Donald Trump öppnar för att USA kan stanna kvar i Iran efter kriget och ”behålla oljan”, med den amerikanska modellen i Venezuela som förebild. Något konkret Iranavtal finns ännu inte, men jämförelsen är långtgående: i Venezuela har USA skaffat sig både statligt ägande, köprättigheter och inflytande över framtida oljeproduktion. Om samma modell skulle prövas i Iran står mer än 200 miljarder fat bevisade reserver, Opec, Kina och hela världsmarknaden på spel.

Trump sade den 13 september att USA efter kriget skulle kunna ”stay and keep the oil like Venezuela”. Samtidigt hävdade han att ett slut på kriget skulle kunna få bensinpriserna att falla kraftigt.

Det är två budskap som inte självklart går ihop.

Ett fredligare Mellanöstern, återöppnade sjövägar och större iransk oljeexport kan pressa priserna nedåt. Men ett amerikanskt försök att kontrollera Irans oljeproduktion skulle också kunna utlösa nya konflikter, rättsliga strider och en högre geopolitisk riskpremie.

Det avgörande är därför vad Trump egentligen menar med att USA ska ”behålla oljan”.

Venezuela visar vad Trump kan mena

USA:s nya Venezuelaupplägg är betydligt mer omfattande än traditionella sanktioner.

North American Blue Energy Partners, NABEP, har fått hundraåriga rättigheter till 17 venezuelanska oljefält med omkring 65 miljarder fat bevisade reserver. Det motsvarar ungefär en femtedel av landets totala reserver.

Samtidigt har den amerikanska staten byggts direkt in i systemet.

Del av Venezuela-modellen	USA:s position
Oljefält	100-åriga rättigheter på 17 fält
Statligt ägande	35 procent av moderbolaget
Direktköp	20 procent av produktionen till produktionskostnad
Övrig olja	Förköpsrätt på resterande produktion
Bolagsstyrning	Amerikansk vetorätt och amerikansk styrelsemajoritet
Investeringar	Planer på upp till 100 miljarder dollar

Det betyder inte att USA juridiskt har blivit ägare till oljan i Venezuelas berggrund. Venezuela behåller formellt suveräniteten över naturresurserna.

Men ekonomiskt får Washington en position som går långt utöver vanliga sanktioner. USA får inflytande över produktion, investeringar, vem som köper oljan och till vilket pris.

Det är den typen av modell som gör Trumps Iranuttalande så betydelsefullt.

Den som vill läsa det amerikanska upplägget i detalj hittar villkoren i Vita husets faktablad om Venezuelaavtalet.

Iran sitter på mer än 200 miljarder fat olja

Iran har enligt Opec omkring 208,6 miljarder fat bevisade råoljereserver. Bara Venezuela har klart större reserver inom organisationen.

Det gör Iran till något helt annat än en mindre oljeproducent som går att styra genom några enstaka koncessioner.

Om man enbart som räkneexempel överför Venezuelas modell, där ungefär en femtedel av reserverna omfattas av de nya amerikanska rättigheterna, skulle motsvarande andel i Iran motsvara omkring 42 miljarder fat olja.

Det är dock bara en matematisk jämförelse. Trump har inte sagt att USA ska kontrollera en femtedel av Irans reserver och det finns inget känt avtal med den omfattningen.

Problemet är dessutom att olja i marken inte är samma sak som olja på världsmarknaden.

För att kontrollera produktionen krävs fungerande fält, elförsörjning, rörledningar, pumpar, reservdelar, arbetskraft, exportterminaler, försäkringar och tankfartyg.

Irans viktigaste oljefält ligger framför allt i sydvästra Khuzestan. Samtidigt går omkring 90 procent av landets råoljeexport via Kharg Island.

Det gör exportinfrastrukturen minst lika viktig som själva oljereserverna.

USA kan i praktiken ha betydligt lättare att kontrollera vilka tankfartyg som lämnar Iran än att kontrollera hundratals miljarder fat olja under iransk mark.

Gasreserverna är ännu större – men mycket svårare att utnyttja

Iran sitter dessutom på omkring 34 000 miljarder kubikmeter bevisade naturgasreserver, bland de största i världen.

Men gasen är ett betydligt svårare ekonomiskt mål än oljan.

Iran använder omkring 94 procent av sin gasproduktion på hemmaplan. Landet saknar dessutom den LNG-kapacitet som skulle krävas för att snabbt börja skeppa stora mängder flytande naturgas till Europa, USA eller Asien.

En stor del av produktionen kommer från South Pars, det gigantiska gasfält som delas geologiskt med Qatar.

Att ”ta kontroll” över Irans gas skulle därför kräva enorma investeringar i nya anläggningar, pipelines och exportterminaler under många år.

Trumps uttalande bör i första hand förstås som ett besked om olja och framtida oljeintäkter, inte som att USA plötsligt kan börja styra Irans gasexport.

USA kan inte automatiskt ta oljan efter ett krig

Den juridiska skillnaden mellan ett avtal och ett militärt övertagande är avgörande.

Om en internationellt erkänd iransk regering efter ett krig frivilligt ger amerikanska företag koncessioner kan det i princip bli ett kommersiellt arrangemang. Då avgör iransk lag, avtalens villkor och regeringens legitimitet hur hållbart systemet blir.

Om amerikanska styrkor däremot ockuperar delar av Iran och Washington börjar ta olja för egen ekonomisk vinning blir läget helt annorlunda.

En militär seger innebär inte automatiskt att segraren får äganderätt till den besegrade statens naturresurser. Internationell humanitär rätt begränsar hur en ockupationsmakt får hantera offentlig egendom och förbjuder plundring.

Det är därför missvisande att tolka Trumps uttalande som att USA juridiskt bara kan lägga beslag på Irans olja efter ett krig.

Venezuela är mer komplicerat. Där har Washington försökt skapa kontroll genom formella avtal, ägarandelar och kommersiella rättigheter snarare än genom att deklarera att amerikanska staten äger oljan.

Just den modellen skulle kunna vara det Trump syftar på när han talar om Iran.

Det här är något annat än sanktioner

USA:s traditionella Iranpolitik har byggt på sanktioner.

Målet har varit att stoppa företag, banker, rederier och länder från att köpa eller finansiera iransk olja. Själva ägandet av oljan har däremot legat kvar hos Iran.

Den nuvarande blockaden har gått ett steg längre genom att fysiskt försvåra exporten.

Iranska råoljelastningar föll under augusti till omkring 220 000–255 000 fat per dag, jämfört med omkring två miljoner fat per dag i mars.

Kina är samtidigt den enda kvarvarande riktigt stora kunden för iransk olja.

En Venezuela-liknande modell skulle lägga till ytterligare ett lager: amerikanska företag och den amerikanska staten skulle få ekonomiska rättigheter till framtida produktion.

USA skulle då gå från att vara den stat som försöker hindra andra från att köpa iransk olja till att själv bli direkt aktör i Irans oljesektor.

Kina riskerar att förlora sin billigaste iranska olja

För Kina är skillnaden viktig.

Peking har under lång tid kunnat köpa sanktionerad iransk råolja till rabatt. Det har gjort Iran attraktivt för kinesiska raffinaderier även när handeln inneburit politiska och finansiella risker.

Om amerikanska staten i framtiden får samma typ av rättigheter som i Venezuela – exempelvis rätt att köpa en del av produktionen till kostnadspris och förköpsrätt på resten – skulle Washington kunna få betydligt större inflytande över vart oljan går.

Det skulle kunna minska Kinas tillgång till rabatterade iranska fat.

Kina kan ersätta delar av volymerna med olja från exempelvis Ryssland, Saudiarabien och Irak. Men alternativ olja behöver inte vara lika billig, och en amerikansk kontrollmekanism över iransk produktion skulle ge Washington ytterligare ett strategiskt verktyg mot Peking.

Det finns däremot ännu ingen verifierad kinesisk reaktion på just Trumps nya uttalande.

Opec kan få ett amerikanskt problem inifrån organisationen

Iran är en av Opecs viktigaste producentstater.

Ett system där amerikanska företag får en mycket stark roll i Irans oljesektor skulle därför kunna skapa en ovanlig konflikt inne i organisationen.

Om USA vill få ned bensinpriserna skulle Washington ha ett tydligt intresse av att öka iransk produktion så snabbt som möjligt.

Saudiarabien och andra Opec+-länder kan samtidigt vilja begränsa utbudet för att hålla oljepriset uppe.

Det skulle kunna innebära att andra producentländer tvingas skära ned sin egen produktion om Iran börjar öka snabbt.

Ägandet av bolagen förändrar heller inte hur produktionen räknas. Olja som pumpas upp i Iran är fortfarande iransk produktion i Opecsystemet även om amerikanska företag har rättigheter i fälten.

Ett stort amerikanskt inträde i Irans oljeindustri skulle därför kunna skapa ett nytt slags maktkamp mellan Washington och Opec.

Fred kan sänka oljepriset – men först efter den akuta krisen

Trump säger att ett slut på kriget skulle kunna få bensinpriserna att falla kraftigt.

Det finns en tydlig ekonomisk logik bakom resonemanget.

Om sjöfarten normaliseras, krigsrisken minskar och Iran kan öka exporten får världsmarknaden både större faktisk tillgång på olja och lägre riskpremie.

Men marknaden står just nu inför det motsatta problemet.

Drönarattacker har slagit ut Saudiarabiens cirka 1 200 kilometer långa East-West Pipeline, den viktiga ledningen som gör det möjligt att transportera olja till Röda havet utan att använda Hormuz.

Under kriget har ledningen transporterat omkring fyra miljoner fat per dag.

Det motsvarar ungefär fyra procent av världens oljeutbud.

Reparationerna kan enligt de uppgifter som finns ta allt från dagar till flera veckor. Samtidigt är oljelagren i Yanbu begränsade om inflödet genom ledningen inte återställs.

Marknaden går därför in i den nya veckan med en hög risk för stigande priser även om Trump samtidigt talar om kraftigt billigare bensin efter ett framtida fredsavtal.

Det är först när både strider, transportstörningar och fysisk brist börjar försvinna som hans prisbild kan bli verklighet.

Chevron och Exxon kan bli vinnare – men inget bolag är utpekat

Trump har inte nämnt några specifika amerikanska företag i samband med Iran.

Venezuela visar däremot vilka typer av bolag som skulle kunna bli aktuella om Washington försöker bygga ett liknande system.

Chevron håller redan på att öka sin venezuelanska produktion och planerar investeringar på mer än sju miljarder dollar.

ExxonMobil och ConocoPhillips har den tekniska och finansiella kapacitet som skulle krävas för ett stort iranskt oljeprojekt.

Oljefältsbolag som Halliburton skulle kunna få uppdrag med borrning och återställning av produktion. Raffinaderier och handelshus skulle samtidigt kunna få nya flöden av råolja.

Men inga sådana Iranprojekt är bekräftade.

Bolagen bör därför ses som möjliga framtida aktörer utifrån Venezuela-modellen – inte som företag som redan har fått någon roll i Iran.

Svensk bensin och inflation kan påverkas snabbt

För Sverige är den viktigaste frågan inte vem som formellt kontrollerar ett iranskt oljefält.

Det är vad som händer med världsmarknadspriset.

Den preliminära svenska KPIF-inflationen för augusti ligger på 0,7 procent. Det är en låg nivå, vilket gör en ny energichock mer synlig om den blir tillräckligt stor och långvarig.

Dyrare råolja slår först mot bensin, diesel och andra raffinerade produkter.

Därefter kan högre dieselkostnader påverka transporter, jordbruk och varudistribution och i nästa steg leta sig vidare till priser på andra varor och livsmedel.

Kronans utveckling mot dollarn är också viktig eftersom olja handlas i dollar.

Samtidigt kommer en separat svensk priseffekt.

Den tillfälliga sänkningen av drivmedelsskatten löper ut den 30 september. För bensin i miljöklass 1 stiger den beslutade skatten från sammanlagt 3,97 kronor per liter under juli–september till 4,79 kronor från den 1 oktober om inget nytt beslut fattas.

Det är en ökning på 82 öre per liter före moms.

Om oljepriset samtidigt stiger kan svenska bilister alltså möta både dyrare råvara och högre skatt på nästan samma gång.

Om Trumps fredsscenario i stället blir verklighet och oljepriset faller kraftigt kan marknaden absorbera en del av den svenska skattehöjningen.

Trumps uttalande handlar om betydligt mer än billig bensin

På kort sikt är Trumps budskap enkelt: han vill avsluta kriget och pressa ned energipriserna.

Men Venezuela-jämförelsen gör beskedet betydligt större än så.

USA har där börjat bygga en modell där amerikanska intressen inte bara påverkar ett oljeproducerande land genom sanktioner och diplomati utan får direkt ekonomisk kontroll genom koncessioner, ägande och förköpsrätt.

Att försöka göra något liknande i Iran skulle vara ett projekt i en helt annan storleksordning.

Iran sitter på mer än 200 miljarder fat bevisad olja, enorma gasreserver, strategisk infrastruktur vid Persiska viken och en central position inom Opec. Kina har samtidigt ett direkt intresse av att fortsätta köpa iransk olja.

Det finns ännu inget avtal, inga utpekade amerikanska bolag och ingen plan som visar hur Trump tänker genomföra idén.

Men om uttalandet utvecklas till konkret amerikansk politik handlar det inte längre bara om hur kriget slutar.

Då handlar det om vem som ska kontrollera ett av världens största kvarvarande energitillgångar – och om USA kan använda Venezuelas nya oljemodell som mall även i Mellanöstern.