Småstadsliv: Mellan himmel och körtburkar lär knappast gå till historien som ett av den svenska filmkonstens stora ögonblick. Men medan kritikerna diskuterar bristerna i den folkliga komedin händer något betydligt intressantare: människor köper biobiljetter. I en bransch som kämpar med vikande publiksiffror borde det väga tyngre än vad det verkar göra.

Småstadsliv gör ingen hemlighet av vad det är

Handlingen är ungefär vad man kan förvänta sig av en långfilm med Småstadsliv.

Ingemar Andersson ska gifta sig med Anette Nyström. Men vägen fram till altaret blir allt annat än problemfri. Svärmor är skeptisk, möhippan och svensexan spårar ur och till slut är brudgummen försvunnen.

Under 98 minuter får publiken återvända till den värld som Christer Johansson och Småstadsliv byggt upp under många år. Här finns de välbekanta karaktärerna, den breda humorn och den ganska speciella blandningen av vardaglighet och fullständigt vansinne.

Det är knappast något för den som söker subtil dramatik eller elegant berättarkonst. Småstadsliv är heller inte en film som försöker uppfinna komedigenren på nytt.

Det är Småstadsliv, helt enkelt.

Och det är just därför publiken kommer.

Det är lätt att såga en sådan här film

Att bedöma Mellan himmel och körtburkar efter traditionella filmkriterier är knappast någon komplicerad uppgift.

Ingen behöver låtsas att det här är stor filmkonst. Ambitionsnivån är en annan, uttrycket är enklare och berättelsen fungerar framför allt som en ram kring de figurer och den humor som publiken redan känner.

Det finns naturligtvis goda skäl att diskutera sådana begränsningar i en recension. En film blir inte automatiskt bra bara för att den är folklig, precis som den inte blir bra bara för att den är påkostad eller konstnärligt ambitiös.

Men någonstans blir det också ganska tröttsamt när filmer av det här slaget avfärdas som om det vore en avslöjande insikt att de inte håller samma kvalitetsnivå som mer traditionellt filmskapande.

Vem hade egentligen förväntat sig det?

Det är lite som att gå på en bygdegårdsrevy och förfäras över att den inte liknar en uppsättning på Dramaten. Visst kan man göra den jämförelsen. Frågan är bara hur mycket den säger om varför människor faktiskt sitter i salongen.

Svensk bio behöver människor som vill gå på bio

Här blir Småstadsliv plötsligt betydligt intressantare än vad själva filmen kanske förtjänar.

Enligt Svenska Filminstitutets statistik gjordes omkring 9,8 miljoner biobesök i Sverige under 2025, en minskning med sex procent jämfört med året innan. För svensk film var utvecklingen ännu svagare.

Vi har alltså en biografbransch som under lång tid haft svårt att locka tillbaka publiken. Och allra svårast är det inte sällan utanför de stora städerna.

Så kommer Småstadsliv.

En egenfinansierad produktion som enligt skaparna kostat över sex miljoner kronor. Inför premiären den 16 oktober rapporterades redan nio utsålda föreställningar i Gävle och ytterligare utsålda visningar i bland annat Stockholm, Göteborg och Sundsvall.

Det är förstås inte samma sak som att filmen blivit en nationell biosuccé. De fullständiga publiksiffrorna får visa hur långt intresset faktiskt räcker.

Men det är ett tydligt tecken på något som svensk film borde vara väldigt intresserad av: en publik som bestämt sig för att den vill gå på bio för att se just den här filmen.

Det är inte någon liten bedrift.

I en tid när det mesta finns tillgängligt hemma, och när det blir allt svårare att övertyga människor om att lämna soffan, har Småstadsliv lyckats skapa en anledning att göra just det.

Alla filmer behöver inte vara till för alla

Det finns också något märkligt i föreställningen att filmer med en smalare kulturell målgrupp kan få vara precis vad de är, medan folklig underhållning ofta förväntas försvara sin existens inför en helt annan publik.

Småstadsliv har aldrig varit till för alla. Humorn är lokal, ibland grov, ofta överdriven och byggd på igenkänning. Den som inte uppskattar det sedan tidigare kommer knappast att bli omvänd av långfilmen.

Men varför skulle det vara ett problem?

Att en publik känner sina favoritkaraktärer och gärna betalar för att få se dem på en stor bioduk är inte ett misslyckande. Det är en styrka.

Det betyder inte att filmen förtjänar högsta betyg. Det betyder däremot att det finns fler relevanta sätt att bedöma dess betydelse än att enbart granska manus, skådespeleri och regi.

Det svenska filmlandskapet behöver trots allt både ambitiösa dramaproduktioner och filmer som människor helt enkelt tycker är roliga.

I bästa fall får vi naturligtvis båda sakerna samtidigt. Men när det inte händer behöver vi inte låtsas att den ena sorten saknar värde.

För den som vill se filmen finns aktuella föreställningar och biljetter hos Filmstaden.

En dålig film kan ändå vara en framgång

Missförstå nu inte detta. Publiksiffror är inget kvalitetsbetyg.

En film med utsålda salonger kan fortfarande vara dålig. Och en alldeles lysande film kan spela för nästan tomma rader.

Det ena motsäger inte det andra.

Men när svensk film tappar biopublik blir det ganska märkligt att enbart fnysa åt produktioner som faktiskt visar att människor fortfarande kan känna tillräcklig entusiasm för att köpa en biljett.

Det borde gå att konstatera att Småstadsliv inte är särskilt bra i traditionell filmisk mening, utan att för den skull behandla dess publik som om den inte förstår bättre.

Kanske förstår publiken alldeles utmärkt vad den betalar för.

Den går inte dit för att få ett mästerverk i dramaturgi. Den går dit för att få skratta åt figurer den tycker om, tillsammans med andra som uppskattar samma humor.

Det är en upplevelse som också har ett värde.

Och framför allt är det en upplevelse som människor inte längre lika självklart lämnar hemmet för.

Småstadsliv behöver inte vara en bra film för att vara en välkommen film.

I en svensk biobransch där det stora problemet är att allt färre människor kommer till salongerna är det kanske rent av viktigare än ännu en kritikerrosad produktion som nästan ingen går och ser.

Det gör inte filmen bättre.

Men det gör den definitivt värd att ta på allvar.