Det blev bara en säsong, men Kungarna av Tylösand lyckades ändå fastna i svensk tv-historia. Inte för att det var snyggt gjort. Inte för att det var särskilt klokt. Snarare för att programmet var högljutt, stökigt, pinsamt, ganska obehagligt och väldigt mycket 2010.

I efterhand är det nästan mer intressant än det såg ut då. Kungarna av Tylösand var inte bara ännu en dokusåpa med fylla, bråk och unga människor som skulle bli tv. Det var ett program som hamnade precis i skarven mellan gammal skandal-tv och det influencer-Sverige som snart skulle ta över.

Vad var Kungarna av Tylösand?

Kungarna av Tylösand sändes på Kanal 5 2010 och byggde på en enkel idé. Ett gäng unga personer samlades i ett hus i Tylösand. De skulle bo ihop, festa, jobba lite, bråka lite, hångla lite och leverera innehåll framför kamerorna.

Det var Sveriges svar på Jersey Shore, fast med halländsk sommar, surfshop och en ganska speciell sorts svensk pinsamhet ovanpå allt.

Deltagarna var Camilla Zettergren, Rang Hawrami, Nathalie Dreilick, Joakim Berg, James Safari, Emelie Eriksson, Nemo Hedén och Erica Vainio. I programmet fick de namn som Miss Cami, Bi-skit, DJ Nathalei, Jockiboi, Maskinen, Svampen, Nemo och Lady Lapdance.

Bara den detaljen säger ganska mycket. Det här var inte gjort för lågmäld personteckning. Det var gjort för att märkas.

Ett program byggt för att bli omtalat

Kungarna av Tylösand ville chocka. Det var själva affären. Alkohol, sex, bråk, högljudda personligheter och unga människor som skulle vara så gränslösa som möjligt framför kamerorna.

Det fanns inget särskilt subtilt med upplägget. Serien ville locka, reta, störa och skapa rubriker. Och det fungerade. Premiären blev en snackis, klippen spreds och deltagarna blev kända nästan direkt.

Programmet hamnade snabbt i den där märkliga kategorin av svensk tv som många hade en åsikt om, även de som helst ville låtsas att de inte tittade.

Men kritiken kom också snabbt. Inte bara för att programmet var trashigt, utan för att det väckte större frågor. Hur mycket alkohol kunde en produktion egentligen bygga ett program kring? Hur unga och utsatta fick deltagarna vara? Var gick gränsen mellan att skildra något och att driva fram det?

Den diskussionen fanns redan då. I dag hade den sannolikt blivit ännu hårdare.

Därför blev det bara en säsong

Det är ganska lätt att förstå varför Kungarna av Tylösand inte blev ett långlivat format. Det var för mycket av allt.

Det som gjorde programmet omtalat gjorde det också svårt att fortsätta med. Serien levde på att vara stökig, men när nästan allt kokades ner till sprit, sex och bråk fanns det inte så mycket kvar att bygga vidare på.

Tanken var att det också skulle finnas dagaktiviteter, jobb och annat som gav deltagarna fler sidor. Men det som fastnade var kvällarna. Berusningen. Gränserna som flyttades. Klippen som gick att sälja.

På ett sätt var Kungarna av Tylösand en succé. Folk såg, reagerade och pratade om det. På ett annat sätt var det ett program som brände slut på sig självt nästan direkt.

Det var inte byggt för att växa. Det var byggt för att smälla.

Jockiboi blev något mycket större

Den tydligaste efterhistorien är Joakim Lundell, som då fortfarande hette Joakim Berg och blev känd som Jockiboi.

Han var inte bara en deltagare i programmet. I efterhand blev han nästan beviset på att svensk kändiskultur höll på att byta form.

I den gamla dokusåpan blev man känd i tv och försökte sedan hålla sig kvar där. I det nya systemet blev tv bara startskottet. Jockiboi tog med sig uppmärksamheten till bloggar, Youtube, musik, böcker, egna tv-format och senare familjeinnehåll.

Den råa och kaosiga figuren från Kungarna av Tylösand blev med tiden Joakim Lundell, en av Sveriges största profiler på sociala medier.

Det är kanske den mest intressanta delen av hela historien. Programmet försökte skapa tv-profiler, men Lundell blev något annat. Han blev en medieentreprenör i en tid då publiken började flytta från tv-kanaler till plattformar.

Resan var inte rak. Den var stökig, offentlig och ofta kritiserad. Men den visar varför Kungarna av Tylösand i efterhand känns större än ett vanligt skandalprogram. Det var både slutet på en sorts dokusåpa och början på något annat.

Nemo Hedén blev programmets eftertanke

Om Joakim Lundell är den stora framgångshistorien ur programmet, är Nemo Hedén den mer eftertänksamma.

Han blev också rikskänd genom Kungarna av Tylösand, men har senare själv beskrivit tiden efteråt som mörk och destruktiv. Han har pratat öppet om missbruk, kaos och vad reality-tv kan göra med människor som redan mår dåligt.

Senare byggde han en ny offentlig roll som poddare, författare och föreläsare. Där finns en annan berättelse än den enkla ”så gick det sen”-versionen.

Det är också därför hans efterhistoria är så viktig. Kungarna av Tylösand var underhållning för tittarna, men för deltagarna blev det verkligt. De skulle leva vidare med klippen, bilden av sig själva och den typ av kändisskap som programmet gav dem.

Nemo blev en av dem som senare kunde prata om den sidan. Inte som någon som står utanför och moraliserar, utan som någon som faktiskt var där.

Alla blev inte kvar i offentligheten

Det är lätt att skriva historien om Kungarna av Tylösand som om alla deltagare gick vidare till stora offentliga karriärer. Så var det inte.

Vissa blev kvar i offentligheten på olika sätt. Andra drog sig undan. Några byggde helt andra liv utanför den gamla tv-bilden. Nathalie Dreilick är ett exempel på någon som senare kopplats till tatueringsbranschen och ett yrkesliv långt från rollen hon hade i programmet.

Det är nog också viktigt att låta det vara så. Alla gamla dokusåpadeltagare behöver inte jagas upp i ljuset igen för att passa in i en nostalgisk artikel.

En del människor var med i ett extremt uppmärksammat program när de var unga och fortsatte sedan med mer vanliga liv. Det kan mycket väl vara den sundaste fortsättningen av alla.

Ett program som hade varit svårt att göra i dag

Kungarna av Tylösand känns inte bara som ett gammalt tv-program. Det känns som ett program från en annan sorts offentlighet.

I dag hade frågorna kommit direkt. Hur mår deltagarna? Vad har produktionen för ansvar? Hur mycket alkohol förekommer? Finns eftervård? Vad händer när en ung person blir rikskänd genom att framstå som gränslös, full eller pinsam?

Det betyder inte att reality-tv har blivit snäll. Det finns fortfarande gott om format som bygger på konflikt, exponering och människor som pressas i konstiga sociala situationer.

Men samtalet runt programmen har förändrats. Tittarna är inte lika oskyldiga längre. Produktionsbolag kan inte lika enkelt gömma sig bakom att kameran bara råkade vara där.

Kungarna av Tylösand hörde till en tid då man fortfarande kunde paketera skam som ren underhållning och låta deltagarna ta resten själva.

En ful men viktig bit svensk tv-historia

Det är svårt att kalla Kungarna av Tylösand för bra tv. Det var kladdigt, högljutt och ofta riktigt dumt. Men det var effektiv tv. Och framför allt var det ett tydligt tidsdokument.

Programmet visade ett Sverige där tv fortfarande kunde göra människor rikskända över en natt, men där nästa steg redan låg utanför tv-rutan.

Joakim Lundell blev exemplet på hur långt det kunde gå. Nemo Hedén blev exemplet på vad det också kunde kosta.

Därför är Kungarna av Tylösand fortfarande intressant. Inte för att programmet förtjänar någon varm nostalgisk hyllning, utan för att det säger så mycket om tiden. Om tv. Om skam. Om unga människor som blev innehåll. Och om hur svensk kändiskultur höll på att förändras.

Det var en ful liten bit tv-historia. Men den pekade framåt mer än någon nog förstod när den sändes.

Allt om Eurovision.