Donald Trump säger att Iran snabbt vill nå en uppgörelse med USA och öppnar nu för nya samtal. Men från Teheran kommer ett betydligt mer villkorat besked: Iran är berett att förhandla, men inte förrän USA ändrar sin politik och uppfyller flera centrala krav. Samtidigt fortsätter kriget att eskalera runt Saudiarabien och världens viktigaste oljeleder.
USA:s president Donald Trump hävdar att Iran är angeläget om att få till en snabb överenskommelse med Washington. Beskedet väcker omedelbart frågan om ett diplomatiskt genombrott kan vara på väg efter månader av krig och kraftigt ökade spänningar i Persiska viken.
Men än så länge finns ingen bekräftad ny direkt förhandling mellan USA och Iran.
Den iranska regeringen har däremot lämnat flera tydliga signaler om att landet fortfarande ser diplomati som en möjlig väg ut ur konflikten. Samtidigt är villkoren betydligt hårdare än Trumps uttalande kan ge intryck av.
Mohsen Rezaei, sekreterare i Irans högsta nationella säkerhetsråd, har efter Trumps utspel gjort klart att några samtal inte blir aktuella innan Irans villkor är uppfyllda.
Det gör läget motsägelsefullt: båda sidor talar nu om möjligheten till förhandlingar, men de står fortfarande långt ifrån varandra om vad som måste hända först.
Trump: Iran vill snabbt göra en uppgörelse
Trump sade den 15 september att Iran enligt honom vill få till en överenskommelse snabbt och att USA kan vara öppet för samtal.
Det är en tydlig förändring i tonläge.
Bara tidigare i september var den amerikanska linjen betydligt hårdare. USA:s vicepresident JD Vance sade då att Washington inte tänkte förhandla så länge Iran fortsatte att angripa kommersiell sjöfart i och omkring Hormuzsundet.
Trump har samtidigt under flera dagar hävdat att Iran vill tillbaka till förhandlingsbordet.
Problemet är att den amerikanska presidentens beskrivning ännu inte motsvaras av något offentligt besked från Teheran om att Iran söker en snabb uppgörelse på USA:s villkor.
Det finns heller ingen offentlig bekräftelse på att ett nytt formellt amerikansk-iranskt samtal har inletts.
Iran säger ja till diplomati – men ställer villkor
Irans president Masoud Pezeshkian har däremot öppet sagt att landet fortfarande är berett att förhandla om kärnprogrammet.
Iran vill enligt presidenten hitta en diplomatisk lösning inom ramen för icke-spridningsavtalet NPT.
Men Teherans budskap innehåller flera tydliga krav.
Iran vill bland annat se:
- ett slut på amerikanska attacker,
- lättnader eller ett hävande av sanktionerna,
- förändringar av den amerikanska blockaden,
- garantier för att USA följer en framtida överenskommelse.
Pezeshkian har samtidigt sagt att direkta samtal med USA har blivit betydligt svårare efter kriget.
Enligt honom måste förtroendet mellan länderna återuppbyggas.
Det är en viktig skillnad mot Trumps beskrivning. Iran säger inte att landet accepterar en amerikansk uppgörelse och bara väntar på att skriva under. Teheran säger snarare att förhandlingar fortfarande är möjliga om Washington först visar att villkoren för en verklig diplomatisk process finns.
Irans säkerhetsråd kyler ned förväntningarna
Ännu tydligare är beskedet från Irans högsta nationella säkerhetsråd.
Mohsen Rezaei har efter Trumps senaste utspel slagit fast att det inte blir några förhandlingar innan Irans villkor är uppfyllda.
Det innebär inte att dörren till diplomati är helt stängd.
Men det visar att Trumps påstående om att Iran snabbt vill göra en uppgörelse går längre än vad iranska beslutsfattare själva offentligt har sagt.
Den iranska maktstrukturen gör också frågan mer komplicerad.
President Pezeshkian kan förespråka en diplomatisk lösning, men den yttersta makten över Irans stora säkerhets- och utrikespolitiska vägval ligger hos landets högste ledare och den bredare säkerhetsapparaten.
En positiv signal från presidenten betyder därför inte automatiskt att ett nytt avtal redan har politiskt stöd i hela det iranska systemet.
Ingen ny direkt USA–Iran-förhandling är bekräftad
Det kanske viktigaste just nu är vad som ännu inte har hänt.
Det finns ingen offentlig bekräftelse på att USA och Iran har startat en ny direkt förhandlingsrunda.
De senaste officiella direkta samtalen mellan länderna hölls tidigare under sommaren.
Däremot finns flera diplomatiska kanaler som snabbt skulle kunna användas om Washington och Teheran bestämmer sig för att gå vidare.
Framför allt Oman har länge fungerat som mellanhand mellan Iran och USA.
Även Qatar och Pakistan har spelat roller som medlare och budbärare.
Det betyder att infrastrukturen för nya kontakter redan finns.
Frågan är snarare om båda sidor är beredda att använda den.
Oman sitter på ett konkret förhandlingsspår
Oman är särskilt viktigt eftersom landet samtidigt förhandlar med Iran om situationen i Hormuzsundet.
Ett konkret förslag har redan lagts fram om hur sjöfarten stegvis skulle kunna normaliseras.
Planen har bland annat omfattat en tillfällig sjöfartskorridor, arbete med minröjning och fortsatta tekniska diskussioner om mer permanenta lösningar för trafiken genom sundet.
Omans utrikesdepartement har beskrivit förslaget som ett steg mot säkrare och mer stabil sjöfart.
Det här är betydligt mer konkret än Trumps offentliga uttalande om en möjlig uppgörelse.
Om USA och Iran vill testa en första begränsad överenskommelse kan Hormuz därför bli ett naturligt område att börja med.
Planerade Gulfsamtal sköts upp
Samtidigt finns tydliga tecken på hur skör den diplomatiska processen är.
Ett planerat möte mellan Iran och Gulfstaterna i Oman, där återöppnandet av Hormuz skulle diskuteras, sköts upp den 14 september.
Iran har uppgett att Saudiarabien begärde uppskjutandet.
Det är ett bakslag eftersom just samtalen om sjöfarten hade kunnat bli det tydligaste konkreta tecknet på att regionen var på väg mot nedtrappning.
Något nytt datum är ännu inte den avgörande signal som omvärlden väntar på.
Om mötet snabbt bokas om skulle det stärka bilden av att diplomatin fortfarande lever.
Huthierna attackerar samtidigt Saudiarabien
Medan Trump talar om en möjlig uppgörelse fortsätter kriget på marken och i luften.
Huthierna i Jemen har genomfört nya robot- och drönarattacker mot Saudiarabien.
Bland målen fanns den saudiska flygbasen Khamis Mushait. Den saudiskledda koalitionen uppger att civila skadades i attackerna.
Huthiernas ökade aktivitet kommer samtidigt som gruppen har stärkt sin position vid Bab el-Mandeb, den andra avgörande sjöfartsleden mellan Mellanöstern och världsmarknaden.
Det innebär att både Hormuzsundet och området runt Röda havets södra inlopp är under hård press.
Hurbra har tidigare beskrivit hur Huthiernas kontroll kring Perim kan hota ännu en livsviktig oljeväg.
Iran och Huthierna är inte samma sak
Det är samtidigt viktigt att skilja mellan Iran och de Iranstödda grupperna i regionen.
Teheran har länge stött Huthierna politiskt, militärt och ekonomiskt.
Det betyder däremot inte automatiskt att den iranska regeringen fattar beslut om varje enskild Huthiattack.
Iran har själv försökt distansera sig från de senaste attackerna mot Saudiarabien och säger att landet inte befinner sig i krig med Riyadh.
Den skillnaden blir central om nya förhandlingar ska kunna börja.
USA och dess allierade kommer sannolikt att kräva konkreta tecken på att attacker mot sjöfart och regional infrastruktur minskar. Iran kan samtidigt hävda att landet inte ensamt kan garantera vad alla allierade grupper gör.
Saudiarabiens oljeexport under hård press
Den regionala konflikten har dessutom utvecklats till ett direkt hot mot den globala energiförsörjningen.
Saudiarabiens viktiga East-West Pipeline har slagits ut.
Ledningen transporterar olja från landets östra delar till Röda havet och är särskilt betydelsefull när exporten genom Hormuz är begränsad.
Om den blir stående under längre tid försvinner en av Saudiarabiens viktigaste alternativa exportvägar.
Bedömningar på marknaden pekar på att en långvarig störning kan påverka oljevolymer motsvarande flera procent av den globala tillgången.
Samtidigt har nya attacker höjt riskpremien på oljemarknaden.
Brentoljan steg under den 15 september till över 108 dollar per fat innan priset föll tillbaka något.
Flera marknadsbedömare ser betydligt högre nivåer som möjliga om både Hormuz och Saudiarabiens alternativa exportvägar fortsätter att vara störda.
Iran är också ekonomiskt pressat
Det är inte bara Saudiarabien och USA som har starka ekonomiska skäl att få ned konfliktnivån.
Irans oljeexport har minskat kraftigt under sommaren.
Amerikanska åtgärder och blockaden runt viktiga transportvägar har gjort det betydligt svårare för Iran att få ut olja på världsmarknaden.
Exportintäkterna är avgörande för den iranska ekonomin.
Ju längre störningarna fortsätter, desto större blir därför kostnaden även för Teheran.
Det är en möjlig förklaring till varför den iranska ledningen trots den hårda retoriken fortsätter att tala om diplomati.
USA har samtidigt ett uppenbart intresse av att undvika ännu högre olje- och bensinpriser.
Saudiarabien behöver säkra sina exportvägar.
Iran behöver få igång sin egen oljehandel.
Och Gulfstaterna vill undvika ett större regionalt krig.
För första gången på länge finns därmed starka ekonomiska incitament på nästan alla sidor att åtminstone försöka hitta en väg ut.
Trump har redan försökt undvika ytterligare en front
USA:s försiktighet syns också i förhållandet till Saudiarabien.
Trump har tidigare avvisat saudiska önskemål om ett mer direkt amerikanskt militärt ingripande mot Huthierna.
Hurbra har beskrivit hur Trump sagt nej till en saudisk begäran om amerikanska attacker mot Huthierna.
Det stärker bilden av att Vita huset trots den hårda pressen mot Iran vill undvika att konflikten växer till ännu ett fullskaligt krig.
Ett diplomatiskt initiativ mot Teheran skulle passa in i den strategin.
Den stora frågan är vad USA kan erbjuda
För att nya förhandlingar faktiskt ska börja krävs sannolikt mer än att Trump säger att han är öppen för en uppgörelse.
Iran vill se konkreta amerikanska eftergifter.
Den mest uppenbara frågan gäller sanktionerna och blockaden.
Men där finns ett klassiskt förhandlingsproblem.
USA vill sannolikt se att Iran minskar attackerna, begränsar sitt kärnprogram och bidrar till säkrare sjöfart innan Washington lättar på trycket.
Iran vill i sin tur ha lättnader och garantier innan landet gör större eftergifter.
Båda sidor vill alltså att motparten ska ta det första avgörande steget.
En möjlig lösning skulle vara ett begränsat och stegvis avtal.
Iran skulle exempelvis kunna bidra till säkrare sjöfart eller acceptera konkreta arrangemang kring Hormuz samtidigt som USA genomför en avgränsad lättnad av vissa ekonomiska åtgärder.
Det skulle inte lösa kärnfrågan eller kriget.
Men det skulle kunna skapa ett första mått av förtroende.
Oljepriset visar hur känsligt läget är
Redan små diplomatiska signaler har under krisen fått stora marknadseffekter.
Hurbra har tidigare rapporterat om hur oljepriset snabbt reagerat på signaler om Iran samtidigt som dieselpriserna nått rekordnivåer.
Det säger något om hur mycket som står på spel.
Om marknaden börjar tro på en verklig USA–Iran-process kan oljepriset falla snabbt.
Om samtalen däremot kollapsar samtidigt som attackerna mot Saudiarabien fortsätter kan prisreaktionen gå åt motsatt håll.
Fortfarande långt från ett fredsavtal
Det är därför för tidigt att tala om ett genombrott.
Trump har öppnat dörren.
Iran har inte stängt den.
Det finns fungerande medlare.
Och det finns konkreta frågor – framför allt Hormuz – där ett begränsat avtal skulle kunna byggas.
Men nästan alla svåra politiska frågor återstår.
Iran kräver amerikanska eftergifter.
USA kräver ett förändrat iranskt beteende.
Huthierna fortsätter attackera Saudiarabien.
Oljeexporten är pressad.
Och militära incidenter mellan USA och Iran kan fortfarande snabbt få hela processen att spåra ur.
Det mest korrekta läget den 15 september är därför att det finns ett verkligt diplomatiskt öppningsfönster, men ännu ingen bekräftad ny fredsprocess mellan USA och Iran.
Nästa konkreta signal blir viktigare än Trumps ord.
Om USA och Iran bekräftar direktkontakt, Oman får igång de uppskjutna Gulfsamtalen eller en första begränsad uppgörelse om Hormuz börjar ta form kan situationen förändras snabbt.
Om attackerna i stället fortsätter att eskalera kan samma öppning försvinna lika fort.