Ett personkryss kan faktiskt avgöra vem som får en plats i riksdagen, regionfullmäktige eller kommunfullmäktige. Men bara om tillräckligt många väljare kryssar samma kandidat. I praktiken är det fortfarande partiernas egna listor som avgör de flesta mandat – samtidigt som personvalet ger väljarna en verklig möjlighet att gå förbi partiernas rangordning.
När du sätter ett kryss framför en kandidat på valsedeln röstar du fortfarande på partiet. Rösten räknas precis som vanligt när partiernas mandat ska fördelas.
Krysset är ett extra besked: om just ditt parti får ett eller flera mandat vill du helst att den kandidat du markerat ska få ett av dem.
Det går alltså inte att välja mellan att rösta på partiet och att rösta på kandidaten. Ett personkryss är alltid kopplat till en partiröst.
Det betyder samtidigt att kandidaten inte kan skapa ett extra mandat åt partiet. Ordningen är i stället:
- Väljarna avgör hur många röster partiet får.
- Partiets mandat räknas fram.
- Därefter avgör personröster och partiets listordning vilka kandidater som får mandaten.
Det är den tredje punkten som gör personvalet både kraftfullt och ganska begränsat.
Hur många personkryss krävs?
För att en kandidat ska få företräde genom personröster krävs att personen når en särskild personvalsspärr.
I riksdagsvalet måste kandidaten få personröster motsvarande minst 5 procent av partiets röster i den aktuella valkretsen.
I region- och kommunval gäller samma procentgräns, men där finns dessutom ett minsta antal röster.
| Val | Krav för personval |
|---|---|
| Riksdagen | Minst 5 procent av partiets röster i valkretsen |
| Regionfullmäktige | Minst 5 procent och minst 100 personröster |
| Kommunfullmäktige | Minst 5 procent och minst 50 personröster |
Det viktiga är att fem procent räknas på alla röster som partiet får i valkretsen. Det spelar alltså ingen roll hur stor andel av partiets väljare som över huvud taget väljer att personrösta.
Exempel: partiet får 50 000 röster
Anta att ett parti får 50 000 röster i en riksdagsvalkrets.
Fem procent av 50 000 är 2 500.
En kandidat behöver alltså minst 2 500 personröster för att passera personvalsspärren.
Får kandidaten 2 500 kryss är gränsen nådd.
Får kandidaten 2 499 kryss är den inte nådd.
Det senare gäller även om kandidaten är den klart mest kryssade i hela partiet.
En politiker kan alltså få tusentals personröster, vara populärare än samtliga partikamrater i antalet kryss och ändå inte få någon särskild fördel av personrösterna.
Det är en av de delar av systemet som lättast missförstås.
Flest kryss räcker inte alltid
Tänk dig att ett parti får 100 000 röster i valkretsen.
En kandidat långt ner på listan får imponerande 4 900 personröster. Ingen annan kandidat kommer ens i närheten.
Men 4 900 av 100 000 är bara 4,9 procent.
Kandidaten når därför inte personvalsspärren.
Trots att personen fått flest kryss gäller i stället partiets kandidatordning när mandaten ska fördelas.
Det är därför partiernas listplaceringar fortfarande betyder så mycket.
Vad händer när en kandidat når fem procent?
När ett parti fått sina mandat ska kandidaterna rangordnas.
De kandidater som klarat personvalsspärren kommer först och ordnas efter hur många personröster de fått.
Därefter fylls eventuella återstående mandat med kandidater enligt partiets lista.
Anta till exempel att partiet får tre mandat.
Partiets lista ser ut så här:
- Kandidat A
- Kandidat B
- Kandidat C
- Kandidat D
Kandidat D gör en stark personvalskampanj, klarar femprocentsgränsen och får fler personröster än alla andra.
D placeras då före A, B och C när mandaten ska delas ut.
Om ingen annan klarar spärren får D först ett mandat. De två återstående platserna går sedan vidare enligt listordningen.
Då blir de invalda D, A och B.
Kandidat C, som partiet från början placerat på en valbar tredjeplats, blir utan mandat.
Här syns personkryssets verkliga makt. Tillräckligt många väljare kan faktiskt köra över partiets ursprungliga rangordning.
Att klara spärren garanterar ändå inte en plats
Personröstningen kan inte skapa fler mandat än partiet faktiskt vinner.
Anta att ett parti bara får ett mandat i valkretsen men att tre kandidater klarar personvalsspärren.
Då går mandatet till den av de tre som fått flest personröster.
De andra två blir inte invalda trots att de passerat fem procent.
Principen är därför enkel:
Personröster avgör vem som får partiets mandat – inte hur många mandat partiet får.
Det går att se ännu tydligare i fall där en kandidat fått ett mycket starkt personligt stöd men partiet inte får något mandat alls i valkretsen.
I riksdagsvalet 2022 fick Miljöpartiets Henrik Blind 922 personröster i Norrbotten. Det motsvarade 16,58 procent av partiets röster i valkretsen – långt över femprocentsgränsen.
Men Miljöpartiet fick inget riksdagsmandat från Norrbotten.
Blind kunde därför inte bli invald.
Det är ett närmast perfekt exempel på hur systemet fungerar:
Först parti. Sedan mandat. Därefter person.
Vad händer om ingen kandidat når spärren?
Då får personrösterna ingen sådan omedelbar effekt på rangordningen.
När ett parti har en enda kandidatlista i valkretsen går mandaten då i huvudsak till kandidaterna i den ordning partiet placerat dem.
Om ett parti exempelvis får två mandat och ingen kandidat passerar personvalsspärren går platserna normalt till nummer ett och nummer två på listan.
Det betyder att en kandidat på plats sex kan samla många kryss men ändå stå kvar bakom fem högre placerade kandidater så länge femprocentsgränsen inte nås.
För partierna innebär det att arbetet med att skapa valsedlar och rangordna kandidater fortfarande har mycket stor betydelse.
En topplacering kan i praktiken vara betydligt säkrare än en imponerande personvalskampanj som stannar strax under spärren.
Det är också därför interna nomineringsmöten, provval och beslut om kandidaternas ordning kan vara avgörande långt innan den vanliga väljaren går till vallokalen.
Hur ofta förändrar personkryssen faktiskt vilka som väljs?
Inte särskilt ofta.
Det är viktigt att skilja mellan två saker:
- att vara personvald
- att ha blivit invald enbart tack vare personrösterna
En kandidat kan räknas som personvald genom att klara femprocentsgränsen även om personen redan står först på partiets lista och skulle ha blivit invald oavsett antalet kryss.
Det är därför antalet personvalda ledamöter säger betydligt mindre om personvalets verkliga effekt än det först verkar.
I riksdagsvalet 2022 blev 67 av riksdagens 349 ledamöter personvalda.
Det motsvarade ungefär 19 procent av riksdagen.
Men bara två av de 67 skulle ha missat riksdagen om personrösterna inte hade funnits.
De två var Moderaternas Camilla Brunsberg i Blekinge och Vänsterpartiets Nadja Awad i Örebro län.
För de övriga 65 personvalda kandidaterna bekräftade kryssen i praktiken bara en plats som partiets lista redan skulle ha gett dem.
Så få riksdagsplatser har personvalet ändrat
Historiskt har personrösterna återkommande lyckats ändra vilka kandidater som kommer in, men det har handlat om en liten del av riksdagen.
| Val | Personvalda kandidater | Invalda enbart tack vare personvalet |
|---|---|---|
| 1998 | 87 | 12 |
| 2002 | 86 | 10 |
| 2006 | 57 | 6 |
| 2010 | 59 | 8 |
| 2014 | 98 | 12 |
| 2018 | 95 | 5 |
| 2022 | 67 | 2 |
Siffrorna visar hur stor skillnaden är mellan att passera personvalsspärren och att faktiskt förändra resultatet jämfört med partiernas listor.
Trots att tiotals ledamöter blir personvalda i varje riksdagsval är det vanligtvis bara ett fåtal som annars inte hade blivit invalda.
Camilla Brunsberg kryssades förbi listan 2022
Moderaten Camilla Brunsberg är ett av de tydligaste exemplen från det senaste riksdagsvalet.
Hon stod på tredje plats på Moderaternas lista i Blekinge men fick 1 693 personröster.
Det motsvarade 9,15 procent av Moderaternas röster i valkretsen.
Därmed passerade hon femprocentsgränsen och tog sig upp till första plats i partiets kandidatrangordning.
Personrösterna förändrade alltså faktiskt vem som fick riksdagsmandatet.
Nadja Awad gick förbi Vänsterpartiets förstanamn
Samma sak hände i Örebro län.
Vänsterpartisten Nadja Awad stod tvåa på partiets lista men fick 804 personröster, motsvarande ungefär 6,8 procent av Vänsterpartiets röster i valkretsen.
Hon passerade personvalsspärren och gick förbi partiets förstanamn.
Awad hade därför inte kommit in i riksdagen utan personrösterna.
Det är precis den typ av situation som personvalssystemet skapades för: partiet gör en rangordning, men väljarna kan ändra den om stödet för en annan kandidat blir tillräckligt starkt.
Kandidater har tagit sig in från betydligt lägre platser
Ibland har uppflyttningen varit ännu mer dramatisk.
I valet 2002 stod socialdemokraten Sören Wibe på tionde plats på partiets lista i Västerbotten.
Han fick 13,7 procent av partiets personröster och tog sig in i riksdagen trots sin låga placering.
Miljöpartiets Peter Eriksson stod samma år på fjärde plats i Norrbotten men fick hela 29,4 procent av partiets personröster och blev invald.
I riksdagsvalet 2006 var Annie Johansson, som senare blev Annie Lööf, en av kandidaterna som tog sig in från en placering som annars inte hade varit valbar. Hon fick 13,3 procent av Centerpartiets röster i Jönköpings län.
Sådana exempel visar att personvalssystemet kan ge mycket stora utslag för en enskild kandidat.
De är bara ovanliga jämfört med alla de mandat där partiets lista står sig helt oförändrad.
Varför infördes personröstning i Sverige?
Sverige har under lång tid haft ett starkt partibaserat valsystem.
Väljaren röstar på ett parti och riksdagens mandat fördelas proportionellt efter partiernas stöd.
Kritiken mot ett rent partisystem var samtidigt att väljarna hade mycket liten möjlighet att påverka vilka personer som blev deras representanter.
Partiernas interna nomineringsprocesser kunde i praktiken bestämma vilka politiker som hamnade på valbar plats.
Personvalet infördes för att ge väljaren större direkt inflytande utan att göra om hela valsystemet.
Försök med personröstning genomfördes i kommuner 1994 och systemet användes också i det svenska Europaparlamentsvalet 1995.
Från valet 1998 fick väljarna möjlighet att personrösta fullt ut i riksdags-, kommun- och dåvarande landstingsval.
Den demokratiska tanken var att väljaren inte bara skulle kunna säga:
”Jag vill ha det här partiet.”
Väljaren skulle också kunna säga:
”Och av partiets kandidater föredrar jag den här personen.”
Samtidigt ville lagstiftaren inte göra kandidatvalet helt fritt.
En mycket liten grupp engagerade väljare skulle inte utan vidare kunna kasta om hela partiets lista.
Därför infördes en spärr.
I början krävdes 8 procent av partiets röster i valkretsen för att bli personvald till riksdagen. Den gränsen sänktes senare till dagens 5 procent.
Sverige har valt en mellanmodell
Det svenska systemet ligger mellan två betydligt mer långtgående modeller.
I Finland spelar kandidaternas personliga röstetal en mycket större roll.
Där röstar väljaren på en kandidat, och kandidaternas inbördes ordning inom partiet avgörs av hur många röster var och en får. Partiernas förhandsplaceringar har därför inte samma makt som i Sverige.
I andra länder finns motsatsen.
I det spanska valet till kongressen används slutna och blockerade partilistor. Där väljer väljaren partiets lista men kan inte kryssa fram en enskild kandidat eller ändra partiets ordning.
Sverige har i praktiken valt en kompromiss.
Partierna bestämmer kandidater och deras ursprungliga ordning.
Väljarna kan ändra ordningen, men bara när en kandidat samlar ett tillräckligt stort personligt stöd.
Det är därför mest korrekt att beskriva det svenska systemet som ett partival med personvalsinslag, inte som ett system där väljarna fritt väljer vilka individer som ska sitta i riksdagen.
Hur stor makt har partierna fortfarande?
Mycket stor.
Det syns redan innan valet börjar.
Partierna bestämmer vilka personer som över huvud taget finns på deras listor och i vilken ordning de placeras.
En kandidat högst upp på en lista kan bli invald helt utan ett starkt personligt stöd, så länge ingen lägre placerad kandidat passerar personvalsspärren och tar sig förbi.
Om ingen kandidat gör det håller partiets ursprungliga ordning.
Och eftersom relativt få kandidater lyckas ta sig in enbart genom personröster blir listplaceringen fortfarande avgörande för en stor del av riksdagen.
Samtidigt är det fel att beskriva kryssen som kosmetiska.
Partiernas makt gäller bara fram till dess att väljarna samlar tillräckligt många personröster bakom en annan kandidat.
När spärren väl passeras är det väljarnas rangordning som går först.
Kan en kandidat ställa upp i flera valkretsar?
Ja.
Samma kandidat kan förekomma på ett partis listor i flera olika riksdagsvalkretsar.
Personrösterna räknas däremot inom respektive valkrets. En kandidat kan alltså inte lägga ihop röster från exempelvis Stockholm, Skåne och Västerbotten till ett gemensamt nationellt personröstetal.
Om samma person blir vald i flera valkretsar måste det därefter avgöras vilket mandat kandidaten ska behålla.
En riksdagsledamot kan bara inneha ett mandat.
Detta löses genom så kallad dubbelvalsavveckling.
Om kandidaten blivit personvald i flera valkretsar behåller personen normalt mandatet där andelen personröster i förhållande till partiets röster är högst.
Det andra mandatet går då vidare till nästa kandidat enligt reglerna för personröster och listplacering.
Kan man kryssa flera kandidater?
Nej.
Du får personrösta på en kandidat på partiets valsedel.
Markerar du flera kandidater på en låst lista kan personrösten bortses från.
Partirösten kan däremot fortfarande vara giltig.
För den som är osäker på olika valsedlar och hur de används finns också vår guide om vilken valsedel man ska ta i valet 2026.
Valmyndigheten beskriver de fullständiga reglerna för hur personröster, listor och mandat används när ledamöterna utses.
Är det då värt att personkryssa?
Ja, om du föredrar en viss kandidat framför de andra på partiets lista.
Du förlorar ingenting på det.
Rösten räknas fortfarande fullt ut för partiet, samtidigt som kandidaten får möjlighet att avancera om tillräckligt många andra väljare gör samma sak.
Det vore däremot fel att tro att varje kryss dramatiskt förändrar kandidatordningen.
I de flesta fall gör partiernas listor fortfarande det tyngsta arbetet.
Riksdagsvalet 2022 illustrerar balansen ovanligt tydligt.
67 ledamöter nådde personvalsspärren.
Men bara två personer kom in i riksdagen som annars hade blivit utan plats.
Det innebär inte att de övriga personrösterna var meningslösa. De visade stöd för kandidaterna och kunde ha blivit avgörande om listordningen eller mandatfördelningen sett annorlunda ut.
Men det visar hur starka partiernas listor fortfarande är.
För en bredare guide till själva valet finns vår samlade sida om valet 2026.
Så mycket betyder ditt personkryss
Det svenska personvalet är varken symboliskt eller allsmäktigt.
Ett enda kryss förändrar nästan aldrig någonting på egen hand.
Men många kryss på samma kandidat kan förändra exakt vem som blir riksdagsledamot, även när partiet egentligen placerat någon annan på valbar plats.
Samtidigt måste kandidaten passera femprocentsgränsen och partiet måste ha ett mandat att fördela.
Därför är det fortfarande partiernas egna listor som i huvudsak avgör vilka politiker som väljs in.
Men listorna är inte absoluta.
När tillräckligt många väljare enas om samma kandidat kan personkrysset gå före partiets egen ordning.
Det är den svenska kompromissen mellan parti- och personval: partierna sätter upp laget – men väljarna kan fortfarande ändra vem som får gå ut på planen.