Ulf Kristersson satt i regeringen när Sverige drev en betydligt öppnare invandringspolitik och när Fredrik Reinfeldt bad svenskarna att öppna sina hjärtan. I dag leder Kristersson en regering som beskriver samma tids politik som ohållbar och ansvarslös. Han har erkänt att Moderaterna gjorde fel, men aldrig fullt ut förklarat sin egen väg från den ena positionen till den andra.

Ulf Kristersson har utan tvekan gjort upp med den invandringspolitik som präglade Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.

Som statsminister har han lett en omfattande omläggning. Asylinvandringen ska minska, reglerna ska närma sig EU:s miniminivå och kraven för att få stanna i Sverige har skärpts. Moderaterna talar inte längre om öppenhet som ett politiskt egenvärde, utan om begränsningar, återvändande, försörjningskrav och en invandring anpassad efter Sveriges förmåga att klara integrationen.

Den förändringen är verklig. Det handlar inte bara om ett nytt språk.

Den svårare frågan är hur tydligt Kristersson har gjort upp med sitt eget ansvar för den tidigare politiken. Han har medgett att han var med och skapade situationen. Han har sagt att Moderaterna borde ha förstått problemen tidigare och bett människor som varnade för utvecklingen om ursäkt.

Men han har sällan gått vidare och förklarat exakt vad han själv stödde, vilka bedömningar som var fel och när han kom fram till att den gamla linjen inte längre höll.

Kristersson var minister när politiken drevs

Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister i Fredrik Reinfeldts regering från oktober 2010 fram till regeringsskiftet i oktober 2014.

Han satt alltså inte i Reinfeldts första regering mellan 2006 och 2010. Han ansvarade inte heller för migrationspolitiken. Migrationsminister var Tobias Billström och integrationsminister var Erik Ullenhag.

Det är därför överdrivet att beskriva Kristersson som arkitekten bakom Reinfeldtregeringens invandringspolitik.

Men det är lika missvisande att framställa honom som någon som stod utanför den.

En svensk regering fattar sina beslut gemensamt. Ett statsråd har ett särskilt ansvarsområde, men är samtidigt en del av regeringens kollektiva politiska ansvar. Kristersson satt kvar i regeringen under hela mandatperioden och det finns inget som tyder på att han offentligt motsatte sig dess grundläggande migrationspolitiska linje.

Han var inte den som höll de stora talen eller förhandlade fram varje reform. Han var däremot en lojal medlem av regeringen som genomförde och försvarade politiken.

Den liberala synen fanns före Reinfeldt

Kristerssons koppling till en liberal invandringspolitik började inte när han blev minister.

I en riksdagsmotion om flyktingpolitiken från 1998 stod han som första namn. Där beskrevs invandring som något i grunden positivt. Motionärerna ville se en liberalare politik med fler vägar till uppehållstillstånd och större öppenhet mot omvärlden.

Det var samtidigt inte en text för helt fria gränser.

Redan där fanns resonemang om att en stor invandring kunde skapa sociala problem om människor inte kom in på arbetsmarknaden. Arbete, egen försörjning och en tydlig balans mellan rättigheter och skyldigheter lyftes fram som viktiga förutsättningar.

Delar av dagens Kristersson fanns alltså redan i den unge Kristersson. Betoningen på arbete och försörjning är inte ny.

Det som har förändrats är framför allt synen på hur omfattande invandringen kan vara, hur generös asylpolitiken bör vara och hur hårt staten ska kontrollera vilka som får stanna.

Uppgörelsen med Miljöpartiet blev en symbol

År 2011 slöt alliansregeringen en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet.

Överenskommelsen slog fast att Sverige skulle ha en human asylpolitik, värna asylrätten och underlätta människors rörlighet över gränserna inom ramen för en reglerad invandring.

Den innehöll bland annat rätt till utbildning för barn som vistades i landet utan tillstånd och utökad rätt till subventionerad vård för människor som saknade uppehållstillstånd.

Uppgörelsen har senare blivit en symbol för Moderaternas gamla linje. Kritiker har beskrivit den som ett försök att hålla Sverigedemokraterna borta från politiskt inflytande genom att i stället söka stöd hos Miljöpartiet.

Moderaternas egen eftervalsanalys efter valet 2018 konstaterade att partiet bar ett stort ansvar för migrationspolitikens utveckling. Där beskrevs uppgörelsen med Miljöpartiet som ett avsteg från partiets tidigare politik.

Kristersson var statsråd när överenskommelsen träffades. Det gör honom inte personligt ansvarig för varje detalj, men han var en del av den regering som stod bakom den.

”Öppna era hjärtan” var också Kristerssons regering

Fredrik Reinfeldt höll sitt berömda tal på Norrmalmstorg den 16 augusti 2014.

Sverige stod inför en ökad flyktinginvandring, framför allt till följd av kriget i Syrien. Reinfeldt bad svenska folket att visa tålamod och öppna sina hjärtan för människor som flydde från krig och förföljelse.

Kristersson var då fortfarande socialförsäkringsminister.

Talet har i efterhand kommit att symbolisera hela den gamla migrationspolitiken. Det beskrivs ibland som om Reinfeldt lovade obegränsad invandring utan att tala om konsekvenserna.

Så enkelt var det inte.

Reinfeldt varnade också för att mottagandet skulle bli dyrt och minska utrymmet för andra politiska reformer. Han bad väljarna att acceptera att regeringen inte kunde lova lika mycket till andra områden.

Det var alltså både ett moraliskt och ekonomiskt budskap: Sverige skulle hjälpa människor på flykt, men hjälpen skulle kosta.

Kristersson var inte talets upphovsman. Det finns inte heller något som visar att han var en särskilt profilerad försvarare av formuleringen under valrörelsen.

Men han reserverade sig inte offentligt mot regeringens linje.

Han försvarade talets kärna även efter valet

Efter Moderaternas valförlust 2014 växte kritiken mot Reinfeldts migrationspolitik.

I april 2015 sade Kristersson att Moderaterna inte hade hanterat integrations- och invandringsfrågorna tillräckligt bra. Samtidigt försvarade han den grundläggande tanken bakom Reinfeldts tal.

Han beskrev det som att Reinfeldt hade fångat en svensk förpliktelse i en svår tid. Han avvisade också den enkla förklaringen att talet i sig hade orsakat Moderaternas valförlust.

Det är en viktig del av Kristerssons politiska resa.

Han började se problemen och efterlysa förändringar, men stod fortfarande bakom den moraliska kärnan i den tidigare hållningen. För människor som flydde från krig hade Sverige en skyldighet att hjälpa.

Den stora brytningen kom först när flyktingkrisen 2015 förändrade svensk politik i grunden.

Krisen 2015 förändrade förutsättningarna

Antalet asylsökande i Sverige ökade från omkring 54 000 personer 2013 till drygt 81 000 år 2014. År 2015 sökte nästan 163 000 människor asyl i Sverige.

Den största ökningen inträffade efter att Reinfeldtregeringen hade avgått.

Det blir därför fel att påstå att ett tal i augusti 2014 ensamt orsakade flyktingkrisen. Kriget i Syrien, utvecklingen i andra konfliktområden, flyktvägarna genom Europa och stora skillnader mellan EU-ländernas mottagande spelade betydligt större roller.

Men krisen visade också att Sverige saknade beredskap för ett mottagande i den storleken.

Bostäder, skolor, socialtjänst och migrationssystem sattes under hård press. Samtidigt blev det tydligare att tidigare integrationsproblem inte hade lösts.

Den svenska politiken lades om kraftigt redan av den socialdemokratiskt ledda regeringen. Tillfälliga uppehållstillstånd blev huvudregel och gränskontroller infördes.

Moderaternas förändring skedde alltså inte i ett vakuum. Nästan hela det politiska systemet omprövade sin linje.

Kristersson har faktiskt erkänt ansvar

Det vore fel att skriva att Ulf Kristersson aldrig har tagit ansvar för den gamla politiken.

Under en partiledardebatt 2018 anklagade Jimmie Åkesson honom för att försöka frigöra sig från Reinfeldtårens ansvar.

Kristerssons svar var tydligt. Han sade att han inte tänkte slå ifrån sig eller förneka att han varit med och skapat situationen.

Han sade också att människor som röstat på Sverigedemokraterna på grund av en dåligt fungerande migrationspolitik i många fall hade haft rätt i sin kritik.

Det var ett långtgående erkännande från en moderat partiledare.

Året därpå skrev han att Moderaterna borde ha agerat tidigare, tydligare och kraftfullare. Han bad också människor som hade varnats, smädats eller frysts ut i debatten om ursäkt.

Det var inte bara en taktisk förändring av politiken. Det var också ett erkännande av att partiets sätt att hantera kritiker hade varit fel.

Ursäkten hade ändå tydliga gränser

Kristerssons ursäkt riktades främst till människor som hade behandlats illa när de varnade för problem med invandringen och integrationen.

Det är inte riktigt samma sak som att be om ursäkt för själva politiken.

Han har inte gjort någon samlad offentlig genomgång där han förklarar:

• vilka beslut från Reinfeldtåren han själv anser var fel
• vilka delar av uppgörelsen med Miljöpartiet han motsätter sig i efterhand
• varför han försvarade Reinfeldts tal efter valförlusten
• när han kom fram till att invandringens omfattning behövde minska
• vilka egna antaganden om integration och mottagande som visade sig vara felaktiga.

När frågan om hans ursäkt senare togs upp i riksdagen kom inget tydligt svar om exakt vad den omfattade. Regeringen hänvisade främst till den politik som nu genomförs.

Det är här granskningen blir relevant.

Kristersson har tagit ett övergripande ansvar, men inte redovisat sin egen politiska förändring särskilt detaljerat.

Från human migrationspolitik till paradigmskifte

Som statsminister använder Kristersson ett språk som ligger långt från Reinfeldtåren.

Han talar om årtionden av för stor invandring och för dålig integration. Den tidigare politiken beskrivs som ohållbar, ogenomtänkt eller ansvarslös. Regeringens mål är att minska asylinvandringen, öka återvändandet och anpassa lagstiftningen till de lägsta nivåer som EU-rätten tillåter.

Moderaterna vill också ställa hårdare krav på språk, försörjning och anpassning till svenska samhällsnormer.

Den som vill förstå hur stor förändringen är kan jämföra med vår genomgång av Moderaternas politik inför valet 2026.

Det är svårt att hävda att Kristersson inte har gjort upp med den gamla politikens innehåll. Skillnaderna är för stora.

Frågan gäller snarare hur han beskriver ansvarsfördelningen.

När han talar om den gamla politiken används ofta breda formuleringar om vad Sverige, politikerna eller samhället gjorde fel. Det är inte nödvändigtvis osant. Flera regeringar och partier hade ansvar.

Men det gör samtidigt hans egen roll mindre tydlig.

Att ändra sig är inte problemet

Politiker måste kunna ändra uppfattning.

Nya erfarenheter, misslyckade reformer och förändrade omständigheter kan göra att en tidigare rimlig bedömning inte längre håller. En politiker som aldrig omprövar något är knappast mer trovärdig än en som gör det.

Problemet uppstår när förändringen framställs som om den bara handlade om att andra gjorde fel.

Kristersson har kommit längre än så. Han har faktiskt sagt att han själv var med och skapade situationen.

Men han har inte fullt ut berättat hur.

Var han redan som minister tveksam till regeringens linje? Det finns inget offentligt som tydligt visar det.

Trodde han att integrationen skulle fungera bättre än den gjorde? Ansåg han att invandringens omfattning saknade betydelse så länge människor kom i arbete? När förändrades hans bedömning?

På de frågorna finns fortfarande inga riktigt utförliga svar.

Har Kristersson gjort upp med sitt förflutna?

Svaret beror på vad man menar med att göra upp.

Politiskt har han gjort det. Den regering han leder för en helt annan migrationspolitik än den regering han satt i under Reinfeldt.

Han har också erkänt att Moderaterna reagerade för sent, att kritiker behandlades fel och att han själv var med och skapade situationen.

Det är mer självkritik än många av hans motståndare vill medge.

Men uppgörelsen är ofullständig.

Kristersson har aldrig på djupet redovisat sin egen väg från den migrationsliberala motionen 1998, genom Reinfeldtregeringen och försvaret av ”öppna era hjärtan”, till dagens krav på minimal asylinvandring.

Han har berättat tydligt vilken politik Sverige ska föra nu.

Han har varit betydligt mindre tydlig med varför han själv trodde på den gamla politiken och exakt vad han hade fel om.

Det gör inte nödvändigtvis hans nuvarande linje mindre uppriktig. Men den som kräver ansvar för årtionden av misslyckad invandringspolitik måste också tåla frågor om sitt eget ansvar under de år då den politiken drevs.

Kristersson har gjort upp med politiken.

Han har bara delvis gjort upp med sin egen berättelse om den.