner, delta i rehabilitering och uttrycka smärta eller andra besvär.

Det gör att två personer med liknande frakturer kan få mycket olika återhämtning.

Tidig rehabilitering och bättre uppföljning kan hjälpa

Ett viktigt budskap från forskningen är att behandlingen behöver anpassas efter patientens samlade förutsättningar.

Sveriges nationella vårdprogram för höftfraktur rekommenderar tidig mobilisering när patientens tillstånd tillåter det. Målet är vanligtvis att patienten ska komma upp och börja röra sig redan dagen efter operationen.

Rehabiliteringen behöver därefter anpassas efter bland annat fysisk styrka, balans, tidigare funktionsförmåga och eventuella kognitiva svårigheter.

Andra viktiga åtgärder är att förebygga nya fall, behandla bakomliggande sjukdomar och upptäcka psykisk ohälsa.

Benskörhet är också en viktig del av det förebyggande arbetet eftersom ett skörare skelett ökar risken för frakturer. Behandling av benskörhet har tidigare uppmärksammats genom Viveca Stens erfarenheter av sjukdomen.

För patienter som behöver långvarig hjälp är samordningen mellan sjukhus, primärvård och kommunal omsorg särskilt betydelsefull.

Umeåforskningen understryker att återhämtning inte bara handlar om att frakturen läker. Patientens psykiska hälsa, möjlighet att röra sig och förmåga att leva självständigt behöver följas upp även efter att sjukhusvården avslutats.