Vänsterpartiet tänker inte backa från kravet på att få sitta i en regering som partiet ska släppa fram. Efter valframgången säger V-ledningen att väljarna har gett partiet mandat att driva regeringsfrågan vidare – samtidigt som Centerpartiet fortfarande motsätter sig V i regering. Om det preliminära mandatläget står sig väntar därför ett svårt regeringspussel för Magdalena Andersson.
Vänsterpartiet blev en av vinnarna i riksdagsvalet 2026 och ligger i det preliminära resultatet på omkring 8,2 procent.
Det motsvarar 29 mandat, fem fler än efter valet 2022.
Partiet använder nu det stärkta parlamentariska läget till att slå fast att det tidigare regeringskravet ligger kvar.
– Väljarna har gett oss det mandatet, säger Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg om frågan om regeringsmedverkan.
Hon beskriver samtidigt målet som att V ska gå in i en regeringskonstellation.
Det beskedet kan bli helt avgörande för Magdalena Anderssons möjligheter att bilda regering.
V tolkar valet som mandat för regeringsplats
Vänsterpartiets hållning inför valet var tydlig: om partiets röster krävs för att bilda en ny regering ska V också ingå i den.
Partiet har alltså inte nöjt sig med att kräva politiskt inflytande genom exempelvis budgetförhandlingar eller ett samarbetsavtal.
Grundlinjen har varit att V inte ska rösta fram en regering som partiet självt står utanför.
Det viktiga efter valnatten är därför inte att kravet är nytt, utan att V-ledningen omedelbart bekräftar att det fortfarande gäller efter att partiet gått framåt.
Valresultatet tycks snarare ha stärkt partiets uppfattning om att det nu finns ett folkligt mandat att kräva ministerposter.
Det skapar ett problem för Socialdemokraterna eftersom Andersson behöver hålla ihop flera partier vars syn på Vänsterpartiets roll skiljer sig kraftigt.
Preliminärt 176–173 mellan blocken
I det preliminära valresultatet har S, V, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans 176 mandat.
De fyra Tidöpartierna M, SD, KD och L har tillsammans 173.
Mandatläget är preliminärt och kan fortfarande förändras när återstående röster räknas.
Men om 176–173 står sig har Anderssons sida tillräckligt många mandat för att stoppa ett fortsatt Tidöstyre – samtidigt som den inte automatiskt har en fungerande regeringslösning.
Mandaten på oppositionssidan fördelar sig preliminärt så här:
| Parti | Mandat |
|---|---|
| Socialdemokraterna | 100 |
| Vänsterpartiet | 29 |
| Centerpartiet | 25 |
| Miljöpartiet | 22 |
| Totalt | 176 |
Problemet är att de 176 mandaten inte tillhör ett gemensamt regeringsalternativ.
Centerpartiet säger fortfarande nej till V
Centerpartiet har under valrörelsen varit tydligt med att partiet inte vill se Vänsterpartiet i regeringen.
Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har till och med sagt att C hellre går till extraval än accepterar en regering där V ingår.
Under valkvällen var formuleringen något mindre dramatisk, men sakfrågan hade inte förändrats.
På frågan om V kan få regeringsposter svarade hon:
– De kommer de inte göra om vi får vara med och bestämma.
Centerpartiets huvudalternativ har i stället varit en mittenorienterad regering.
Därmed står två partier som båda kan behövas för Anderssons regeringsunderlag på direkt kollisionskurs.
V säger att partiet ska sitta i regeringen.
C säger att V inte ska göra det.
Därför räcker inte 176 mandat
Sverige har negativ parlamentarism.
En statsministerkandidat behöver alltså inte få en majoritet av riksdagen att rösta ja. Kandidaten blir godkänd så länge färre än 175 ledamöter röstar nej.
Det innebär att partier kan släppa fram en regering genom att lägga ned sina röster.
Just därför blir V:s och C:s positioner så viktiga.
Andersson behöver inte nödvändigtvis få med alla fyra partier i samma regering. Men hon måste få tillräckligt många av dem att åtminstone avstå från att rösta nej.
S, V och MP
En regering bestående av S, V och MP skulle tillsammans ha 151 mandat.
Det alternativet uppfyller Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan.
Om Centerpartiet lägger ned sina 25 röster skulle regeringen kunna tolereras, eftersom de 173 mandaten på Tidösidan då inte räcker till de 175 nej-röster som krävs för att stoppa statsministerkandidaten.
Men lösningen förutsätter att C accepterar precis det som partiet hittills sagt nej till: Vänsterpartiet i regeringen.
S och MP
En regering med endast S och MP skulle ha 122 mandat.
Parlamentariskt kan en sådan regering fungera om både V och C tolererar den.
För Centerpartiet kan det vara lättare eftersom V då står utanför regeringen.
Men för Vänsterpartiet är problemet det motsatta.
Partiet har sagt att det inte tänker släppa fram en regering som är beroende av V:s röster men där V ändå hålls utanför.
S, C och MP
En regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet skulle samla 147 mandat.
Även den skulle kunna tillträda om V lägger ned sina röster.
Men om V röstar nej tillsammans med de 173 Tidöledamöterna skulle motståndet bli betydligt större än de 175 röster som krävs för att stoppa regeringen.
Det alternativet kräver därför att V i praktiken överger sitt nuvarande krav.
Alla fyra tillsammans
S, V, C och MP har tillsammans 176 mandat.
En fyrpartiregering skulle därmed ha egen majoritet om mandatläget står sig.
Men politiskt är det också den kombination som tydligast blottlägger konflikten mellan V och C.
V vill in.
C vill hålla V ute.
Att få båda partierna att samtidigt gå in i samma regering skulle kräva en mycket stor positionsförändring från framför allt Centerpartiet.
Centerpartiets mittenalternativ löser inte heller allt
Centerpartiet har tidigare pekat ut en regering med S, C, KD och MP som ett möjligt mittenalternativ.
Den kombinationen skulle med dagens preliminära mandatfördelning ha 169 mandat.
Men även den modellen kräver stora politiska förflyttningar.
Kristdemokraterna skulle först behöva lämna sitt nuvarande samarbete med M, SD och L.
Dessutom kan V fortfarande stoppa en sådan regering om partiet röstar nej tillsammans med tillräckligt många av Tidöpartierna.
Även C:s eget mittenalternativ är alltså beroende av hur V väljer att agera.
S håller dörrarna öppna
Socialdemokraterna vill ännu inte låsa sig vid en viss regeringsmodell.
Partisekreteraren Tobias Baudin har efter valet beskrivit processen som potentiellt både lång och knölig.
S vill kunna diskutera flera olika modeller: ett eller flera regeringspartier, samarbetsavtal och andra former av parlamentariskt stöd.
Det är samtidigt svårt för Socialdemokraterna att presentera en färdig lösning innan det slutliga mandatläget är känt.
Den stora frågan kommer därefter att vara vilken sida som först är beredd att flytta sig i konflikten mellan V och C.
Någon måste ge efter
Om det preliminära resultatet på 176–173 står sig finns i praktiken ingen enkel väg till en Anderssonregering där både Vänsterpartiets och Centerpartiets nuvarande krav uppfylls fullt ut.
Antingen måste V acceptera att stödja eller tolerera en regering utan egna ministrar.
Eller så måste C acceptera en regering där Vänsterpartiet ingår.
Ett tredje alternativ är att regeringsunderlaget breddas över den nuvarande blockgränsen, exempelvis genom att något av partierna på Tidösidan deltar i eller tolererar en annan regeringslösning.
En ännu större blocköverskridande lösning mellan exempelvis S och M är matematiskt möjlig, men ligger långt från partiernas huvudsakliga regeringsalternativ efter valet.
Så länge ingen sådan förflyttning sker är regeringsekvationen låst.
Det är därför Vänsterpartiets fem nya mandat kan få större betydelse än själva ökningen i procentenheter antyder.
Partiet har blivit starkare – och använder den styrkan till att stå fast vid det krav som samtidigt gör Magdalena Anderssons väg tillbaka till Rosenbad betydligt svårare.