Kärnkraftverk är dyra redan från början. De kräver enorma byggprojekt, säkerhetsklassad utrustning och mycket kapital långt innan någon el kan säljas. Men det förklarar inte varför vissa reaktorer har blivit färdiga på fem–sex år medan andra tagit närmare två decennier och kostat flera gånger mer än planerat. En stor del av skillnaden sitter inte i kärnkraften i sig, utan i hur projekten finansieras, organiseras och byggs – och i om landet bygger sin första reaktor på länge eller den tionde av samma modell.
Frågan har blivit högaktuell i Sverige. Studsvik, GE Vernova Hitachi och Samsung C&T planerar fyra BWRX-300-reaktorer på sammanlagt omkring 1 200 MW, med målet att en första reaktor ska kunna tas i drift i mitten av 2030-talet.
Samtidigt är det just byggtid och kostnader som är några av de största frågetecknen kring den svenska kärnkraftsutbyggnaden.
Vad kostar egentligen i ett kärnkraftverk?
Det är lätt att föreställa sig att det framför allt är själva reaktorn som gör kärnkraft dyr. I verkligheten är reaktorsystemet bara en del av ett mycket större industriellt projekt.
Ett komplett kärnkraftverk omfattar allt från flera meter tjocka betongkonstruktioner och turbiner till elnät, reservsystem, säkerhetsutrustning, kontrollrum, projektering och åratal av arbete från tusentals personer.
| Kostnad | Vad pengarna går till |
|---|---|
| Själva anläggningen | Reaktor, turbin, generator, pumpar, rör, värmeväxlare och annan teknisk utrustning |
| Byggarbeten | Fundament, betong, armering, reaktorbyggnad, turbinhall, kylsystem, vägar och andra konstruktioner |
| Säkerhet | Reservkraft, redundanta kyl- och säkerhetssystem, fysisk säkerhet, kontrollsystem och skydd |
| Projektering | Konstruktion, säkerhetsanalyser, tekniska beräkningar och dokumentation |
| Tillstånd | Miljöprövning, kärntekniska tillstånd och omfattande myndighetsgranskning |
| Arbetskraft | Ingenjörer, svetsare, montörer, kvalitetskontroll, projektledning och byggpersonal |
| Nätanslutning | Transformatorer, ställverk och ibland förstärkning av elnätet |
| Finansiering | Ränta och andra kapitalkostnader under åren innan elproduktionen börjar |
| Drift och bränsle | Uranbränsle, personal, service och återkommande underhåll |
| Avfall och avveckling | Framtida hantering av radioaktivt avfall, använt kärnbränsle och rivning |
Det betyder att ett kärnkraftverk egentligen är flera jättelika projekt ovanpå varandra.
Det ska både vara ett kraftverk, en mycket avancerad industriell anläggning och en byggnad som ska uppfylla några av världens hårdaste säkerhetskrav.
Därför är byggtiden så viktig
Den kanske viktigaste förklaringen till varför kärnkraft kan bli extremt dyr finns inte i reaktorn utan i kalendern.
Ett kärnkraftverk kräver mycket stora investeringar innan produktionen börjar. Pengarna används under byggtiden, men inkomsterna kommer först när anläggningen producerar el.
Om byggtiden blir längre fortsätter kapitalet därför att kosta pengar utan att investeringen börjar ge intäkter.
Det här gör kärnkraft ovanligt känslig för räntor och förseningar.
Tänk förenklat att ett projekt kräver 100 miljarder kronor som investeras successivt. Om bygget tar sju år kan finansieringskostnaden redan uppgå till många miljarder kronor.
Om samma projekt i stället tar tolv år växer räntan under byggtiden kraftigt.
Samtidigt måste projektorganisationen finnas kvar längre. Ingenjörer, byggpersonal, säkerhetsarbete och administration fortsätter att kosta pengar. Materialpriser kan stiga. Avtal måste förlängas och projektet kan behöva refinansieras.
Tre eller fyra års försening innebär därför inte bara att kraftverket blir tre eller fyra år senare.
Det kan förändra hela ekonomin.
Ett år extra kan kosta miljarder
Hinkley Point C i Storbritannien visar hur stora effekterna kan bli.
Projektet består av två stora EPR-reaktorer. Den första enheten planerades tidigare att börja producera el 2025. Nu är planen omkring 2030.
EDF har uppskattat färdigställandekostnaden till omkring 35 miljarder pund i 2015 års penningvärde, exklusive ränta under byggtiden.
Bolaget har samtidigt beräknat att ytterligare ett års försening kan öka projektkostnaden med omkring en miljard pund.
Då har inte reaktorn blivit större och den producerar inte mer el.
Det är huvudsakligen priset för att projektet pågår längre.
Olkiluoto 3: fyra år blev nästan 18
Ett av de mest kända exemplen på europeiska kärnkraftsproblem är Olkiluoto 3 i Finland.
Bygget började 2005.
Reaktorn skulle enligt den ursprungliga planen börja producera el 2009. Kommersiell drift började först 2023.
Det ursprungliga kontraktet låg på omkring 3,2 miljarder euro. Den slutliga ekonomiska kostnaden för projektet har uppskattats till betydligt mer än tre gånger så mycket.
Olkiluoto blev samtidigt den första EPR-reaktorn som började byggas.
Det betydde att leverantörerna skulle industrialisera och bygga en helt ny reaktorgeneration samtidigt som själva projektet genomfördes.
Det uppstod bland annat problem med tillverkning, kvalitetskontroll, svetsningar, konstruktion och dokumentation.
Flera delar behövde göras om eller kompletteras.
Flamanville 3: ännu ett EPR-projekt
Nästan samtidigt började Frankrike bygga Flamanville 3.
När projektet startade 2007 var målet att reaktorn skulle vara färdig omkring 2012 och kosta cirka 3,3 miljarder euro.
Nätanslutningen kom först 2024.
När finansieringskostnader räknas in har den franska revisionsrätten uppskattat projektets totala kostnad till omkring 23,7 miljarder euro i 2023 års penningvärde.
Det betyder inte att alla framtida EPR-reaktorer automatiskt måste kosta lika mycket.
Det visar snarare hur dyr kombinationen av ny konstruktion, problem under byggandet och mycket lång försening kan bli.
Hinkley Point C skulle dra nytta av erfarenheterna
När Storbritannien startade Hinkley Point C fanns redan erfarenheter från både Finland, Frankrike och Kina.
Ändå har även det brittiska projektet blivit mycket dyrare och senare än vad som först planerades.
En viktig förklaring är att erfarenhet inte alltid kan kopieras direkt mellan länder.
Ett kraftverk ska byggas enligt det aktuella landets regler. Leverantörer måste kvalificeras. Lokala företag och arbetare måste lära sig konstruktionen. Projekteringen behöver anpassas.
Den första reaktorn av en modell i ett nytt land kan därför fortfarande fungera som ett slags första projekt.
Kina och Sydkorea visar en annan verklighet
Det är här kärnkraftsdebatten blir mer komplicerad.
Om kärnkraft i sig alltid krävde 15–20 års byggtid borde ungefär samma mönster synas över hela världen.
Så ser det inte ut.
Kina har byggt många moderna reaktorer på omkring fem–sex år. Sydkorea har också haft betydligt kortare byggtider och lägre kostnader än flera europeiska projekt.
Skillnaderna är inte absoluta. Även asiatiska kärnkraftsbyggen kan bli försenade.
De extrema europeiska exemplen är däremot inte någon universell standard för kärnkraftsbyggande.
En viktig skillnad är kontinuitet.
Kina har fortsatt bygga kärnkraft under lång tid. Företag, ingenjörer och leverantörer går från projekt till projekt.
Det skapar en helt annan industriell situation än i ett land där en ny reaktor byggs vart tjugonde eller trettionde år.
Sydkorea byggde en industri, inte bara ett kraftverk
Sydkorea är särskilt intressant.
Landet byggde upp en standardiserad kärnkraftsindustri där samma grundläggande konstruktion användes flera gånger.
Detaljprojekteringen låg ofta långt framme redan när själva byggandet började.
Det är viktigt.
Om stora delar av konstruktionen fortfarande förändras medan byggarbetena pågår kan ett problem sprida sig genom hela projektet.
En förändring i ett rörsystem kan påverka väggar, pumpar, elkablar, säkerhetssystem och dokumentation.
Ett färdigt och stabilt konstruktionsunderlag minskar den risken.
Barakah visar hur seriebyggen fungerar
Ett av de tydligaste exemplen är kärnkraftverket Barakah i Förenade arabemiraten.
Där byggdes fyra sydkoreanska APR1400-reaktorer på samma plats.
Den första började byggas 2012. Reaktorerna gick därefter i kommersiell drift successivt 2021, 2022, 2023 och 2024.
Det centrala är inte bara att fyra reaktorer blev färdiga.
Det är att samma organisation kunde göra samma arbete flera gånger.
När den andra reaktorn byggdes hade många av problemen från den första redan lösts. När den tredje byggdes fanns ännu mer erfarenhet.
Personalen behövde inte lära sig en helt ny konstruktion.
Leverantörerna behövde inte starta om från noll.
Det är precis den princip som ligger bakom idén om serieproduktion av kärnkraft.
Vad betyder ”first of a kind”?
Begreppet brukar förkortas FOAK – first of a kind.
Det betyder i grunden den första anläggningen av sitt slag.
Men i kärnkraft kan ”första gången” betyda flera olika saker.
En reaktor kan vara den första någonsin av en ny modell.
Den kan också vara den första av en befintlig modell i ett nytt land.
Och ett land som inte byggt kärnkraft på flera decennier kan i praktiken behöva bygga upp delar av industrin igen, även om reaktortypen är känd.
Det är därför Olkiluoto och Flamanville blev så speciella.
Europa försökte introducera en helt ny generation stora reaktorer efter en lång period då relativt få nya kärnkraftverk hade byggts.
Den femte reaktorn är inte samma projekt som den första
Det är här kärnkraftens möjliga serieeffekt uppstår.
Den första reaktorn kräver inte bara betong, stål och turbiner.
Någon måste konstruera systemen. Leverantörer måste kvalificeras. Fabriker måste bygga verktyg och produktionslinjer. Myndigheter måste granska konstruktionen. Personal måste utbildas.
När samma reaktor byggs igen behöver mycket av detta inte göras om.
Ingenjörerna känner redan konstruktionen.
Svetsarna känner till toleranserna.
Leverantörerna vet vilka komponenter som behöver levereras och när.
Byggledningen vet vilka moment som brukar skapa problem.
Det är klassiskt industriellt lärande.
Ett land som bygger en ny unik reaktor vart trettionde år får däremot nästan motsatt effekt.
Varje projekt riskerar att bli ytterligare ett första projekt.
Standardisering kan vara viktigare än storleken
Debatten handlar ofta om huruvida kärnkraftverk ska vara stora eller små.
Men minst lika viktigt kan vara hur standardiserade de är.
Om varje nytt kraftverk konstrueras om efter lokala önskemål minskar möjligheten att använda tidigare erfarenheter.
Det kan vara frestande att förbättra nästa reaktor med nya säkerhetssystem, nya material eller nya tekniska lösningar.
Men varje större ändring skapar också nya ritningar, nya analyser och nya delar som ska tillverkas och godkännas.
En fungerande kärnkraftsserie kräver därför något som kan vara svårt politiskt och tekniskt: att sluta ändra konstruktionen.
Det är det SMR ska försöka lösa
Små modulära reaktorer, SMR, har blivit ett av de viktigaste löftena i nästa generation kärnkraft.
En BWRX-300 är omkring 300 MW.
En enda sådan reaktor är alltså betydligt mindre än stora moderna reaktorer på över 1 000 MW.
Tanken är inte bara att bygga ett mindre kraftverk.
Tanken är att förändra hur kraftverket produceras.
Fler komponenter ska kunna standardiseras och tillverkas industriellt. Reaktorerna ska byggas i större serier. Investeringen per projekt blir mindre och byggtiden ska kunna kortas.
I stället för en gigantisk reaktor kan ett kraftbolag bygga exempelvis fyra mindre.
Men små reaktorer har också ett ekonomiskt problem
Det finns samtidigt en anledning till att kraftverk historiskt blivit större.
Stora anläggningar har skalfördelar.
En reaktor på 300 MW behöver fortfarande kontrollrum, säkerhetssystem, bevakning, operatörer, byggnader och tillstånd.
Många av de kostnaderna blir inte automatiskt en femtedel så stora bara för att effekten är en femtedel.
En stor reaktor kan därför i teorin producera billigare el per installerad megawatt.
SMR måste övervinna den nackdelen genom andra typer av skalfördelar.
I stället för ”economies of scale” bygger idén på ”economies of multiples”: många likadana reaktorer.
BWRX-300 får sitt första riktiga prov i Kanada
Det gör Kanada särskilt viktigt för Sverige.
Ontario Power Generation bygger BWRX-300 vid Darlington.
Planen omfattar fyra reaktorer och en total kapacitet på omkring 1 200 MW – ungefär samma omfattning som Studsviks svenska plan.
Den officiella budgeten för Darlington-programmet är omkring 20,9 miljarder kanadensiska dollar.
Den första reaktorn beräknas stå för en betydligt större kostnad än de senare enheterna.
Det är precis vad SMR-teorin förutsäger.
Gemensam infrastruktur byggs en gång och kan användas av flera reaktorer. Leverantörerna lär sig. Projektorganisationen gör samma sak igen.
Den första kan vara dyr.
Nummer två, tre och fyra ska bli billigare.
Kanada kan bli Sveriges viktigaste facit
Första BWRX-300 i Darlington är planerad att börja producera el omkring 2030.
De följande enheterna ska därefter byggas under första halvan av 2030-talet.
Sverige befinner sig därför i ett ovanligt läge.
När svenska projekt når de mest kapitalintensiva byggfaserna kan Kanada redan ha hunnit visa om modellen fungerar.
Om Darlington håller tidsplanen och kostnaden blir det ett mycket starkt argument för att BWRX-300 verkligen kan byggas som en serie.
Om projektet i stället blir kraftigt försenat eller betydligt dyrare kommer det att ge Sverige en tidig varningssignal.
SMR är därför fortfarande ett löfte snarare än ett bevisat sätt att göra kärnkraft billig.
Sverige planerar fyra reaktorer – inte en
Studsviks aktuella satsning är intressant just därför att planen omfattar fyra BWRX-300 på totalt omkring 1 200 MW.
Det är en helt annan industriell idé än att bygga en ensam unik reaktor.
Med fyra enheter kan gemensamma system delas.
Samma personal kan flyttas mellan projekten.
Samma leverantörer kan fortsätta producera.
Erfarenheter från den första reaktorn kan användas direkt i nummer två.
Om konstruktionen verkligen förblir standardiserad kan kostnaderna därför sjunka genom projektet.
Men det bygger på att serien faktiskt blir av.
Om bara den första reaktorn byggs försvinner en stor del av den ekonomiska idén.
Varför behövs staten?
Den svenska kärnkraftsmodellen säger samtidigt något viktigt om hur svår finansieringen är.
Regeringen har skapat ett system med statliga lån, långsiktiga prissäkringsavtal och riskdelning.
Den statliga utlåningsram som ofta nämns är upp till omkring 220 miljarder kronor i 2026 års priser.
Det betyder inte att regeringen redan vet att Sveriges nya kärnkraft kommer att kosta 220 miljarder.
Det är en ram för statlig finansiering av delar av den planerade utbyggnaden.
Den faktiska kostnaden beror på vilka reaktorer som byggs, hur projekten utvecklas och hur mycket kapital staten behöver tillhandahålla.
Den som vill läsa mer om kärnkraftens roll i det svenska energisystemet kan också läsa Hur bra är kärnkraft?.
Privat kapital gillar inte tio år utan intäkter
Problemet är relativt enkelt.
Ett energibolag kan investera tiotals miljarder kronor i ett kärnkraftsprojekt och sedan behöva vänta tio år innan anläggningen producerar en enda kilowattimme.
Under tiden kan räntor ändras.
Politiken kan ändras.
Elpriser kan förändras.
Projektet kan bli försenat.
Regler kan skärpas.
En leverantör kan få problem.
Det är många risker under mycket lång tid.
Privata investerare kräver därför normalt högre avkastning för att ta risken.
Men högre kapitalkostnad gör i sin tur kärnkraftens framtida el dyrare.
Staten kan låna billigare
Det är en viktig anledning till att staten går in.
Staten kan normalt låna billigare än ett enskilt projektbolag och bära risk över längre tid.
Den svenska modellen ska därför sänka finansieringskostnaden.
Utöver lånen används en långvarig prissäkringsmodell där staten och projektet kan kompenseras beroende på hur marknadspriset på el utvecklas.
Regeringen beskriver själv finansieringsmodellen för ny kärnkraft som ett sätt att hantera just de stora investerings- och marknadsriskerna.
Det betyder inte att risken försvinner.
Den flyttas och delas mellan staten, projektägare och i förlängningen skattebetalare eller elkonsumenter beroende på hur avtalen utvecklas.
Statligt stöd betyder inte automatiskt att kärnkraft är olönsam
Det är samtidigt för enkelt att dra slutsatsen att kärnkraft inte fungerar ekonomiskt eftersom staten behöver delta.
Liknande problem finns i många enorma infrastrukturprojekt.
Ett kraftverk kan producera el i 60 år eller längre, men investeringen koncentreras till de första åren.
Det gör finansieringen mycket känslig för vem som bär risken.
En reaktor som är mycket dyr vid en kapitalkostnad på exempelvis åtta eller nio procent kan se helt annorlunda ut om finansieringskostnaden kan pressas till fyra eller fem procent.
Det är därför kapitalkostnaden är så central i kärnkraftsekonomin.
En tidigare Hurbra-genomgång av den politiska diskussionen finns även i S vill ändra stödet till ny kärnkraft.
Kärnkraftens paradox
Det leder till en märklig paradox.
Länder som bygger få reaktorer kan få mycket dyr kärnkraft eftersom nästan varje projekt blir ett nytt specialprojekt.
När kostnaderna blir höga blir politiker och företag mindre benägna att beställa nästa reaktor.
Då försvinner serieeffekten.
Nästa projekt blir återigen ett förstaprojekt.
Det blir en självförstärkande spiral.
Motsatsen kan också inträffa.
Ett land som bygger samma reaktortyp flera gånger kan behålla personal, fabriker och leverantörer.
Då kan byggtiden kortas och kostnaden sjunka.
Det gör nästa projekt enklare att motivera.
Är kärnkraft alltså dyr i grunden?
Ja – i en viktig mening.
Kärnkraft kräver enorma investeringar innan elproduktionen börjar.
Anläggningarna innehåller mycket avancerad teknik och stora mängder material.
Säkerhetskraven är höga.
Projektorganisationerna är stora.
Tillstånden omfattande.
Det är inte en energikälla som någonsin kommer att byggas som en enkel industrilokal.
Men de extrema europeiska kostnaderna är något annat.
De visar vad som kan hända när en ny reaktormodell byggs samtidigt som industrin försöker återskapa kompetens, leverantörskedjor och projektorganisation – och när förseningarna därefter driver upp finansieringskostnaderna år efter år.
Den verkliga frågan för Sverige börjar först nu
Det betyder att den viktigaste svenska frågan inte bara är vad en BWRX-300 kostar.
Den är om Sverige kan skapa förutsättningarna för ett riktigt seriebygge.
Om konstruktionen ändras mellan varje anläggning, om leverantörerna inte får fler beställningar eller om flera år går mellan projekten kan Sverige få en stor del av first-of-a-kind-kostnaden varje gång.
Om fyra eller fler likadana reaktorer däremot byggs i tät följd kan nummer två, tre och fyra bli helt andra projekt än den första.
Det är också därför utvecklingen i Kanada kan bli så betydelsefull.
När Sverige på allvar börjar bygga sina första BWRX-300 kan det redan finnas ett facit på hur snabbt samma reaktor går att bygga, vad den faktiskt kostar och hur stor serieeffekten blir.
Det är först då den stora frågan kan få ett definitivt svar.
Kärnkraft är utan tvekan dyr att bygga. Men skillnaden mellan ett dyrt kraftverk och ett katastrofalt dyrt kraftverk kan i hög grad avgöras av något betydligt mindre dramatiskt än själva kärntekniken: om landet vet hur man bygger nästa likadana reaktor innan den första ens är färdig.