Ozonhålet var en av de stora miljöfrågorna under 1980- och 1990-talet. Sedan blev det betydligt tystare. Problemet försvann inte, men världen lyckades stoppa mycket av det som gjorde det värre. Ny data från Världsmeteorologiska organisationen visar nu att ozonlagret fortsätter att återhämta sig och att ozonhålet över Antarktis 2025 var ett av de minsta på flera decennier.

Det är lätt att få intrycket att ozonhålet var ett miljölarm som kom och gick. Under en period syntes det överallt. Forskare varnade för ett snabbt tunnare ozonlager, större mängder skadlig UV-strålning och konsekvenser för både människor och natur.

I dag är frågan betydligt mindre närvarande.

Det beror inte på att forskarna hade fel. Tvärtom är ozonhålet ett ovanligt tydligt exempel på ett globalt miljöproblem där politiska åtgärder faktiskt förändrade utvecklingen.

Ozonhålet finns fortfarande. Det uppstår fortfarande över Antarktis varje år. Men den långsiktiga trenden går åt rätt håll.

Ozonhålet 2025 var ovanligt litet

Den 16 september 2026 presenterade Världsmeteorologiska organisationen, WMO, nya uppgifter om ozonlagrets utveckling.

Ozonhålet över Antarktis under 2025 beskrivs som det fjärde eller femte svagaste sedan början av 1990-talet, beroende på vilket mått som används.

Den maximala förlusten av ozonmassa uppgick till omkring 36,7 miljoner ton. Det var mer än 25 procent lägre än genomsnittet för perioden 1990–2010.

Även NASA och den amerikanska väder- och havsmyndigheten NOAA såg ett ovanligt litet ozonhål. Under den del av säsongen då hålet normalt är som störst hade det en genomsnittlig yta på omkring 18,7 miljoner kvadratkilometer.

Det var femte minst sedan 1992.

Ozonhålet började dessutom brytas upp betydligt tidigare än vad som varit normalt under de senaste åren.

Det betyder inte att ett enda bra år bevisar att problemet är löst. Ozonhålets storlek kan variera kraftigt från år till år beroende på bland annat temperatur och vindar högt uppe i atmosfären.

Men 2025 passar in i en betydligt längre utveckling.

WMO:s senaste sammanställning av ozonlagret visar att återhämtningen fortsätter.

Vad är ozonhålet egentligen?

Namnet är lite missvisande.

Ozonhålet är inte ett hål där allt ozon har försvunnit. Det handlar i stället om ett område där mängden ozon i stratosfären har blivit extremt låg.

NASA brukar definiera ozonhålet över Antarktis som det område där mängden ozon understiger 220 Dobsonenheter.

Så låga nivåer förekom inte i äldre mätningar över Antarktis innan problemet började utvecklas under slutet av 1900-talet.

Ozon finns på olika höjder i atmosfären, men omkring 90 procent finns i stratosfären. Där bildar det ett skyddande lager som absorberar en stor del av solens skadliga ultravioletta strålning.

Det är ett förvånansvärt tunt skydd.

Om allt ozon i atmosfären kunde pressas samman till ett rent lager vid jordytan skulle det bara vara några millimeter tjockt.

Ändå har det stor betydelse för livet på jorden.

Därför behövs ozonlagret

Solen skickar ut flera typer av ultraviolett strålning.

Ozonlagret stoppar i princip all den allra farligaste UV-C-strålningen och en stor del av UV-B-strålningen.

När ozonlagret blir tunnare når mer UV-B jordytan.

För människor innebär högre UV-exponering bland annat större risk för hudcancer och ögonskador. Även växter, plankton och andra delar av ekosystemen kan påverkas.

Det var därför upptäckten över Antarktis blev så allvarlig.

Forskarna såg inte bara små förändringar. Under den antarktiska våren kunde stora delar av ozonet plötsligt försvinna.

Vad orsakade ozonhålet?

Problemet drevs framför allt av människotillverkade kemikalier som innehöll klor och brom.

Den mest kända gruppen var CFC, ofta kallade freoner.

Ämnena användes bland annat i kylskåp, frysar, luftkonditionering, isoleringsmaterial, skumplast och sprayburkar.

De hade flera egenskaper som gjorde dem praktiska. De var stabila, svårantändliga och reagerade inte särskilt lätt med andra ämnen.

Just stabiliteten blev samtidigt en del av problemet.

CFC-gaser som släpptes ut nära jordytan kunde finnas kvar så länge att de så småningom nådde stratosfären.

Där träffades molekylerna av stark UV-strålning och bröts sönder.

Klor frigjordes.

Kloratomerna kunde sedan delta i kemiska reaktioner som förstörde ozon. Samma kloratom kunde fortsätta genom processen flera gånger och bidra till att ett stort antal ozonmolekyler försvann.

Även bromhaltiga ämnen, bland annat vissa haloner, var mycket effektiva på att bryta ned ozon.

Varför blev det ett stort hål just över Antarktis?

Ozonnedbrytande gaser släpptes ut över hela världen. Ändå blev effekten extrem över Antarktis.

Förklaringen finns i den speciella miljön högt ovanför kontinenten.

Under den antarktiska vintern blir stratosfären extremt kall. Temperaturen kan sjunka under minus 80 grader.

Då bildas så kallade polära stratosfäriska moln.

På partiklarna i dessa moln sker kemiska reaktioner som omvandlar relativt stabila klorföreningar till former som lätt kan börja bryta ned ozon.

Under vintern råder samtidigt polarnatt.

När solen kommer tillbaka under den antarktiska våren sätter solljuset fart på reaktionerna.

Resultatet kan bli en mycket snabb minskning av ozonet.

Det är därför ozonhålet normalt växer fram under augusti och september, når sin största omfattning omkring september eller oktober och sedan minskar igen.

När stratosfären blir varmare senare på året bryts den stabila polära luftmassan upp och ozonrikare luft kan åter blandas in.

Upptäckten 1985 förändrade allt

Forskare hade redan tidigare varnat för att CFC-gaser kunde påverka ozonlagret.

Men problemet fick en helt annan tyngd 1985.

Forskarna Joe Farman, Brian Gardiner och Jonathan Shanklin vid British Antarctic Survey publicerade då mätningar från Antarktis som visade en dramatisk minskning av ozon under våren.

Resultatet väckte stor uppmärksamhet.

Det handlade inte längre bara om en framtida teoretisk risk. Ett mycket stort miljöproblem gick att mäta direkt i atmosfären.

Fler observationer och satellitmätningar bekräftade snart bilden.

Två år senare kom avtalet som skulle förändra utvecklingen.

Montrealprotokollet blev vändpunkten

Montrealprotokollet antogs 1987 och trädde i kraft 1989.

Länderna kom överens om att successivt minska och senare stoppa produktion och konsumtion av de viktigaste ozonnedbrytande ämnena.

Avtalet skärptes flera gånger i takt med att kunskapen ökade.

Resultatet blev mycket stort.

Omkring 99 procent av de reglerade ozonnedbrytande ämnena har nu fasats ut globalt.

Halterna av flera viktiga klor- och bromföreningar i atmosfären har börjat sjunka.

Och när mängden ozonnedbrytande ämnen minskar kan ozonlagret långsamt återhämta sig.

Det är den utvecklingen forskarna nu kan se i mätningarna.

Varför gick det att lösa just det här problemet?

Ozonfrågan hade några egenskaper som gjorde internationella åtgärder möjliga.

Orsaken gick att identifiera relativt tydligt.

Ett begränsat antal kemikalier stod för en stor del av problemet.

Det gick dessutom att utveckla ersättningar för många användningsområden.

Alla länder hade också ett tydligt gemensamt intresse av att skydda ozonlagret.

Ett tunnare ozonlager stannar inte över landet som orsakat utsläppen.

Montrealprotokollet byggde dessutom in möjligheten att skärpa reglerna när forskningen utvecklades.

Det gjorde att avtalet kunde förändras i stället för att bli föråldrat.

Ozonhålet är inte borta

Det är samtidigt för tidigt att beskriva historien som avslutad.

Ett ozonhål bildas fortfarande över Antarktis varje år.

Det beror framför allt på att många av de gamla ozonnedbrytande ämnena är extremt långlivade.

Att världen slutade använda stora mängder CFC innebär inte att gaserna omedelbart försvann ur atmosfären.

CFC-12 kan exempelvis finnas kvar i mer än ett sekel.

Ämnen som släpptes ut för flera decennier sedan kan därför fortfarande nå stratosfären och bidra till ozonnedbrytningen.

Atmosfären behöver helt enkelt lång tid för att göra sig av med arvet från de tidigare utsläppen.

När är ozonlagret återställt?

Den senaste stora internationella vetenskapliga bedömningen räknar med fortsatt återhämtning så länge dagens regler följs.

Tidpunkten skiljer sig mellan olika delar av världen.

Område	Ungefärlig återgång till 1980 års nivå
Större delen av världen	omkring 2040
Arktis	omkring 2045
Antarktis	omkring 2066

Årtalen är prognoser, inte exakta slutdatum.

Utvecklingen påverkas bland annat av förändringar i atmosfärens temperatur och cirkulation.

Men riktningen är tydlig.

För Antarktis handlar återhämtningen fortfarande om flera årtionden.

Därför kan ozonhålet vara stort ett enskilt år

Det finns en komplikation som ofta leder till missförstånd.

Om ozonlagret återhämtar sig, hur kan det då komma år då ozonhålet plötsligt är mycket stort igen?

Svaret är vädret i stratosfären.

Kalla och stabila förhållanden över Antarktis gynnar den kemi som förstör ozon. Temperatur, vindar och den så kallade polarvirveln påverkar därför hur stort och långvarigt hålet blir under en enskild säsong.

Ett stort ozonhål ett visst år behöver alltså inte betyda att Montrealprotokollet har slutat fungera.

På samma sätt innebär ett ovanligt litet hål som 2025 inte att ozonskiktet plötsligt är återställt.

Forskarna tittar på trenden över lång tid.

Återhämtningen ser inte likadan ut överallt

Utvecklingen är också mer komplicerad än en enda global kurva.

I den övre stratosfären finns tydliga tecken på återhämtning.

Över Antarktis syns också en långsiktig förbättring.

Däremot är förändringarna svårare att urskilja i vissa delar av den lägre stratosfären och på mellanliggande breddgrader.

Under 2025 fanns exempelvis områden över bland annat Europa och norra Asien där den totala mängden ozon låg under det normala.

Sådana variationer kan förekomma även samtidigt som den långsiktiga globala utvecklingen går åt rätt håll.

Det är ytterligare ett skäl att inte bedöma ozonlagrets tillstånd utifrån ett enskilt år.

Ozonhålet och klimatförändringen är olika problem

Ozonhålet blandas ibland ihop med global uppvärmning.

De två problemen är inte samma sak.

Ozonhålet handlar framför allt om kemiska ämnen som bryter ned ozon i stratosfären.

Den globala uppvärmningen drivs framför allt av ökade halter av växthusgaser som koldioxid, metan och lustgas.

Men problemen har kopplingar till varandra.

Flera av de ämnen som användes som ersättning för CFC påverkar exempelvis klimatet.

HFC-gaser skadar normalt inte ozonlagret på samma sätt som CFC, men många av dem är mycket kraftfulla växthusgaser.

Därför kompletterades Montrealprotokollet senare med Kigaliändringen, som ska minska användningen av HFC.

Den som vill förstå skillnaden mellan ozonfrågan och dagens klimatdiskussion kan också läsa om vad 1,5-gradersgränsen faktiskt innebär.

Mer UV behöver inte betyda ett större ozonhål

Det finns ännu en detalj som gör frågan mindre enkel än den först verkar.

WMO rapporterar att UV-strålningen sedan mitten av 1990-talet har ökat i delar av Europa.

På vissa platser handlar det om upp till omkring 20 procent.

Det betyder inte nödvändigtvis att ozonlagret där har blivit kraftigt sämre.

Mindre molnighet och fler soltimmar verkar vara viktiga förklaringar.

Hur mycket UV-strålning som når människor vid markytan påverkas alltså av mer än bara ozonmängden.

Varför pratar vi så lite om ozonhålet nu?

Det är kanske den mest intressanta delen av hela historien.

På 1980-talet stod världen inför ett problem som blev värre.

Koncentrationen av ozonnedbrytande ämnen ökade. Ozonhålet växte och forskarna visste att kemikalier som redan hade släppts ut skulle finnas kvar länge.

Sedan förändrades förutsättningarna.

Produktionen av de viktigaste ämnena stoppades nästan helt.

Halterna började så småningom vända nedåt.

Frågan gick från en snabbt växande kris till en långsam återhämtningsprocess.

Det gav färre dramatiska rubriker.

När utvecklingen går åt rätt håll finns heller inte samma behov av nya politiska beslut varje år.

På så sätt är tystnaden kring ozonhålet till viss del ett resultat av att åtgärderna fungerade.

Men bevakningen måste fortsätta

Montrealprotokollet är inte något som kan läggas undan och glömmas.

Mätningar av ozon och de kemikalier som påverkar ozonskiktet behöver fortsätta.

Under 2010-talet upptäckte forskare exempelvis oväntade utsläpp av CFC-11 trots att ämnet skulle vara utfasat.

Upptäckten visade hur viktigt det är att kunna kontrollera att internationella regler verkligen följs.

WMO varnar också för att antalet traditionella markbaserade ozonstationer har minskat sedan början av 2000-talet.

För att kunna upptäcka förändringar krävs långa och jämförbara mätserier.

Så, håller ozonhålet faktiskt på att försvinna?

Ja, i den meningen att den långsiktiga ozonnedbrytningen har vänt och att ozonlagret långsamt återhämtar sig.

Men nej, om man med ”försvinna” menar att ozonhålet redan är borta.

Det antarktiska ozonhålet återkommer fortfarande varje år och kommer sannolikt att göra det under lång tid.

Skillnaden mot situationen på 1980- och 1990-talet är avgörande.

Då ökade mängden ämnen som förstörde ozonet.

Nu minskar den långsamt.

Om världens länder fortsätter att följa Montrealprotokollet pekar forskningen mot att ozonlagret över större delen av världen kan vara tillbaka nära nivåerna från 1980 omkring 2040. Över Antarktis kan det dröja till omkring 2066.

Det är lång tid.

Men för en förändring som skapades av kemikalier som kan stanna kvar i atmosfären i mer än hundra år är det också ett tydligt tecken på att utvecklingen faktiskt har vänt.