Marvel’s Wolverine är inte Marvel’s Spider-Man 2 med klor. Insomniac har gjort ett betydligt mer linjärt, våldsamt och koncentrerat actionspel där det mesta kretsar kring närstrider, berättelse och stora filmiska sekvenser. Resultatet är stundtals lysande, men också mindre varierat än studions Spider-Man-spel. För 899 kronor blir den avgörande frågan därför inte om Wolverine är bra, utan om cirka 13–15 timmar fokuserad action är tillräckligt för att motivera fullpriset.

Fakta	Marvel’s Wolverine
Plattform	PS5 och PS5 Pro
Pris	899 kronor
Genre	Berättelsedrivet actionäventyr
Struktur	Linjär med mindre öppna områden
Huvudkampanj	Cirka 13–15 timmar
Flerspelarläge	Nej
Prestanda	Upp till 60 fps med ray tracing

Kort svar: Är Marvel’s Wolverine värt 899 kronor?

Ja, för rätt spelare.

Marvel’s Wolverine är lättast att rekommendera till den som vill ha ett koncentrerat singleplayeräventyr utan en karta full av hundratals aktiviteter. Striderna är brutala och fysiska, produktionen håller mycket hög nivå och miljöerna byts tillräckligt ofta för att spelet ska kännas större än det faktiskt är.

Men fullpriset blir svårare att försvara om du framför allt älskade friheten, variationen och mängden innehåll i Marvel’s Spider-Man 2.

Wolverine är kortare, mer styrt och mekaniskt enklare. Grundstriderna är väldigt underhållande, men spelet hittar inte alltid tillräckligt många nya sätt att använda dem under kampanjens andra halva.

Det här är alltså inte ett spel som försöker ge dig 40 eller 50 timmar. Det försöker göra ungefär 14 timmar så intensiva som möjligt.

I sina bästa stunder lyckas det mycket bra.

Wolverine är mycket mer linjärt än Spider-Man

Det viktigaste att veta innan köp är att Marvel’s Wolverine inte är ett traditionellt open world-spel.

Insomniac har lämnat Spider-Man-seriens stora New York och byggt ett betydligt mer regisserat äventyr där Logan rör sig genom tydligt avgränsade områden. Kanada, Tokyo och Madripoor ger stora miljöbyten, men det finns ingen stad där du fritt kan röra dig mellan mängder av sidouppdrag.

Det finns större ytor, alternativa vägar, samlarföremål och frivilligt innehåll, men tempot styrs i huvudsak av berättelsen.

Det är både en befrielse och en begränsning.

Wolverine slipper mycket av det typiska open world-materialet där spelaren ständigt ska rensa kartikoner, samla resurser och resa mellan mindre aktiviteter. Nästan varje område har i stället en tydlig funktion.

Det gör tempot tätare.

Samtidigt betyder det att världen sällan känns som en plats som existerar oberoende av spelaren. Där Spider-Man 2 kunde låta dig lämna huvudhistorien och bara röra dig runt i New York leder Wolverine nästan alltid vidare mot nästa strid, nästa mellansekvens eller nästa stora actionsekvens.

Den som längtat efter ett mer gammaldags, fokuserat actionspel kan se det som en av årets största styrkor.

Den som förväntar sig Spider-Man med Wolverine i huvudrollen riskerar att bli besviken.

Striderna är tunga, snabba och brutala

Det bästa med Marvel’s Wolverine är hur kraftfull Logan känns.

Spider-Man bygger på rörelse, akrobatik och kontroll över större grupper. Wolverine är betydligt mer direkt. Logan kastar sig in i närstrid, slår undan fiender, använder klorna och kan trycka människor mot väggar eller delar av miljön.

Träffarna har en tyngd som Spider-Man-spelen aldrig försökte ha.

Fiender reagerar tydligt på attacker och både animationerna och ljudbilden bidrar till att varje strid känns fysisk. Wolverine kan dessutom bygga upp Rage, använda kraftfullare specialattacker och låsa upp nya tekniker.

Pareringar och undanmanövrar får också större betydelse än man först kan tro.

Det finns tillräckligt mycket mekanik för att striderna ska kännas engagerande från början, och när flera fiendetyper blandas samtidigt krävs betydligt mer än planlöst knapptryckande.

Problemet är utvecklingen över tid.

Repetitionen är spelets största svaghet

Marvel’s Wolverine introducerar nya fiendetyper, tyngre motståndare, skyttar och olika grupper med något olika beteenden.

Ändå förändras inte själva grundrytmen särskilt mycket.

Logan rusar in, attackerar, parerar, undviker, bygger Rage och använder starkare förmågor när läget kräver det. Systemet fungerar väldigt bra, men efter ett antal timmar blir det tydligt att spelet inte har samma mekaniska bredd som Spider-Man 2.

Där kunde Peter och Miles växla mellan många olika krafter, prylar, luftstrider, smygande och extremt rörlig traversal.

Wolverine har färre lager.

Det hade inte varit något stort problem i ett ännu kortare spel, men när huvudkampanjen närmar sig 15 timmar börjar vissa strider kännas som nya versioner av sådant man redan gjort.

Särskilt möten med tåliga fiender kan dra ut längre än de egentligen behöver.

Det betyder inte att striderna plötsligt blir dåliga. Grundsystemet är för bra för det.

Men det är här skillnaden mellan ett bra actionspel och ett verkligt mästerverk blir tydlig.

Uppdragen försöker bryta av striderna

Wolverine består inte bara av slagsmål.

Mellan striderna används Logans sinnen för att spåra personer och händelser. Det finns enklare smygmoment, plattformssekvenser, berättelsescener och större filmiska actionpartier.

Även motorcykelmoment förekommer.

Variation finns alltså på pappret, men allt håller inte samma kvalitet.

Spårningen fungerar främst som ett sätt att föra berättelsen framåt och blir sällan särskilt krävande. Smygandet är enklare än i Spider-Man och ger inte samma möjligheter att experimentera med omgivningen.

Plattformsmomenten är ofta välregisserade men tydligt styrda.

Det är framför allt de stora actionsekvenserna som verkligen bryter av spelets vanliga rytm.

Här märks Insomniacs erfarenhet. Studion är fortfarande mycket bra på att skapa scener där spelaren kastas mellan kontroll och filmisk presentation utan att det känns som två helt skilda delar.

Berättelsen fungerar bäst när den handlar om Logan

Marvel’s Wolverine försöker inte bara göra Logan till en arg man med klor.

Hans förflutna i Team X spelar en viktig roll och flera välkända Marvel-karaktärer finns med, däribland Jean Grey, Mystique och Sabretooth.

Det centrala är dock Logan själv.

Spelet fungerar bäst när det visar motsättningen mellan hans extrema våldskapacitet och den mer mänskliga sidan av karaktären. Liam McIntyres tolkning ger Logan både tyngd och sårbarhet utan att försöka efterlikna tidigare filmversioner.

Relationerna är ofta mer intressanta än den övergripande intrigen.

Historien har starka sekvenser och ett högt tempo, men utvecklingen är inte alltid särskilt överraskande. Den som är van vid Marvel-berättelser kommer att känna igen många grundläggande teman.

Det är ändå svårt att se den linjära strukturen som något annat än en fördel just här.

Wolverine kan lägga betydligt mer tid på karaktärerna än ett spel som hela tiden måste locka spelaren tillbaka till en öppen värld.

Hur lång är Marvel’s Wolverine?

Huvudkampanjen tar ungefär 13–15 timmar för de flesta spelare.

Den som gör mer frivilligt innehåll kan räkna med omkring 15–20 timmar, medan en betydligt mer grundlig genomspelning och jakt på alla troféer kan nå drygt 20 timmar.

Det gör Marvel’s Wolverine betydligt kortare än många moderna storspel.

Det är inte automatiskt något negativt.

Ett fokuserat spel på 14 timmar kan ge mer än ett 50-timmarsäventyr fyllt med repetitiva aktiviteter.

Men priset går inte helt att ignorera.

899 kronor är mycket pengar för ett spel som många kommer att klara under en helg eller ett antal kvällar.

För spelare som nästan alltid säljer vidare fysiska spel är kalkylen enklare. För den som köper digitalt och framför allt värderar mängden speltid per krona blir det svårare.

Grafiken håller mycket hög klass

Tekniskt är Marvel’s Wolverine ett av de mer imponerande spelen på PS5.

Miljöerna har hög detaljnivå och variationen mellan olika delar av världen hjälper enormt. Kanada, Tokyo och Madripoor känns visuellt tydligt skilda från varandra och ljussättning, material och animationer håller genomgående hög nivå.

Ansiktsanimationerna är också starka, särskilt i de lugnare berättelsescenerna.

Men det mest imponerande är kanske att Insomniac har prioriterat 60 bilder per sekund redan från början.

Performance Mode kombinerar 60 fps med ray tracing på vanlig PS5. Det är det läge som kommer att passa de flesta spelare bäst.

Fidelity Mode ger högre bildkvalitet vid 30 fps, och på kompatibla skärmar finns även möjligheter med 120 Hz och VRR.

Du kan läsa mer om själva konsolen i vår guide till PlayStation 5.

Är PS5 Pro mycket bättre?

PS5 Pro ger den bästa versionen av Marvel’s Wolverine, men skillnaden är inte så stor att vanliga PS5 känns gammal.

Den främsta förbättringen är en renare och stabilare bild med högre detaljnivå.

PSSR används för uppskalning och Pro-modellen kan dessutom visa mer avancerade ray tracing-effekter i sina mest kvalitetsinriktade lägen.

På en stor 4K-skärm syns skillnaderna.

Men det är mer förfining än revolution.

Den som redan äger en vanlig PS5 behöver inte känna att Wolverine är ett spel som kräver en Pro för att komma till sin rätt.

60 fps-läget på basmodellen är ett starkt argument för just det.

Den officiella svenska PlayStation-sidan för Marvel’s Wolverine innehåller aktuella uppgifter om versioner, funktioner och pris.

Mindre tekniska problem förekommer

Marvel’s Wolverine verkar inte ha några grundläggande prestandaproblem, men det finns rapporter om mindre tekniska missar.

Animationer kan bete sig konstigt, Logan kan ibland fastna och vissa spelare har behövt ladda om en checkpoint när ett moment inte har triggat korrekt.

Enstaka krascher och visuella buggar har också förekommit.

Det är inte på en nivå som förstör helheten, men spelet är heller inte helt felfritt vid lanseringen.

Insomniac har redan arbetat med uppdateringar runt premiären och fler korrigeringar lär komma.

Det är därför rimligare att beskriva Wolverine som välpresterande med vissa småproblem än som tekniskt perfekt.

DualSense gör striderna bättre

Marvel’s Wolverine använder DualSense på ett sätt som passar spelets fysiska karaktär.

Haptiken förstärker slag, rörelser och andra händelser, medan de adaptiva avtryckarna ger motstånd i vissa moment.

Kontrollens högtalare används också.

Det förändrar inte spelet i grunden, men det bidrar till känslan av vikt som är så viktig för Wolverine.

Spider-Man handlade om fart och smidighet.

Här handlar mycket mer om kraft.

DualSense hjälper till att sälja den skillnaden.

Ljudet är en av spelets starkaste delar

Ljuddesignen förtjänar särskilt beröm.

Klor mot metall, slag, miljöljud och fiender omkring Logan har tydlig riktning och tyngd.

3D-ljudet är särskilt användbart i större strider där attacker kan komma från flera håll.

Det är ett område där spelets höga produktionsvärden märks hela tiden, även när själva uppdragsdesignen känns mer traditionell.

Bra hörlurar gör större skillnad här än i många actionspel.

Wolverine mot Spider-Man 2

Det är svårt att undvika jämförelsen, men spelen försöker egentligen göra ganska olika saker.

Marvel’s Spider-Man 2 är större, öppnare och mer komplext.

Du får två spelbara hjältar, en enorm stad, snabb förflyttning, fler stridsmöjligheter och betydligt större frihet att välja vad du vill göra.

Marvel’s Wolverine skalar bort nästan allt det.

I stället får du mer brutal närstrid, hårdare regi, ett tajtare tempo och färre distraktioner.

Spider-Man 2 är det mer kompletta paketet.

Wolverine är det mer koncentrerade.

Den som betraktar Spider-Man 2:s öppna värld som spelets stora styrka kommer sannolikt att tycka att Wolverine känns mindre.

Den som däremot tröttnade på kartikoner, sidouppdrag och transportsträckor kan uppskatta Wolverine mer.

Det är kanske spelets viktigaste skiljelinje.

Vem bör köpa Marvel’s Wolverine direkt?

Köp nu om du framför allt vill ha ett starkt, filmiskt och relativt kompakt PS5-spel.

Det gäller särskilt om du gillar linjära actionspel där berättelse och tempo prioriteras framför en öppen värld.

Wolverine-fans får dessutom ett spel som verkligen bygger sin spelmekanik kring karaktärens aggressivitet och fysik.

Striderna känns inte som Spider-Man med ett annat skin.

De har en egen identitet.

Vem bör vänta på rea?

Vänta om 899 kronor känns mycket för ett spel på ungefär 13–15 timmar.

Det gäller också om du brukar behöva stor variation för att inte tröttna på ett actionspel.

Wolverines grundsystem håller hög nivå, men spelet fortsätter inte att utveckla det i samma takt hela vägen.

Ett lägre pris skulle göra den svagheten betydligt enklare att acceptera.

Slutsats: Ett starkt PS5-spel som inte är för alla

Marvel’s Wolverine lever upp till en stor del av förväntningarna, men inte genom att göra ett ännu större Spider-Man.

Insomniac går åt motsatt håll.

Spelet är kortare, mer linjärt, råare och mer fokuserat på en enda typ av action.

Det är också precis därför det fungerar.

När striderna, ljudet och den filmiska presentationen samverkar är Wolverine ett av de mest kraftfulla actionspelen på PS5.

Men variationen håller inte riktigt samma nivå.

Stridssystemet utvecklas för lite under kampanjens senare delar, vissa aktiviteter känns enklare än resten av produktionen och 899 kronor är mycket för en historia som många spelare kommer att avsluta på runt 14 timmar.

Den som längtar efter ett koncentrerat singleplayeräventyr och gillar Logan behöver knappast vänta.

Den som framför allt vill ha ett lika stort och innehållsrikt paket som Marvel’s Spider-Man 2 bör däremot justera förväntningarna, eller vänta tills priset sjunker.