Äldre honmöss som fick semaglutid, den aktiva substansen i bland annat Ozempic och Wegovy, levde i median omkring 12 procent längre än obehandlade möss i en ny studie i Nature. Forskarna såg samtidigt förändringar i flera processer som kopplas till biologiskt åldrande. Resultaten är uppseendeväckande – men betyder inte att Ozempic är bevisat livsförlängande för människor.

Medianlivslängden ökade från 742 dagar i kontrollgruppen till 834 dagar bland mössen som behandlades med semaglutid.

Skillnaden är 92 dagar, ungefär tre månader, vilket motsvarar omkring 12 procent.

Det är ett ovanligt tydligt resultat i ett djurförsök om åldrande. Men kanske ännu mer intressant är att forskarna inte bara såg att mössen levde längre. De hittade också förändringar i flera biologiska system som försämras när kroppen åldras.

Studien väcker därför en större fråga: kan GLP-1-läkemedel som semaglutid påverka själva åldrandeprocessen och inte bara vikt, blodsocker och enskilda sjukdomar?

Än så länge finns inget svar på den frågan hos människor.

Gamla möss fick semaglutid resten av livet

Studien omfattade friska honmöss som var 20 månader gamla när behandlingen började. För en laboratoriemus är det en hög ålder och försöket var därför utformat för att undersöka vad som händer när behandlingen sätts in sent i livet, snarare än från ung ålder.

I livslängdsdelen fick 40 möss semaglutid medan 39 möss fick saltlösning som kontroll.

Behandlingen gavs dagligen under resten av djurens liv.

Resultatet blev en tydlig skillnad.

Kontrollgruppen nådde en medianlivslängd på 742 dagar. Gruppen som fick semaglutid nådde 834 dagar.

Det innebär inte att varje behandlad mus levde exakt 92 dagar längre. Medianen beskriver den punkt där hälften av djuren i gruppen hade dött.

Men på gruppnivå var skillnaden tillräckligt stor för att väcka betydande intresse.

Mössen fungerade också bättre på flera områden

Forskarna undersökte inte bara hur länge djuren överlevde.

I separata försök följdes gamla möss under flera månader för att mäta bland annat rörelseförmåga, muskelfunktion, minne, ämnesomsättning och förändringar i olika vävnader.

Semaglutidgruppen visade bland annat bättre resultat i tester av:

• motorisk koordination
• fysisk uthållighet
• muskelfunktion
• spatialt minne
• glukostolerans
• insulinkänslighet.

Mössen uppvisade också mer rörelse och utforskande beteende.

Det gör studien mer intressant än om forskarna enbart hade sett en längre livslängd. Inom åldrandeforskning skiljer man ofta mellan hur länge ett djur lever och hur länge det behåller en relativt god funktion.

En behandling som enbart förlänger den allra sista, svaga delen av livet är betydligt mindre attraktiv än en behandling som även fördröjer funktionsförlust.

Den nya studien ger tecken på det senare – åtminstone hos möss.

Flera markörer för biologiskt åldrande förändrades

Forskarna analyserade dessutom en rad processer som brukar förändras när kroppen blir äldre.

De såg bland annat minskade tecken på kronisk inflammation, lägre nivåer av vissa markörer för cellulär senescens och färre tecken på DNA-skador.

Cellulär senescens innebär att celler slutar dela sig men blir kvar i vävnaden. Sådana celler kan påverka sin omgivning genom att bland annat utsöndra inflammatoriska signalämnen och har länge varit ett centralt forskningsområde inom biologiskt åldrande.

Semaglutidgruppen visade också tecken på bättre mitokondriefunktion.

Mitokondrierna fungerar som cellernas energiproducenter. När de försämras med åldern kan energiproduktionen sjunka samtidigt som mängden skadliga reaktiva syreföreningar ökar.

I studien såg forskarna högre ATP-produktion och lägre nivåer av sådana reaktiva syreföreningar hos de behandlade djuren.

Även system som rör proteinernas kvalitet och underhåll tycktes påverkas positivt.

Förändringar även i hjärnan

Ett av de mer uppmärksammade resultaten kom från hippocampus, en del av hjärnan som bland annat är viktig för minne och orientering.

Forskarna fann tecken på ökad aktivitet hos neurala stamceller och fler nybildade nervceller i ett område av hippocampus.

Det stämmer också med att mössen presterade bättre i vissa minnestester.

Forskarna såg dessutom förändringar i flera molekylära system som tidigare har kopplats till åldrande och livslängd.

Bland annat steg nivåerna av NAD+, flera sirtuinrelaterade signalvägar aktiverades och IGF-1 minskade.

Även genen Oser1, som i tidigare forskning har kopplats till livslängd i flera arter, uttrycktes starkare.

Ingen av dessa förändringar betyder ensam att ett djur "blivit yngre". Men sammantaget pekar de på att semaglutid påverkar flera av de biologiska processer som brukar förändras under åldrandet.

Men mössen åt också betydligt mindre

Här finns en viktig förklaring som forskarna själva behövde reda ut.

Mössen som fick semaglutid åt ungefär 24 procent mindre mat.

Det är mycket.

Kalorirestriktion är samtidigt en av de äldsta och mest välstuderade metoderna för att förlänga livet hos försöksdjur.

Om semaglutid enbart får möss att äta mindre skulle den ökade livslängden därför kunna bero på kalorirestriktionen snarare än på någon specifik effekt av läkemedlet.

Forskarna skapade därför en separat grupp gamla möss som fick ungefär 24 procent mindre mat, motsvarande den minskning som sågs med semaglutid.

Resultaten överlappade på flera områden.

Både kalorirestriktion och semaglutid påverkade bland annat inflammation, fettomsättning, immunsystem och processer som styr hur celler hanterar proteiner.

Det stärker bilden av att en del av semaglutids effekt kan komma från minskat energiintag.

Men inte allt såg likadant ut.

Semaglutid gav vissa effekter som maten inte förklarade

I flera tester utvecklades semaglutidgruppen bättre än gruppen som bara fick mindre mat.

Det gällde bland annat utforskande beteende, spatialt minne och kontrollen av blodsocker.

Det är därför forskarna beskriver semaglutid som något som till stor del kan efterlikna kalorirestriktionens biologiska effekter, men som samtidigt tycks göra mer än att enbart minska mängden kalorier.

Det här är en av studiens viktigaste delar.

GLP-1-systemet finns inte bara i de mekanismer som styr hunger. Receptorer och signalvägar finns på flera håll i kroppen och påverkar bland annat metabolism, hjärta, kärl och nervsystem.

Semaglutid har under de senaste åren redan visat effekter som går betydligt längre än ren viktnedgång.

Läkemedlet används för diabetes och obesitas, men stora kliniska studier har också visat minskad risk för vissa hjärt-kärlhändelser och positiva effekter vid flera andra sjukdomstillstånd.

Den nya musstudien väcker därför frågan om vissa av dessa breda effekter kan ha en gemensam biologisk nämnare.

Därför är forskarna så intresserade

Åldrande är den största gemensamma riskfaktorn bakom många kroniska sjukdomar.

Risken för exempelvis hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes, demens och flera andra sjukdomar stiger kraftigt med åldern.

En grundidé inom modern åldrandeforskning är därför att en behandling som bromsar vissa delar av den biologiska åldrandeprocessen i teorin skulle kunna påverka flera sjukdomar samtidigt.

Det är ett helt annat angreppssätt än att behandla varje sjukdom var för sig.

Semaglutidstudien är intressant eftersom forskarna såg effekter på flera olika vävnader och åldrandemekanismer samtidigt.

Men det är fortfarande långt från att visa att samma sak sker hos människor.

Den nya studien i Nature är framför allt ett försök på gamla laboratoriemöss.

Studien gjordes bara på honmöss

Det finns flera begränsningar som gör att resultaten måste tolkas försiktigt.

För det första användes bara honmöss.

Forskarna valde honor bland annat för att undvika problem med aggression och skador som kan uppstå när äldre hanmöss hålls tillsammans.

Men det betyder också att studien inte visar om effekten är densamma hos hanmöss.

Dessutom användes en specifik laboratoriestam.

Laboratoriemöss lever under kontrollerade förhållanden, får standardiserad mat och utsätts inte för samma komplexa blandning av infektioner, livsstilsfaktorer och miljöpåverkan som människor gör under ett långt liv.

Resultat som är starka i möss kan därför bli betydligt svagare eller försvinna helt när de testas hos människor.

Det går inte att översätta 12 procent till människor

En av de mest lockande men felaktiga slutsatserna skulle vara att människor som använder Ozempic eller Wegovy skulle kunna leva 12 procent längre.

Studien visar inget sådant.

Livslängd, metabolism och läkemedelseffekter skiljer sig kraftigt mellan möss och människor.

Det går heller inte att ta de 92 extra dagarna hos mössen och översätta dem till ett visst antal extra människoår.

För att avgöra om semaglutid påverkar människans biologiska åldrande krävs långtidsstudier där äldre människor följs med just sådana frågor i fokus.

Det är något annat än dagens kliniska studier, som huvudsakligen undersöker diabetes, obesitas, hjärt-kärlsjukdom eller andra definierade medicinska tillstånd.

Ozempic är inte ett anti-aging-läkemedel

Semaglutid är den aktiva substansen i både Ozempic och Wegovy, men läkemedlen används för olika godkända behandlingar.

Ozempic används vid typ 2-diabetes. Wegovy används för viktbehandling hos vissa patienter med obesitas eller övervikt.

Ingen av behandlingarna är godkänd för att bromsa normalt åldrande eller för att förlänga livet hos friska människor.

Den som vill läsa mer om substansen och de etablerade användningsområdena kan läsa vår guide om Ozempic och hur läkemedlet fungerar.

Det är också en viktig skillnad mellan att studera semaglutid som biologiskt verktyg och att rekommendera läkemedlet som behandling.

GLP-1-läkemedel kan ge biverkningar och är avsedda att användas för medicinska indikationer där nyttan bedöms överstiga riskerna.

Ett spännande resultat – men början på frågan, inte slutet

Det nya försöket visar att semaglutid kan påverka betydligt mer än kroppsvikt hos gamla honmöss.

Djuren levde längre, fungerade bättre i flera tester och uppvisade förändringar i ett brett spektrum av biologiska processer som är kopplade till åldrande.

Särskilt intressant är att resultaten inte fullt ut kunde förklaras av att mössen åt mindre.

Det gör studien till ett viktigt bidrag till den snabbt växande forskningen om GLP-1-läkemedlens effekter i kroppen.

Men avståndet mellan en gammal laboratoriemus och en äldre människa är fortfarande stort.

Studien visar att semaglutid kan förlänga livet och påverka åldrandebiologi i en specifik djurmodell.

Den visar inte att Ozempic får människor att leva längre.

Det är just den skillnaden som gör nästa steg i forskningen så intressant.